OmTag. Varför fasta objektiv?
Jag hänger alltid på mig kameran när jag går ut och det blir lite bilder varje dag. Inget jag ens tänker på längre, lika naturligt som att sätta på sig skorna. Men jag tror att det är nyttigt för de flesta av oss att hålla igång fotograferandet.
På samma sätt som att spela ett instrument kräver att man håller på hela tiden om man inte skall tappa den färdighet man tränat upp tror jag att fotograferandet kräver att man håller på hela tiden. Jag har märkt själv (tycker jag) att ju mer jag fotograferar ju mindre behöver jag tänka när jag tar en bild. Det blir mer att man ”ser” bilden utan någon inblandning av kameran och sedan bara lyfter kameran och trycker av.
Därför har jag också alltid föredragit fasta brännvidder, det stämmer mer överens med hur jag ser, jag har ingen zoom i skallen för att uttrycka det annorlunda. Jag är också uppvuxen i en annan tid, när jag köpte mina första kameror så köpte man dem som regel tillsammans med ”normal” alltså ett objektiv på 50 mm för småbild (FF). Jag kommer ihåg att det tog lång tid innan jag kompletterade med något mer objektiv.
Många av oss fick alltså in denna brännvidd i ryggmärgen redan från början vilket resulterade i att vi började ”se” bilder som kameran såg dem och anpassade oss efter detta. Zooma gjorde man med fötterna. När jag plåtade mer aktivt på senare tid så följde jag alltid det receptet, om jag till exempel bestämde mig för att plåta med en 35:a så gjorde jag det uteslutande oftast under flera månader. Det tar tid att ställa om sitt seende.
Jag har heller aldrig råkat ut för att jag varit ute och kommit på att jag skulle velat ha en annan brännvidd på kameran än den som sitter där. Jag blir inställd på den brännvidd jag har och ser bilderna därefter tycker jag.
Jag har haft zoomar också, men även med dem så visar det sig att jag oftast hamnat på samma brännvidd mellan 40 och 50 mm på fullformat.
Detta med val av brännvidder, framför allt när man går runt på gatan och plåtar, berättar också en del om vilken personlighetstyp man är. Jag som aldrig velat vara ”mitt i smeten” utan mer av en betraktare föredrar 50 mm som regel, andra som gillar att interagera med det de plåtar föredrar kanske 28 mm, 35:an som är lite mitt emellan funkar för bägge grupperna tror jag. Det jag skriver här gäller givetvis bara för mig, andra kan se det helt annorlunda.
Bilderna tog jag idag med 35:an på Nikon Z6 II, inga gatufoton dock.
/Affe
/Affe
Tror jag förstår vad du menar beträffande fasta objektiv. Själv gillade jag aldrig brännvidden 55mm på standardobjektivet till första kameran (småbild), men hade länge inte råd med nåt annat.
Då det digitala kom fanns tekniskt fullt välfungerande zoomobjektiv. I mitt fall satt ett Sigma 18-50 ofta på APS-kameran. (Och ibland ett fisheyezoom för regnbågar och ett telezoom.)
På senare år har det blivit mest fasta objektiv. Ett och samma får sitta på kameran länge. Ofta 35 mm men just nu 100mm kort tele. Tror att det är som du säger, att om man vet vilket objektiv som sitter på kameran ser man motiv därefter,
Kul att du tar upp detta med 55 mm. Jag körde 35:an på Nikons aps-c sensor en del, men tyckte att den blev för trång och den motsvarar ca 53,5 mm på fullformat, så dessa extra mm gör ganska mycket.
/Affe
Intressant och läsvärd text.
Jag minns också tiden då det fanns ett 50 mm objektiv på min nya SLR-kamera 1976. För mig blev nästa köp en 135 mm och senare, när man hade råd, en 35 mm. En 28 mm var lite dyr och man kunde inte vänta :-)
Zoomlinser togs inte på allvar av proffs eller mer seriösa amatörfotografer - de kallades "gummilinser". Skjut fram och tillbaka :-)
Min första SLR-kameran var en begagnad Topcon med en 50 mm och en 135 mm.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
/Affe