Lumpen a vaste of time! LIte kvällsläsning och usla bilder.

Var det socialrealism det hette. Skall komma ihåg det.

Detta är inte socialrealism. Detta är en historia som håller på att upprepa sig.

Fast jag lovar. Jag kommer inte visa bilder på vilka objektiv jag använt eller beskriva deras historia. Skall inte heller beskriva de objektiv som vissa fiskebåtar hade som gärna följde efter oss eller de Leica kopior de använde.

1976 var jag redan 23 år. Jag gick på universitet men hade ett halvårs ledigt för att tjäna lite pengar genom att jobba. Då sög naturligtvis myndigheterna in mig. Dekretet var gör lumpen nu eller hamna i fängelse 1 månad till att starta med. Vägrade man fortfarande infinn sig blev det 3 månader och sedan igen sex till. Så i slutändan var man tvungen att sitta 10 månader i fängelse eller göra lumpen som kortats kunde klaras av på nio.

Vi skulle göra vår värnplikt mot en ersättning som motsvarade ett cigarretpaket om dagen.

Nu vill större delen av folket införa detta igen. Mer om detta i slutet.

Så jag skrev till myndigheterna att jag vägrade att göra min värnplikt som spaningssoldat i Sollefteå. Fast om jag fick göra den som röjdykare i marinen så skulle jag acceptera. Jag hade redan dykcertifikat och älskade att dyka.

Nästan med vändande post fick jag veta att jag skulle infinna mig i Karlskrona i början av Januari 1977.

Jag var nu en kandidat till svenska motsvarigheten av the Seals. Var inte det en spännande inledning?

Vad jag snabbt lärde mig var att marinen hade kopierat the seals men saknade kunnandet, saknade resurserna och saknade tänkandet. De var en hop djävla amatörer som utkämpade andra världskriget en gång till. Fast det är en annan historia.

Nåväl alla i vårt program var frivilliga. Vi kunde alltid avsäga oss tjänsten. Vi var 52 som startade utbildningen on 22 som avslutade. En del klarade inte av det fysiska, en del klarade inte av medicinska testerna. De sista åkte på grund av att de var kaotiska och stressade under vatten. 

Vi var " the  Swedish marines Seals". Deras commandos. Som sådan måste vi givetvis genomgå en mängd idiotiska stresstester.

Ett känd sådan var att ro till Norges gräns från Skredsvik. En sträcka på drygt 12 mil.

Så långt innan gryningen väcktes vi av kulsprute eld i korridoren. Det var befälen som brassade loss med lösplugg. Vi fick veta att vi var i krig och vi var tvugna att ta oss till Norge. De hade givetvis sutti på mässen hela natten och druckit några bärs. 

Så 30 minuter till uppställning vid kajen. Nu kände vi genom rykten till den här övningen så vi var inte överraskade. Vi hade lite oväntat fåt permis kvällen före och åkt in till Uddevalla. Ätit gott och 

Väl där nere möttes vi av våra två valbåtar. Alltså båtar man förr  använde för att jaga val.

Vi hade redan i Karlskrona 5 månader tidigare börjat varje morgon med att ro dessa båtar en timme varje morgon. Ibland också på längre turer.

Varje båt har 10 åror och en man per åra. En man i aktern som styr och eventuellt en som håller utkik.

Sedan fick vi lägga oss på linje och cirka 4 på morgonen gick starten. Nu var vi 2 team som skulle slåss om vem som kunde komma snabbast till sista pricken före Norges gräns. Som soldater fick vi inte passera den. Då skulle det vara en invasion.

Så prick fyra började kampen. Nu skulle vi ut ur Gullmarsfjorden från dess botten och sedan ut via Lysekil.

Gullmarsfjorden är Sveriges enda riktiga fjord. Den har den karakteristiska grundklacken vid Lysekil som stänger inne den mycket djupare fjordens vatten från havet. Gullmarn är om jag minns rätt cirka 120 meter djup på sitt djupaste ställe. Har varit nere på närmare 90 meter som mest där i ett snabbt dyk i det militära.

Gullmarn betyder Guds hav på fornnordiska. Efter att dykt mängder där och tvingats simma från färjeläget till Lysekil tillbaka till Skredsvik med bara våtdräkt och simfenor. Cirka 2 mil så hoppas jag det stämmer. Det är ju en tröst att simmat i guds hav istället för devils sea som det kändes som när det hela hände.

Nåväl vi skulle ro cirka 30 km innan vi var ute vid havet och vid Lysekil.

Jag var i första teamet i en av båtarna. 

När solen började komma upp över horisonten hade vi redan bytt team.

Nu måste jag varna er att detta är de sämsta bilder jag någonsin publicerat på fotosidan. Ni kommer se Newton ringar, överexponeringar, oskärpa och gud vet vad. Fast vem bryr sig. Även en suttig bild kan vinna första pris 2015.

Regeln var att vi var 15 man i varje team. Komiskt nog stämde det exakt med hur många vi var. Vi var 30 man kvar. :-) Några åkte ut efter denna övningen. Sedan hade vi ett befäl som styrde och navigerade och ytterligare ett som kunde vara utkik när vi gick igenom trånga eller svåra passager. De slapp givetvis ro. De var ju befäl. Fast ju färre vi hade i båten ju snabbare gick det.

Vi rodde en timme på styrbord. Sedan bytte vi till babord och rodde en timme. Sedan blev vi avlösta och fick en timmes mat/paus/vila.

Vid gryningen låg båda båtarna ungefär jämsides och kämpade. Vi hade då hållit cirka 6,5 knop i snitt i över 2 timmar. Inte illa för en roddbåt? Det var tunga men snabba båtar.

Med oss på turen hade vi denna lilla trevliga båt som vi också använde för att lära oss lägga till med tunga båtar. Den här var bepansarad så den vägde mer än den såg ut för.

Den var proviant och relax-båt. Byggd förstås 30 år tidigare under kriget. 

Våra dykbåtar/minsvepare var också med. 

En av våra dykbåtar var också med på turen. M21 som var befälsbåten i Röjdykarnas team.

Den och dess 3 ssyterbåtar var alla från 1940-talet. Byggda i ren teak från början och lackade. Sedan klagade gievtis folk på att flottan åkte runt i lyxbåtar. Så då målades de om i grått. En minsvepare var på den tiden tvungen att vara byggd  i trä.

Det finn några av dem som idag agerar som lustyachter.  

Vi hade på den tiden 4 av  dem.  Beräknade för 6 dykare på varje.

Här är två av mina bästa kompisar under lumpar tiden väldigt förtjusta. Skälet är enkelt.

Våra motståndare försökte ta en genväg och gick på grund med 6 knops fart i sotenkanalens inlopp.

En båt på 1,5 ton klättrar ganska högt upp på grundet med den farten. De försökte förstås gunga och staka båten bakåt. Fast den satt där den stod. Så först när de insåg de måste alla ner i vattnet och putta av den från grundet lyckades de komma loss. Inget man beslutar i första läget när vattnet är cirka 5 grader varmt.

Så vi fick ett försprång de pskologiskt aldrig orkade komma ikapp.

Det var trots det en fortsatt hård kamp ända till Norska gränsen.

Här är vi som vann.

Jag står där i mitten som med skägget som äldst i gänget.

Under 1977 hade vi ett försvar som knappt passat för att försvara Sverige under andra världskriget. Även idag har vi tydligen lite pang för pengarna. Vi kan kanske stå emot ryssland under 2-3 dagar påstår experterna. Vi hade nog inte klarat mer under 1977.

Vi lärde oss minor från 1945. Vi visste att om det blev krig kunde de lika gärna be oss att simma ner och slå på minorna med slägga.

Vi skulle i alla fall ha dött. En rysk mina var redan i slutet på andra världskriget försåtminerad med avkänningar av dykare. Magnetiskt, aukustikst mm. Spränger man en några hekto trotyl i närheten av en dykare blir hans lungor gelé.

Nu börjar våra politiker igen prata om värnpliktsarmée. Lär de sig aldrig. Idag utkämpas krig mellan specialtränade och högteknologiska soldater. Skall vi då igen börja utbilda amatörer. 

Vår försvarsbudget är bland de lägsta. Vi lägger mindre än 1 procent på vårt försvar. Många länder är uppe i 5 procent eller mer.

Jag är motståndare mot att pengar behöver läggas på försvar. Fast vår värld ger oss inte så mycket val. 

Vi har en granne i öster som nu igen är aggressiv. Så kanske skall vi se till att svenska försvaret kan lite mer än att utkämpa andra världskriget i repris.

Om inte.

Installera då hellre en telefonsvarare. Vi ger oss.

Efter vi betalt sista planet har vi inte råd att kriga. Vi lägger ner vapnen.

Läs in det på ryska.

2016-02-28 17:23   Rolf jansson

Hej Mats! Sköna bilder...vapen...

Skam är det tal som ej är ärligt,
vidrigt är packets marknadsskrål
-men härligt,härligt
de frias tungomål.
Låt oss skydda det än och ära det,
mitt i tidernas skumrasktag.
Mod och klarhet må bära det,
sanning nära det,
tro beskära det
styrka till tålamod,kraft till slag.
frihet,giv oss vårt dagliga
bröd i dag!
bo bergman 1943

mvhRolf

2016-02-28 21:57   ehrsa

Spännande! Fin berättelse på hur lumpen kunde vara på 70-talet! Var själv dykare när jag gjorde lumpen 1975-76, då var jag 19 år när jag ryckte in som rekognoseringsdykare (40 m. och våtdräkt) på ingenjörstrupperna. Jag valde detta själv eftersom jag ville lära mig dykning som man kunde ha som hobby efteråt. Det var en bra utbildning där man fick lära sig att arbeta rätt så mycket under vatten, och även rätt så mycket sprängningar ingick. För mig ledde det sedan till att jag hamnade som 'räddningsdykare' (och brandman) i Stockholms Brandförsvar i 26 år (leta drunknade människor). Slutade sedan där 2007 av hälsoskäl. En bra utbildning som faktiskt gav mig ett yrke!
Hälsn!