OmTag. Tankar runt fototävlingar och bildjournalistik

Såg att det var dags för TT:s stora fotopris 2013 det som tidigare hette Scanpix stora fotopris. De tre finalisterna är bra, alla jobbar med färg och åtminstone två av dem använder färgen på ett sätt som är lite mode, lagom urblekt och drömskt.

Jag funderar lite över detta med att tävla inom fotografi och vad det för med sig? Jag undrar om inte detta likriktar fotografin till att bli lite som schlagerfestivalen? Åtminstone tycker jag att det verkar vara ganska många som följer John när det gäller formen, alltså bland annat hur man hanterar färger och kontraster i sina bilder?

Jag tycker att mycket av det jag ser idag är ganska tillskruvat åt något håll, oavsett om det är färg eller svartvitt. ”Dramat skall vara i bilden, inte i kopieringen” säger Cartier-Bresson i filmen och jag delar den åsikten. När vi börjar skruva till våra bilder är det lätt att tappa förankringen med verkligheten tycker jag: Är det en bra bild? Eller förförs jag av effekterna? Vad säger bilden egentligen om det jag försöker skildra när det skildrade radikalt förändras genom efterbehandlingen?

Några hävdar att de skildrar ett ”inre tillstånd” och inte det avbildade direkt, det avbildade blir rekvisita liksom efterbehandlingen till att åskådliggöra detta inre tillstånd? Visst, det är upp till var och en, men om det sker en sammanblandning mellan det dokumentära och det inre tillståndet vet jag inte som betraktare vad jag tittar på.

Dessutom användes ofta en överdriven bildbehandling som en väg till uppmärksamhet för fotografier som inte skulle få något större genomslag om det inte var just för de i efterhand skapade effekterna.

Inom bildjournalistiken tycker jag att det är förödande: dels jagar det, i kombination med alla tävlingar som skapar normer, fram bilder som inte berättar utan som skapar berättelser. Dels tror jag att det kan skapa en slapphet inför ämnena, det är lättare att i efterhand skruva till bilderna efter något erkänt maner än att verkligen försöka fördjupa sin förståelse av motivet och förmedla den förståelsen.

I fallet med överdriven bildbehandling blir bildens estetik i sig drivande alltså formen till stor del, när det handlar om bildjournalistik/dokumentärfoto är det berättelsen om det avbildade alltså innehållet som skall vara drivande första hand.

Journalistik måste alltid handla om innehåll i första hand, frångår man detta är det inte journalistik längre. Där tycker jag mig se en glidning där det journalistiska går mer och mer mot det konstnärliga, och inom det konstnärliga kan och bör man ta sig helt andra friheter anser jag. Men om man är intresserad av bildjournalistik tycker jag att man bör vara ganska strikt i vad man tillåter sig i efterbehandling.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är en förödande utveckling för den dokumentära fotografin när man börjar använda konstnärliga grepp som förändrar bilden i hög utsträckning. Nu kommer givetvis någon att påpeka att detta med svartvitt inte är dokumentärt enligt gängse synsätt och eftersom man tillåter svartvitt så kan man inte heller klaga på annat? Personligen är jag av den åsikten att en svartvit bild som inte förstärks/görs om i efterhand berättar lika mycket om verkligheten som en färgbild. Det finns inget manipulativt element i det svartvita i sig själv, det uppstår först när vi börjar skruva till bilden.

En annan aspekt är att journalistik alltid kommer att vara vinklad av journalisten oavsett text eller bild, det skall man givetvis ha i bakhuvudet. Men det är en annan diskussion, vi skiljer trots allt journalistik/dokumentärer från skönlitteratur oavsett om den är vinklad. Och om man gör om sina bilder blir de mer att betrakta som skönlitteratur, eller fiktioner som jag ser det.

2013-10-26 15:46   bassa

Kanske ett av dina klokaste blogginlägg. Jag som gillar färgbilder, har så många gånger just förvånas av ett förlåt och att den här bilden är i färg!

Fotoskolorna,tycks tänka lika dant . Bort med allt gult , fixa det röda rostfärgat dra ner på färger.
Försök att nå det svartvita om möjligt! men behåll färgen lite så där lagom, för att få nutid. Riktigt konserverande tycker jag. Visst är det så att man kan vinna poänger, med sv, på samma sätt som överdrivna färger på regniga
gator och övrigt. Men det är väl så allt har sin tid. PS När det gäller kameror. Så kollar jag på morgonen mot min nya Panasonic Gx7,, och innan jag går kollar jag min G3, och tänker jag tar med mig den ändå.. Varför nämner jag då detta. Jo för dig är dina Leicor ett verktyg och inte låtsas använda dem, det samma känner jag med min G3
Vi gillar våra verktyg, och använder dom.
Kul att din blogg finns.
/ Bengt.

Besvara

Svar från alf109 2013-10-26 16:50

Tack ska du ha Bengt.
Ibland uppstår helt spontant något som liknar ordning bland de grå cellerna,
och då kan det bli något vettigt blogginlägg. ;)
-affe

Svara

2013-10-26 16:10   mats lindfors

Nu blir det hårda ord om tävlingar i bild. Det är bara skit!att tävla med bilder! Det blir som du skriver, det bidrar till en likriktning. Tanken är nog god. Men det negativa det åstadkommer är något som irriterar mig mycket. Sedan bidrar det till avundsjuka och en massa elände. Jag kanske ska tillägga att jag inte gillar tävlingar i någonting.

//Mats
http://matslindfors.blogspot.se/

Besvara

Svar från alf109 2013-10-26 16:52

Jo denna tävlingsnojja i tid och otid är inget jag heller är någon vän av.
-affe

Svara

2013-10-26 19:33   Jon Anders Klockar

Bra inlägg Affe! Som jag ser det, så har den digitala tekniken en nackdel, och det är att det är så lätt att "skruva" till och manilupera bilder. Det är väl ok när det gäller konstfoto, men blir en styggelse vid dokumentär foto. Numera är det svårt att veta om bildjournalistiken speglar sanningen.
Ha en bra helg!
Jon Anders

Besvara

Svar från alf109 2013-10-26 21:03

Framför allt den digitala bildbehandlingen har öppnat upp helt nya möjligheter. Men jag tycker också att utvecklingen drivs på av att vi som betraktare kräver mer och mer omedelbart slagkraftiga bilder för att de skall tränga igenom bruset. På så sätt driver vi på bildutvecklingen mot extremare och extremare bilder. Lite som doping inom elitidrotten, alla tycker det är förkastligt, men vill samtidigt ha resultaten. Ett tydligt exempel i närtid är ju Hellesø:s fuskande, en av våra absolut främsta naturfotografer som driver sig själv till fusk, och därmed krossar sig själv och sitt rykte, i jakten på erkännande som kräver bilder som är bättre än verkligheten.
-affe

Svara

2013-10-26 20:58   Peter Söderberg

Så särskilt lustigt då hur jag själv, och påtagligt välkomnande, tvärtom upplevde just en frånvaro av just excessa "tillskruvningar" i post - eller analog pressning/cross/eller-vad-det-nu-hölls-på-med-i-mina-yngre-år/-framkallning.

Men precis som vi alla lever livet annorlunda så upplever vi det också annorlunda. Konformisterna icke undantagna.

Tack och lov :)

Besvara

Svar från alf109 2013-10-26 21:10

Jag hänger nog inte med här är jag rädd?

Svara

Peter Söderberg 2013-10-26 21:31

Menar bara min upplevelse av de tekniska aspekterna av de tre finalisternas uttryck och vad som kan upplevas vara lite mode - som du uttrycker det i detta fall - som lagom urblekt och drömskt.

Jag upplevde det nämligen själv - och faktiskt slogs av min upplevelse vid tillfället - som en välkommen frånvaro av "mode".

Åtminstone tekniskt sett - i anslaget finner man kanske "mer" av "mode".

Numer tar jag mig annars friheten att intressera mig mer för vad som faktiskt kommunicerar med just mig. För det som faktiskt slår an. Och då själva känslan, mindre hur den skapades.

Men det hade varit väldigt trist ifall just detta mitt perspektiv delats av alla.

För vi upplever ju och närmar oss alla allt på olika sätt - utan detta hade knappast konst som begrepp existerat överhuvutaget, eller hur?

Uppskattar för övrigt verkligen dina texter, observationer, frågeställningar och funderingar.

Kudos.

Svara

Svar från alf109 2013-10-26 21:43

Jag gör ju också skillnad mellan dokumentärfotografi och andra former av fotografi. När det gäller de tre finalisterna så tycker inte jag heller att de är speciellt tillskruvade. Men jag personligen är inte så mycket för urblekta polaroid med överstrålning looken, jag gillade den inte ens när det begav sig. Men som sagt vi har alla våra åsikter och tyckandet är fritt.
-affe

Svara

Peter Söderberg 2013-10-26 22:21

Otaget allt annat - fanns det någon av alstren som nådde fram till dig?
Själv blev jag lite besviken, även om jag för min egen del har en, tydlig, vinnare.

Svara

Svar från alf109 2013-10-26 23:58

Det var väl inget som fick mig att slå frivolter direkt, men jag tycker att Martin von Kroghs bilder av mörkret hade en stämning som jag gillade. Kanske beror på att jag är torsk på nattbilder? ;)
-affe
Ps. Sedan tycker jag att det egentligen är mer konstnärligt gestaltande än ren dokumentärfotografi, lite det jag skriver om och är tveksam till just eftersom det handlar om ett dokumentärfotopris.

Svara