finstämd serie av vardagsbilder på dina föräldra.önskar jag hade några sådana mina gick bort vid tidiga år för mej.mvh Ronny.

Av dina bilder och tidigare berättelser om dina föräldra förstår jag att ni haft väldigt fin kontakt genom livet. Det känns alltid skönt att ha haft det när livet tar slut. Min svärmor fick hjärtstillestånd 2008. Dom fick igång henne och efter fjorton dagar var hon hemma. Två dagar senare dog hennes dotter ( syster till min fru ) . Efter den tiden har jag och min fru besökt henne varje dag. Hon bodde 100 meter från oss och hon klarade vardagen själv. Dock var det besök hos läkaren tre - fyra gånger i veckan, så man var uppbunden med det och att åka och handla varje dag . Hon sa alltid att hon var så tacksam att hon slapp komma till något äldreboende utan fick bo hemma hela tiden. Två timmar innan hon dog var hon helt klar i huvudet Vi skojade och pratade som vanligt. När jag är död åker ni till Koli för mina pengar. Jag vill att ni ska se hur fint det är där. Vi tror det påminde henne om hennes hembyggd som hon kom ifrån på den Ryska sidan. Vi gjorde det och det är den resan jag berättar om i min blogg. I dag är vi är väldigt tacksamma att vi kunde hjälpa henne. Hon dog i januari och blev 89 år.
Sten

Hej, en vacker dokumentation som vi får ta del av. Tack!

Väldigt fina och ömsinta bilder...bra val till Gnesta tyckte jag!
/ Lena E

Det här är finstämda bilder som handlar om livet. Viktiga bilder om kärlek och verklighet.
Värdefull dokumentation som berör oss alla.
Ha det bra!
Jon Anders

Håller med Tommy. Riktigt bra bilder från dig Affe. Samtidigt som vi kanske måste släppa taget. Livet går vidare.
/ Bengt

Såg Bengts kommentar om "att släppa taget" men att bevara minnet är också viktigt. Klart man saknar dem som gått vidare och så här fint skildrat i bild av dina föräldrars ålderdom tycker jag gott kan visa dem fler gånger. Minnen är viktiga.

Bilder på människor som gör något har alltid varit och kommer alltid att vara de mest intressanta. Här "gör" de väl inte så mycket, utom att visa sin samhörighet, som resultat av ett långt liv tillsammans. Demens är ju den stora skräcken och man ser tomheten i din mammas blick. Men du visar det, utan att väja, med stor empati. Kvällens behållning!