OmTag. Nära och kära

Jag har förvånansvärt få bilder på min trogna följeslagare colliehunden Sally. Det blir lätt lite skomakarens ungar, hon finns ju alltid där och då missar jag allt som oftast att fotografera henne. Jag tror att det är en svaghet jag delar med ganska många, just detta att bli fotografiskt blind för de som finns nära.

Lite konstigt egentligen med tanke på att det är just de som är viktigast för oss? Om man skall leva efter devisen att fotografera sådant som berör och är viktigt för en själv borde det nog vara fler bilder på nära och kära liksom av våra husdjur. Jag tror också att just de vardagsnära bilderna tenderar att banaliseras av fotoförståsigpåare, det räknas inte som "fint nog" till skillnad från många konstnärliga ansatser som ofta förlorar sig i total meningslöshet.

Lite upp och ned vända världen kan jag tycka. Storheten med fotografi, åtminstone för mig, ligger i möjligheten att återge ett stycke fryst tid från verkligheten. Det kan handla om att försöka fånga en flyktig stämning i ljuset eller ett flyktigt ögonblick med någon närstående eller rätt och slätt något som berör på något plan.

Intressant fotografi för mig handlar om att återge i första hand, inte om att skapa. Hemligheten med bra fotografi är alltså förmågan att vara sensibel för det som sker i den egna vardagen, inte vare sig att bli driven i bildbehandling eller att söka häftiga sammanhang där man inte själv är en naturlig del. Ju bättre fotografi ju mindre tillskruvat behöver det vara, det är min åsikt.

Tillbaka till frågan om att plåta sådant som står oss nära. Jag förstår inte varför vi som fotointresserade inte försöker utveckla våra mer familjära bilder utan så ofta söker motiven inom områden där vi inte alls är lika hemma? Vem skulle till exempel kunna skildra vården eller skolan bättre och med större trovärdighet än de som faktisk jobbar där? Vem skulle bättre kunna skildra utanförskap än någon som antingen ingår i det eller har en stark anknytning till det? Det skulle kunna vara en socialarbetare eller en nära anhörig eller som sagt någon som själv befinner sig eller befunnit sig där.

Detta borde vara självklart, dock är det ganska sällan man ser det i realiteten. Det finns givetvis lysande undantag, men de är som sagt undantag. Det normala är att det är någon fotograf som "pryar" en stund i de situationer denne skildrar för att sedan gå vidare till nästa praosituation.

Nej jag vill slå ett slag för den nära fotografin, alltså nära i bemärkelsen att man själv är djupt involverad i den intressesfär man avbildar. Dessutom efterlyser jag en statushöjning av bilder tagna på emotionellt nära avstånd. Kort sagt uppgradera värdet av bilder med en genuin samhörighetskänsla med det fotograferade.

2013-11-20 07:05   N Thomas Meldert

Jag vill men frugan vägrar =)

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:36

En stor del av hemligheten med bra fotografi är att se till att få som man vill. ;)
-affe

Svara

2013-11-20 09:13   Annelie Worgard

Håller med Alf från början till slut.
Känns som det ibland finns ett nedvärderande tänk vad gäller sk familjebilder och dit räknar jag även bilder på husdjuren.
Det nära är många gånger det intressanta, och tack vare mitt egna fotande har jag kraftigt
uppvärderat vardagsfotograferandet.
Mina emotionellt nära bilder finns men visar dem sällan.
Delvis pga av att de själva inte alltid vill, delvis för att jag tagit åt mig av att familjebilder hör inte hemma på FS.
Sen är mina andra bilder på blommor, landskap osv viktiga för mig. De har ett alldeles eget värde för mig.

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:39

Tack ska du ha Annelie.
Jag tror att de flesta av oss skulle bli bättre av att gräva lite mer där vi står, sedan blir det alltid en balansgång hur privat man kan vara av olika skäl. :)
-affe

Svara

2013-11-20 10:50   jonasfx

bra slag slått, alf!
har själv kommit till insikten att de projekt som är mest värda är de som ligger närmast och som genuint intresserar mig redan.
för mig har det blivit en by i norr jag besöker för att hälsa på släktingar och njuta av att "komma bort"
där uppe fotar jag helst efter känsla.
sen har jag insett att fotoklubben som jag halft ofrivilligt blev ordförande för är värd att lägga tid på med kamera i handen med.
där blir det mer dokumentärt.

berättelserna finns ibland oss och de är värda att bevara :)

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:40

Jo det handlar nog om att inte bli blind för den berättelse som utgörs av våra egna liv tror jag, :)
-affe

Svara

2013-11-20 12:38   Heléne Alklid

Jag är som du, det som är nära fotograferas sällan. Min hund finns bara på några få kort, och resten av familjen gillar inte att bli fotograferade.... Nu ska det banne mig bli ändring!
Bra inlägg!

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:41

Det gäller att se sig omkring sin emotionella och fysiska närmiljö. :)
-affe

Svara

2013-11-20 13:11   Jon Anders Klockar

Jättefina bilder på Sally Alf! Det ligger mycket i vad du säger. Vi borde avbilda våra närmaste mycket mer. Jag har själv inte fotat min hund Lizzy särskilt mycket. Varför förstår jag inte riktigt.
Ha det gott!
Jon Anders

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:41

Man missar lätt det mest uppenbara i sin jakt på de häftiga bilderna.
-affe

Svara

2013-11-20 20:17   Johan Svensson

Nu är du igång och talar sanningar igen Alf.


mvh Johan

Besvara

Svar från alf109 2013-11-20 21:42

Tack ska du ha Johan.
-affe

Svara