OmTag. Hur många gånger kan man berätta sin historia?

Tur att man har alla dessa repriser av engelska deckare att tillgå. Funderar lite på detta med de kommersiella TV kanalerna och hur de funkar, i stället för en så skapar man ett helt knippe som visar samma program med en viss förskjutning. När man sedan kört klart på den sista kanalen i raden så är det dags att börja reprisera på den första, och så kan man snurra på år ut och år in.

Nu tycker jag i och för sig om dessa gamla engelska deckare, men upptäcker att man snart kan dialogen utantill, för övrigt gick de ju på svt för många år sedan som regel. Läste i tidningen för ett tag sedan att svt oftast ligger i topp när det gäller tittare och popularitet, det skaver nog en hel del hos konkurrenterna. Men som någon sa när kritiken blev väl sur: "det är väl bara att börja sända och producera program själva som folk vill se."

När det gäller fotograferandet så har det varit lite trögt ett tag, det tar ett tag att hitta nya ämnen och områden. Jag var under ganska många år ockuperad av mitt nattplåtande, och parallellt med detta hade jag mina föräldrar. Bilder som jag känner mig ganska klar med även om jag säkert kommer att fortsätta att ta en del nattbilder.

Jag har också funderat på om man inte lätt bränner sitt krut när det handlar om gestaltande fotografi, kanske är det så att man säger det man har att säga förhållandevis snabbt. Det känns ibland som om det fotografiska mediet inte riktigt räcker till för att hålla liv i sina berättelser över tid. Jag tycker att detta blir ganska tydligt även när man tittar på tidigare storheter, de flesta har gjort sina bästa saker under en ganska begränsad tid.

Till och med om man tittar på sådana fotohistoriska giganter som Brassaï så gjorde han bilderna som för evigt skrev in honom i fotohistorien under en ganska begränsad tid och inom ett ganska begränsat område, nattens olika ansikten i Paris på 30-talet.

En ganska stor del av de berättande fotograferna säger det de har att säga med ganska få bilder och under en ganska begränsad tid tycker jag. Nu menar jag inte att de inte skulle fortsätta att ta bra bilder, men ofta blir det mer eller mindre upprepningar på sådant de redan gjort. Tyvärr ofta sämre än de tidigare förlagorna, till och med en gigant som Cartier-Bressons arbete kan kokas ned till något hundratal bilder. Givetvis tog han tusentals bra bilder, men har man sett bilderna i boken Photographer till exempel så har man egentligen sett det mesta tycker jag. Likadant är det med Frank, hans The Americans säger egentligen det han har att säga, eller Koudelkas Exciles och så rullar det på.

Det är nog främst detta som skiljer fotograferande från skrivande. I och för sig verkar inte bra författare heller spruta ur sig böcker precis. En av mina favoriter, Elias Canetti skrev en roman, en självbiografi i tre delar, några pjäser och ett par aforismsamlingar och en hel del av de tunga namnen skrev bara en handfull böcker.

Kanske är det så att vi bara kan berätta våra historier på ett begränsat antal sätt, och sedan är det slut och någon annan får ta över? Jag har ingen aning, men så länge man gör det man gör för att man gillar det så får man låta resan bli sin egen belöning, även om resultatet sällan når några episka höjder. 

2013-07-13 20:27   N Thomas Meldert

När jag var liten trodde jag att när en människa sagt en miljon ord så dog hon =) Du skriver gärna, mycket och bra. Är det inte läge att göra en bok av dina bilder med en berättande text till snart? En om Åmotsfors, t ex.

Besvara

Svar från alf109 2013-07-14 19:51

Tack ska du ha Thomas, vi får se vad det blir.
-affe

Svara

2013-07-13 20:33   Peter-L

Jag tror inte att man kan berätta sin historia speciellt många gånger. Om ens flera.... Repriser i all ära, men en repris beror förhoppningsvis på att originalet var bra!! Men även då så blir repriser just repriser. Ska jag se till mig själv, så kan jag se en favoritfilm en två, kanske tre gånger.... Foto, enskilt, kan jag gärna återvända till då och då.... en helt annan sak. Det finns ett uttryck som jag gillar.... "det är bara medelmåttor som ligger på topp hela tiden". Är inte det lite talande för det du skriver om.... Alla, har sina toppar.... ingen, kan ligga på topp hela tiden. Gör man det, så är man troligtvis inte på toppen. :) Sedan hittar vi alla vår stil, som präglas av vår just stil och personlighet. Fine!! Ibland kan man känna sig "tjatig", upprepande... Men kanske är det just ett tecken på en stil, oavsett nivå...
I stin stil, hittar man variationen. Det handlar inte om kvantitet.... utan kvalitet.... Tycker jag....
Det är bara medelmåttor som ligger på topp hela tiden..... //Peter :)

Besvara

Svar från alf109 2013-07-14 19:54

Det är nog så att vi "tömmer oss" på material ganska snabbt. Kanske fortsätter vi att ta lika bra bilder, men eftersom de redan är gjorda kommer det att ses som upprepningar av samma tema, både av andra och oss själva. Mycket handlar nog om att vi är dem vi är och "nya" bilder kanske skulle kräva en "ny" personlighet. :)
-affe

Svara

Peter-L 2013-07-14 20:35

Nej hemska tanke, tycker varken att du eller jag ska byta personlighet.
Jag kan däremot se en tjusning och utmaning i att försöka hitta nya motiv. Även om det ibland får en att sucka.... Man är den man är.... :) /Peter

Svara

2013-07-14 09:24   gatosi

Om någon har berättat färdigt kan vi utomstående ju bara bedöma enligt det som vi får höra eller se.
Jag tror inte att det någonsin tar slut för någon att berätta någonting nytt. Men man kanske väljer andra kanaler och en annan, möjligtvis betydligt mindre publik. Eller så tycker man kanske att det för en själv inte är så himla viktigt med att det ska vara nytt.

Besvara

Svar från alf109 2013-07-14 19:58

Man kan ju bara göra det som känns rätt för en själv i det långa loppet. Men jag tror att man inom fotografin ofta får ur sig det man har att säga ganska fort. Sedan kan man givetvis fortsätta att ta en massa bra bilder även fortsättningsvis. Men som sagt, jag tror att man ofta säger det man har att säga förhållandevis snabbt.
-affe

Svara

2013-07-14 14:23   froderberg

Härlig bild.

Jag undviker engelska deckare. Får krupp på deckare som är mer som sagor. Jag gillar realism istället.

Det känns som de mest kända fotograferna, målarna och musikartisterna mm blir kända för ett uttryck, en stil, några hits. Publiken vill få nya varianter på samma tema, men utövarna får slitas mellan driften att utvecklas vidare och risken att bli ointressant för den breda massan. Det finns visserligen exempel på dem som lyckats behålla sin publik trots att de utvecklats mycket under lång tid. Men de är nog inte så många. Jag tror faktiskt att många kan nöja sig med en kortare period i ljuset. Det är mer tillfredsställande med egen utveckling.

Besvara

Svar från alf109 2013-07-14 20:02

Jag gillar inte heller "sago-deckarna" något vidare, men säga vad man vill om engelsmännen så håller de ändå en hög kvalitet på skådespeleriet för det mesta.

Visst finns en fara i att få en massa ära och berömmelse och det bidrar säkert starkt till att man fastnar i det man håller på med. Men jag tror också att man ofta fastnar för att man inte kan annat, man kan ju bara utgå från sig själv på något sätt. Sedan är det nog en stor skillnad om man jobbar på uppdrag till exempel, där kan man nog slipa mer på uttrycket tror jag.
-affe

Svara

2013-07-14 15:30   Tomasz

Jag kommer att tänka på legender. De är för all del inte fotografier men väl berättelser, som upprepats muntligen i många generationer. Vår nordiska gudasaga är väl en sådan, liksom Aztekernas berättelser om sol och måne.

Kanske det är få förunnat att skapa sådana berättelser som håller i generationer. Och de som lyckas med det kanske ska vara nöjda och inte begära av sig själva en fortsatt legendarisk produktion. Om stordåd blir en dussinvara försvinner de snart i mängden.

Ha det gott! /Thomas

Besvara

Svar från alf109 2013-07-14 20:07

Jo Snorre Strularson skrev nog inte så mycket. ;)
Det jag kan känna som ett litet problem ibland är att bibehålla intresset för att plåta över tid, just att man känner sig uttömd på något sätt. Det blir helt enkelt inte kul i längden att ta om ungefär samma bilder.
-affe

Svara

Tomasz 2013-08-21 22:59

Återkommer till det här eftersom jag hittade mina jongleringsbollar nyss. Då jag fick dem var det en oerhörd utmaning att hålla dem i luften i tre sekunder. Efter en månads intensivt övande klarade jag en halv minut. Jag fortsatte entusiastiskt några månader till, strävade efter mer perfektion (längre tid i luften) men allteftersom framstegen saktade in så minskade lusten att försöka.

Det jag gjorde var ultraekvivalent med att "ta om samma bilder" och jag hamnade i samma skål som de flesta amatörer, de som lessnat när framstegen inte kom i den takt som tålamodet krävde.

En fadäs som jag upptäckt i efterhand är att jag inte satte några mål för mitt jonglerande. Det gör jag ibland med mitt fotograferande, om än svaga och luddiga. Men det underlättar att hålla lusten igång och ger även stöd när man tittar tillbaka på sina bilder, de blir en sorts "pokaler" för det man uppnått.

Klart slut /Thomas

Svara