Glad Påsk önskar Chleo

50 MP mot 16 MP. Måste bli en stor skillnad eller hur? Ännu en hundpromenad.

Den lille svarte rackarn gillar inte åka bil. Så jag måste vänja honom vid det. Så den närmaste tiden får det bli utflykter med bilen till olika strövområden. Igår gjorde vi en till Björlanda Kile.  Kile med betydelsen udde för alla som inte bor på västkusten.

Mest känd kanske för att ha en av Nordens största hamn för fritidsbåtar. Fast intill finns ett gammalt övningsområde för militären. Framförallt för flygvapnet när Säve fortfarande  var en militärbas. På den tiden försvaret hade råd att träna med sina prylar och inte bara köpa dem.

Enligt vad jag läst har området varit i försvarets ägo i närmare hundra år. Tidigare då avspärrat för allmänheten och på många sätt orört av modern utvecklig i form av skogs eller jordbruk.

Så häng med på en sväng. Hunden behöver en ordentlig tur och jag lite nya bilder. Trött på gamla skannade bilder för tillfället.

Vi börjar lite lätt med att gå någon kilometer på grusvägar. Den svarte hittar en gammal tomburk. Naturligtvis en riktig skatt. Jag slänger upp den stora kameran och försöker mig på en bild. Funkar inte denna gången heller. Denna gången kanske mest på grund av skit bakom spakarna. För lång slutartid.

Det här med snabba hundar borde jag kunna. Har ju tagit många hundra lyckade tidigare.

Eller är det så att en Canon 5Ds R är sämre på detta än 5DMKIII och 1DMKIIN?  

"Jag hör husse muttra om att det kanske beror på att jag är helsvart. Samt att det kanske är enklare med en hund med fler färger som hans gamla Hovawart. Jag funderar på att anmäla husse till hundombudsmannen" Kommentar från en stolt svart hund.

Tyst med dig nu Kasper jag försöker få till det här blogginlägget. Jag tycker om dig trots du är helsvart och AF inte verkar funka. Så somna om och låt mig skriva är du snäll. Nej det finns ingen hundombudsman än. Fast det kommer nog med nästa regering. Politikerna är desperata för nya väljare så snart är säkert hundar också röstberättigade. 

Var var ni nu? Ursäkta avbrottet.

Jo vi var på väg mot badplatsen. Vid ett så kallat bottenlöst hål så står kaveldunen på rad. De har exploderat vilket tyder på att våren har kommit. Någon som tagit in dessa lömska växter?

Inte att rekommendera. Gör inte det. Det blir mycket dammsuga,

Jo efter någon kilometer kommer man fram till en härlig och långgrund badvik. Borde kanske inte avslöja den. Inte så många som känner till den. Här är det knädjupt vatten i flera hundra meter och sand. Perfekt för barnfamiljen. 

Nu när isen just smält ser det kanske inte så inbjudande ut. Fast vi är inte heller här för att bada. Eftersom detta är en del av Nordre Älvs mynning så är vattnet bräckt. Igen en förklaring för alla som inte kommer från västkusten. Göta älv delar sig i Kungälv. En del av vattnet rinner ner genom Nordre Älv och resten genom Göta Älv och Göteborg.

Fast idag skall vi inte dit.

Vi passerar badviken och fortsätter ut mot udden. Här hittar man ett av de alla vattensjuka områden som hela området är fullt av.

Områden som normalt är utdikade och knappt finns mer. Så här på våren är det bara det gröna som syns. 

Den lille svarte och jag fortsätter ut mot udden. 

Här finns ytterligare en fin badvik med sandstrand. Mindre långrund och därför kanske inte så familjevänlig.

Den lille svarte tillhör ju de hundar som gillar att bada.

Var tyst nu Kasper jag skriver. Jo jag skall säga du provade vattnet med tassen och att du är badtokig men inte dum.

Ja det var bara plus 1 grad i vattnet. Nej husse hade också låtit bli att simma. Var tyst nu och låt mig skriva vidare.

Hade hoppats på häger men det vildaste jag hittade var svanar som simmade runt i dimman.

Det är här som terrängen börjar bli jobbig. Ständiga sprickor och raviner som gör det hela jobbigt. Upptäcker att skorna är vattentäta med sin Goretex men har dåligt grepp på blöta klippor fulla med lavar. Nu var det lite för sent att ändra på det utan bara kämpa vidare. Den lille svarte hittar för det mesta en väg framåt. Fast allt oftare måste jag lyfta honom för han skall komma vidare. Ännu har han inte kraften och modet för att ta sprången. 

Själv blir jag också trött av av att ständigt spänna musklerna när jag inte litar på greppet. Det här är ett djäkligt jobbigt parti. Till sist tar vi oss igenom det hela.

Nu kommer vi fram till nästa gåta i området. Här ligger en gammal torpedbåt i en damm. I andra kanten av dammen hittar man rörläggnngar och sprängsten. Allt tyder på att man skapade en konstgjord sjö av en grund havsvik. Sedan tog in gamla båtar som flyget kunde använda som mål.

Numera finns det inte mycket kvar av det senaste målet. Det är fullt av kulhål från grova skott. Dessutom hittar man delar av det runt om i området i bergen. Måste ha bombats eller sprängts.

OK Kasper. Jag skall berätta att du tappat din första mjölktand och skall få en ny mycket större. Nej det är klart jag inte måste hänga här på fotosidan där det inte händer någnting utan kan gå ut med dig.

Någon som såg skillnad mellan kameran som hade 16 MP och den som hade 50 Mp? 

Klart du kan känna skillnad på lukten av dem Kasper. Det var inte dig jag frågade. Nej nu går vi ut på en kisserunda.

Slow cooking.

Man får inte ha bråttom om man skall lagra sina gamla analoga bilder för eftervärlden. Ja det var kanske att ta i. För mina barn är mer sant.

Kanske är jag präglad av något som hände för 30 år sedan. På min morfars vind fanns det en mängd glasnegativ. Jag kunde sitta där i timmar när jag var liten och försöka förstå vad det var på bilderna.

Det här kunde ha varit en av bilderna som fanns på glasplåtarna. Förmodligen tagen runt 1905-1910.

Sedan tog min morbror över huset och gifte sig med en mycket yngre dam. Innan jag eller någon annan hunnit stoppa henne hade hon tömt vinden i huset och slängt allt i en stor container som redan körts bort.

Bland dem fanns glasplåtarna och mycket annat unikt min morfar samlat på sig på auktioner och köpt av bönder. Han var forstmästare och ansvarig för företagets skogar. Vilket gjorde han reste mycket runt i Dalsland och Värmland. Han hade redan då en känsla för att bevara det gamla och det som var på väg att försvinna.

Så jag fick aldrig veta vad det fanns på de där negativen. Troligen var det mycket gamla bilder på min morfars föräldrar och hans bröder. En skatt gick förlorad och lite av min historia. 

Så har säkert mycket av vår fotografiska historia slutat på soptippen.

Därför har jag bestämt att mina gamla bilder från när mina barn var små inte skall hamna på sophögen. Det är en del av deras arv.

De har rätt till bilderna som visar dem som små och vad vi gjorde då. Det är en tidskapsel som tillhör dem.

Idag när de börjar få egna barn har dessa bilder fått ett högre värde. Det ger dem en möjlighet att visa sina barn vad de gjorde när de var små och ger dessa barnbarn också en förklaring hur de passar in i historien. 

Fast lagrade i dialådor har de inte mycket värde eller som negativ. De måste omvandlas till dagens media. Så man kan titta på dem i datorer, telefoner och paddor.

När de väl är i digital form lär det vara enklare att få dem att leva vidare.

Jag kommer defintivt göra några fotoböcker av de bästa bilderna och ge till barnen i julklapp de närmaste åren. Pengar och prylar har de själva nog av. Fast bilder från deras barndom i bokform är en unik julklapp som bara jag kan ge dem.

Så det tar en djäkla massa tid och jag är inte ens halvvägs igenom projektet. Alla negativ återstår men jag har nu i alla fall tagit mig igenom bortåt 100 diamagasin. Det tog 6 månader. Bara cirka 10 kvar.

Tur man är nybliven pensionär.

Det har verkligen varit en resa i historien. Så många händelser jag blivit påmind om som jag sedan länge glömt. 

Inte för att bilderna är särskilt bra. Fast det tror jag barnen inte bryr sig mindre om. Här några slumpvis utvalda bilder.

1976, fest på Hälsö söder om Mollösund. Jag var klart yngre då.

Min äldste son 1981.

Samme son ett par år senare.

Sonen igen nu ändå lite äldre.

MIn syster i Hemsedal 1985. Henne kan jag inte längre ta några mer bilder av.

Äldste sonen med sina tvillingbröder 1987.

En av tvillingarna i jordgubbslandet i Gustavsfors.

Tvillingarna bland blommor och smultron 1992.

Så ta hand om era gamla bilder innan det kommer någon och bara slänger dem på sophögen.

De har ett värde för era efterkommande. Fast vi måste förpacka dem för att de skall kunna ta dem till sig.

Vem tusan orkar ta till sig guldkornen på en hårddisk med 100 000 bilder när ni väl gått hädan?

Lumpen a vaste of time! LIte kvällsläsning och usla bilder.

Var det socialrealism det hette. Skall komma ihåg det.

Detta är inte socialrealism. Detta är en historia som håller på att upprepa sig.

Fast jag lovar. Jag kommer inte visa bilder på vilka objektiv jag använt eller beskriva deras historia. Skall inte heller beskriva de objektiv som vissa fiskebåtar hade som gärna följde efter oss eller de Leica kopior de använde.

1976 var jag redan 23 år. Jag gick på universitet men hade ett halvårs ledigt för att tjäna lite pengar genom att jobba. Då sög naturligtvis myndigheterna in mig. Dekretet var gör lumpen nu eller hamna i fängelse 1 månad till att starta med. Vägrade man fortfarande infinn sig blev det 3 månader och sedan igen sex till. Så i slutändan var man tvungen att sitta 10 månader i fängelse eller göra lumpen som kortats kunde klaras av på nio.

Vi skulle göra vår värnplikt mot en ersättning som motsvarade ett cigarretpaket om dagen.

Nu vill större delen av folket införa detta igen. Mer om detta i slutet.

Så jag skrev till myndigheterna att jag vägrade att göra min värnplikt som spaningssoldat i Sollefteå. Fast om jag fick göra den som röjdykare i marinen så skulle jag acceptera. Jag hade redan dykcertifikat och älskade att dyka.

Nästan med vändande post fick jag veta att jag skulle infinna mig i Karlskrona i början av Januari 1977.

Jag var nu en kandidat till svenska motsvarigheten av the Seals. Var inte det en spännande inledning?

Vad jag snabbt lärde mig var att marinen hade kopierat the seals men saknade kunnandet, saknade resurserna och saknade tänkandet. De var en hop djävla amatörer som utkämpade andra världskriget en gång till. Fast det är en annan historia.

Nåväl alla i vårt program var frivilliga. Vi kunde alltid avsäga oss tjänsten. Vi var 52 som startade utbildningen on 22 som avslutade. En del klarade inte av det fysiska, en del klarade inte av medicinska testerna. De sista åkte på grund av att de var kaotiska och stressade under vatten. 

Vi var " the  Swedish marines Seals". Deras commandos. Som sådan måste vi givetvis genomgå en mängd idiotiska stresstester.

Ett känd sådan var att ro till Norges gräns från Skredsvik. En sträcka på drygt 12 mil.

Så långt innan gryningen väcktes vi av kulsprute eld i korridoren. Det var befälen som brassade loss med lösplugg. Vi fick veta att vi var i krig och vi var tvugna att ta oss till Norge. De hade givetvis sutti på mässen hela natten och druckit några bärs. 

Så 30 minuter till uppställning vid kajen. Nu kände vi genom rykten till den här övningen så vi var inte överraskade. Vi hade lite oväntat fåt permis kvällen före och åkt in till Uddevalla. Ätit gott och 

Väl där nere möttes vi av våra två valbåtar. Alltså båtar man förr  använde för att jaga val.

Vi hade redan i Karlskrona 5 månader tidigare börjat varje morgon med att ro dessa båtar en timme varje morgon. Ibland också på längre turer.

Varje båt har 10 åror och en man per åra. En man i aktern som styr och eventuellt en som håller utkik.

Sedan fick vi lägga oss på linje och cirka 4 på morgonen gick starten. Nu var vi 2 team som skulle slåss om vem som kunde komma snabbast till sista pricken före Norges gräns. Som soldater fick vi inte passera den. Då skulle det vara en invasion.

Så prick fyra började kampen. Nu skulle vi ut ur Gullmarsfjorden från dess botten och sedan ut via Lysekil.

Gullmarsfjorden är Sveriges enda riktiga fjord. Den har den karakteristiska grundklacken vid Lysekil som stänger inne den mycket djupare fjordens vatten från havet. Gullmarn är om jag minns rätt cirka 120 meter djup på sitt djupaste ställe. Har varit nere på närmare 90 meter som mest där i ett snabbt dyk i det militära.

Gullmarn betyder Guds hav på fornnordiska. Efter att dykt mängder där och tvingats simma från färjeläget till Lysekil tillbaka till Skredsvik med bara våtdräkt och simfenor. Cirka 2 mil så hoppas jag det stämmer. Det är ju en tröst att simmat i guds hav istället för devils sea som det kändes som när det hela hände.

Nåväl vi skulle ro cirka 30 km innan vi var ute vid havet och vid Lysekil.

Jag var i första teamet i en av båtarna. 

När solen började komma upp över horisonten hade vi redan bytt team.

Nu måste jag varna er att detta är de sämsta bilder jag någonsin publicerat på fotosidan. Ni kommer se Newton ringar, överexponeringar, oskärpa och gud vet vad. Fast vem bryr sig. Även en suttig bild kan vinna första pris 2015.

Regeln var att vi var 15 man i varje team. Komiskt nog stämde det exakt med hur många vi var. Vi var 30 man kvar. :-) Några åkte ut efter denna övningen. Sedan hade vi ett befäl som styrde och navigerade och ytterligare ett som kunde vara utkik när vi gick igenom trånga eller svåra passager. De slapp givetvis ro. De var ju befäl. Fast ju färre vi hade i båten ju snabbare gick det.

Vi rodde en timme på styrbord. Sedan bytte vi till babord och rodde en timme. Sedan blev vi avlösta och fick en timmes mat/paus/vila.

Vid gryningen låg båda båtarna ungefär jämsides och kämpade. Vi hade då hållit cirka 6,5 knop i snitt i över 2 timmar. Inte illa för en roddbåt? Det var tunga men snabba båtar.

Med oss på turen hade vi denna lilla trevliga båt som vi också använde för att lära oss lägga till med tunga båtar. Den här var bepansarad så den vägde mer än den såg ut för.

Den var proviant och relax-båt. Byggd förstås 30 år tidigare under kriget. 

Våra dykbåtar/minsvepare var också med. 

En av våra dykbåtar var också med på turen. M21 som var befälsbåten i Röjdykarnas team.

Den och dess 3 ssyterbåtar var alla från 1940-talet. Byggda i ren teak från början och lackade. Sedan klagade gievtis folk på att flottan åkte runt i lyxbåtar. Så då målades de om i grått. En minsvepare var på den tiden tvungen att vara byggd  i trä.

Det finn några av dem som idag agerar som lustyachter.  

Vi hade på den tiden 4 av  dem.  Beräknade för 6 dykare på varje.

Här är två av mina bästa kompisar under lumpar tiden väldigt förtjusta. Skälet är enkelt.

Våra motståndare försökte ta en genväg och gick på grund med 6 knops fart i sotenkanalens inlopp.

En båt på 1,5 ton klättrar ganska högt upp på grundet med den farten. De försökte förstås gunga och staka båten bakåt. Fast den satt där den stod. Så först när de insåg de måste alla ner i vattnet och putta av den från grundet lyckades de komma loss. Inget man beslutar i första läget när vattnet är cirka 5 grader varmt.

Så vi fick ett försprång de pskologiskt aldrig orkade komma ikapp.

Det var trots det en fortsatt hård kamp ända till Norska gränsen.

Här är vi som vann.

Jag står där i mitten som med skägget som äldst i gänget.

Under 1977 hade vi ett försvar som knappt passat för att försvara Sverige under andra världskriget. Även idag har vi tydligen lite pang för pengarna. Vi kan kanske stå emot ryssland under 2-3 dagar påstår experterna. Vi hade nog inte klarat mer under 1977.

Vi lärde oss minor från 1945. Vi visste att om det blev krig kunde de lika gärna be oss att simma ner och slå på minorna med slägga.

Vi skulle i alla fall ha dött. En rysk mina var redan i slutet på andra världskriget försåtminerad med avkänningar av dykare. Magnetiskt, aukustikst mm. Spränger man en några hekto trotyl i närheten av en dykare blir hans lungor gelé.

Nu börjar våra politiker igen prata om värnpliktsarmée. Lär de sig aldrig. Idag utkämpas krig mellan specialtränade och högteknologiska soldater. Skall vi då igen börja utbilda amatörer. 

Vår försvarsbudget är bland de lägsta. Vi lägger mindre än 1 procent på vårt försvar. Många länder är uppe i 5 procent eller mer.

Jag är motståndare mot att pengar behöver läggas på försvar. Fast vår värld ger oss inte så mycket val. 

Vi har en granne i öster som nu igen är aggressiv. Så kanske skall vi se till att svenska försvaret kan lite mer än att utkämpa andra världskriget i repris.

Om inte.

Installera då hellre en telefonsvarare. Vi ger oss.

Efter vi betalt sista planet har vi inte råd att kriga. Vi lägger ner vapnen.

Läs in det på ryska.

Hur mycket kamera behöver man egentligen?

En bra fråga man bör ställa sig ibland innan prylnisse får en att rusa till affären. Bilderna tagna under min sonsons dop för en vecka sedan.

Det ena kamerahuset kunde man och kan kanske fortfarande köpa köpa för 3500 kr på utförsäljning.

Det andra huset kostade 37 000 kr när jag köpte det för 6 månader sedan. Jag älskar att fota med den kameran så jag gråter inte över investeringen.

Det finns visserligen andra stora skillnader mellan dessa kameror som gör att den dyra kameran är mycket mer allround. Fast frågan kvarstår fortfarande. Hur mycket kamera behöver man för att kunna få bra resultat?