OmTag. Jack Bruce har gått ur tiden

En av förgrundsfigurerna inom rockmusiken, Jack Bruce, gick ur tiden igår. Mest känd är han som en av grundarna av supergruppen Cream tillsammans med Eric Clapton och Ginger Baker. Men han var inte bara en stilbildare på sitt instrument elbasen utan också en lysande kompositör, sångare och arrangör.

Cream startade 1966 och trots att de bara höll på några få år kan inte deras betydelse för rockmusikens utveckling nog poängteras. Samtidigt med främst Jimi Hendrix var de med och skapade det som skulle kallas power trio, en i rocksammanhang minimalistisk bandform bestående av trummor, bas och gitarr.

Just formatet gjorde att de olika bandmedlemmarna fick ta plats, men det kräver också mycket av sina musiker då det inte finns någon kompgitarr, keyboard eller annat som lägger ljudmattor som man kan gömma sig bakom. Jag har själv provat spelformen, och som elbasist vet jag hur svårt det är att lira så att det inte låter som musiken stoppar varje gång gitarristen lägger ett solo.

Jack Bruce blev 71 år.

Nu sitter jag och lyssnar på ett annat favoritgäng King Crimson, och tidigare lyssnade jag på Gong och den fantastiske gitarristen Steve Hillage. Konstigt att så många bra musiker och så mycket bra musik har sina rötter från en tioårsperiod med start i slutet av 60 talet.

Jag tror inte att det bara beror på att jag är nostalgisk, musikerna var ofta briljanta och musiken experimentell, man körde sitt race bära eller brista. Det var långt före alla idoltävlingar på TV, den egna musiken var det viktiga, om man blev avgudad för den var av underordnad betydelse.

Konstiga tider vi lever i, aldrig tidigare har väl individualismen hyllats som nu, samtidigt strävar man efter ära och berömmelse på ett sätt där det individuella ofta får stryka på foten till förmån för det mainstreampopulära.

Så kanske det blir om det högsta målet för det individuella ofta handlar om att bli erkänd av de andra som man vill bli erkänd av? För att lyckas som individ överger man det individuella och blir själv en av dem man vill beundras av på något konstigt sätt.

2014-10-26 20:59   mattimer

De där lyssnade jag också på, såklart. Inte Gong men Steve Hillage, och Peter Green och Danny Kirwan i ursprungs-Fleetwood Mac.

Besvara

Svar från alf109 2014-10-26 21:18

Jo mycket att lyssna på var det. :)
-affe

Svara

2014-10-29 07:43   BergslagsRonin

Gillade både Cream och King Crimson, på den tiden det begav sig. Har nog några LP stående nånstans, men lyssnar sällan idag.

Besvara

Svar från alf109 2014-10-29 19:33

Du får damma av plattorna.

Svara