OmTag. Med tiden blir allt bra?

Det har varit lite diskussion om tidens betydelse för hur vi bedömer bilder, en del hävdar att tidens gång i sig ofta är den komponenten som gör att bilder bedöms som bra. Jag tror inte på det resonemanget riktigt, då skulle ju de flesta bilder vara bra bara för att det gått en viss tid, och så är det ju inte.

På samma sätt som att vissa fotografer i dag kommer hem med bättre bilder än andra även då de fotograferat ungefär samma motiv och varit på samma platser så fungerade det givetvis så även för gårdagens fotografer.

Det finns också en del som verkar tro att detta med bra fotografi kan skapas enkom med passare och linjal; om jag placerar mina gubbar och gummor på exakt samma ställe i bilden och miljön för övrigt ser i det närmaste identisk ut kommer mina bilder att bli lika bra som föregångarnas. Eller snarare kanske om jag tillämpar samma kompositionsregler kommer också bilderna att bli likvärdiga.

Så enkelt verkar det nu inte vara, då borde det finnas betydligt fler bra fotografer. Det som gör att bilder sticker ut från mängden handlar ofta, som jag ser det, om något annat än att de bara är perfekt komponerade. Det kan till exempel handla om hur fotografen interagerar med motivet och vilken intimitet fotografen lyckas förmedla genom bilden. Ofta handlar det också om hur väl fotografen lyckas förmedla något som hen vill säga utan att skriva detta på näsan på betraktaren.

Om man anser att plats, komposition och tid är det som i sig gör bilder bra och dessutom stänger sig själv för andra eventuella möjligheter är man nog dömd till att för evigt själv ta mediokra bilder. Om man själv inte kan uppfatta storheten med bilder på samma sätt som andra, så kan man istället för att skylla de andra för kejsarens nya kläder försöka komma underfund med vad och hur de ser som man själv inte gör.

Ibland, ganska ofta kanske, kommer man att komma fram till att man själv inte delar de andras entusiasm trots att man försökt vända och vrida på bilderna från olika infallsvinklar. Men då kan det kanske vara bra att bara acceptera att något som inte är bra för mig kan vara det för någon annan och tvärt om.

Att hela tiden applicera sin egen begränsade syn på saker och ting som den enda rätta skapar inget annat än inskränkthet, och just att vara inskränkt är nog det största hindret för den egna utvecklingen, både som person och fotograf.

Sedan är det en annan sak att inte gilla allt och även att argumentera för varför man tycker som man gör, det viktiga är att inse att det är ett personligt ställningstagande.

2014-11-27 15:33   syntax

Det förs många resonemang av detta slag. Det förutsätts då att man tar en massa bilder som man sedan förelägger andra, som har att ta ställning till om det är bra eller dåliga bilder.
Jag fotograferar inte så. jag tar bilder för eget bruk. Sedan kan det hända att en del material sipprar ut till beskådande i en större grupp, men detta är sekundärt och har inte stort intresse för mig. Andra människor kan tycka på allehanda sätt. Varför skall jag låta mig påverkas av det?

Besvara

Svar från alf109 2014-12-01 13:47

Det jag skriver om här handlar inte så mycket om vardagsknäppare som dig och mig, utan om de som gör sig ett namn genom sitt plåtande.
-affe

Svara

2014-11-27 20:30   Robin K

Man kan skriva av en bok eller måla av en tavla men sällan man blir så bra som mästarens original. Jag tror man kan säga som du om all konst, att det ligger i betraktarens öga. Men visst, det är viktigt med ödmjukhet och respekt.

Besvara

Svar från alf109 2014-12-01 13:50

Jag tror detta att respektera andra även om man själv har en annan åsikt är det viktiga. Sedan tror jag att öppenhet är det som för en själv framåt i utvecklingen, samtidigt skall man givetvis ta sina egna åsikter på allvar så att man inte faller i fällan att alltid tycka det som etablissemanget anser är rätt sätt att tycka. :)
-affe

Svara