OmTag. Jag fortsätter att sjunga stillsamhetens lov
Några bilder på farsan dyker upp när jag betar igenom mina bilder från Åmotfors. Bilderna är från 2006 då jag tillbringade en ganska lång period i Värmland. Det var stambyte hemma så jag passade på att tillbringa den tiden med min far.
2010 efter det att min far gått bort sålde vi stugan i Värmland som alla som följt mitt bloggande känner till. Det var för långt bort för att ha en stuga som stod större delen av året, och dessutom var den i ganska stort behov av underhåll så om jag skulle behållit den hade jag varit tvungen att sälja lägenheten i Stockholm och flyttat dit. Dels för att få loss pengar till att lösa ut brorsans barn och dels för att renovera. Och jag kände mig inte mogen för att flytta från stan, det gör jag fortfarande inte för övrigt.
Men som jag skrivit tidigare saknar jag stugan och Värmland ganska ofta, det blev ett andningshål där jag kunde ladda batterierna. Nu berodde det ju i hög utsträckning på att mina föräldrar bodde där, men det kändes ändå lite som ett svek att göra sig av med stället. Det var min mors föräldrahem där mina morföräldrar levde hela sina vuxna liv och även min morfars far bodde där på ålderns höst.
Huset och byn har alltid funnits i mitt liv eftersom jag ofta var uppe hos mormor och morfar som barn. Men som sagt från 2010 är det ett avslutat kapitel i mitt liv. Det är först nu jag kommit mig för att gå igenom alla bilder jag tog där uppe och än så länge har jag bara skrapat lite på ytan.
Det har också tagit de här åren för mig att känna att jag vill gå igenom materialet, det har varit ganska tungt tidigare då mycket av minnena förknippas med min mors sjukdom, min fars ensamhet i och med detta och min egen utbrändhet och allt vad detta inneburit för mitt eget liv.
Nu skannar jag i alla fall de bilder som jag tycker håller för att rekonstruera mitt Åmotfors så får jag se vad det blir av det i slutändan. Kanske en bok och så skulle det vara kul om jag kunde göra en liten utställning att visa på biblioteket eller i folkets hus i Åmotfors så småningom.
Det som slår mig när jag går igenom bilderna är hur få personer som förekommer i dem, det är mest farsan, några av hans kompisar och en del bilder på min sjuka mor. Mycket till sociala kontakter hade jag aldrig där, men det var inte heller något jag sökte. Så det blir en hel del folktomma bilder från byn och omgivningarna, men jag tror att dessa tillsammans berättar mer om mig och min dåvarande situation än om jag hade försökt få med en massa människor.
Jag är ju till skillnad från en del andra av uppfattningen att folktomma bilder kan berätta precis lika mycket om livet och dess realiteter som bilder av människor. Kolla bara in Josef Sudeks bilder till exempel. Sudek var en gigant, vilket jag knappast är, men om man kan säga så mycket om livet som Sudek genom att fotografera från sitt ateljéfönster och den lilla trädgården utanför tycker jag att diskussionen om att det måste vara en massa människor i bilderna är överspelad.
Om man dessutom måste skruva till bilderna på sina människor som är ganska vanligt i dag tycker jag att det snarare blir någon sorts teater än bilder från en verklighet någon lever. Andra får tycka som de vill, men detta är vad jag anser: ett stillsamt liv kan vara nog så rikt på inre upplevelser som ett händelserikt, det gäller bara att ha förmågan att växla ned så man kan ta det till sig.
/ Bengt
-affe
-affe
-affe
Jag känner dofterna i dina föräldrahemsbilder- ett gott betyg. Ha de.
Visst är stillsamhet liksom ödmjukhet ofta en bristvara.
Och som du säger, det finns inga objektiva sanningar, bara subjektiva, något som också ofta glöms bort tycker jag. :)
-affe
Detta med sammanhang är viktigt och ger perspektiv, men det kan ta ett tag att nå dit ibland. :)
-affe
Tack för din kommentar.
-affe