Efter några års uppehåll med bloggande på fotosidan startar jag om 2024. Det kommer mest att handla om fotografi i olika former och en del om hur jag tänker runt mina bilder.

OmTag. Henri Cartier-Bresson and the artless art

Har kört en första genombläddring av den nya Cartier-Bresson boken och kommer osökt att tänka på hur fotografin blivit mer och mer tillskruvad på senare år. Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt. Och det var nog mycket detta som skiljde gårdagens fotografer från många av dagens: det var den fångade bilden som var det intressanta i första hand, inte vad man eventuellt kunde göra om den till efteråt.

Cartier-Bresson var den störste fotografen världen sett, och detta är viktigt. Många ser inte skillnad på om en bild är tagen eller om den är gjord, alltså om man gjort om den i efterhand. För mig är det hela skillnaden mellan fotografi och andra former av bildskapande.

Nu är jag ingen motståndare till bildbehandling heller och det finns dem som är jäkligt vassa på detta och använder det som ett verktyg för att nå det de vill visa. Men det helt unika, och oändligt svåra, i att fånga sina bilder i steget och göra det så bra att efterbehandlingen blir i det närmaste överflödig som Cartier-Bresson handlar om något helt annat.

Tillbaka till extrem bildbehandling för en stund. Hur kommer det sig att det verkar vara lättare att ”komma undan” med tillskruvade bilder om man kör svartvitt eller om man gör sina bilder så att de ser ut som blekta polaroider?

Om man till exempel tittar på Sobol eller för den delen Petersens senare bilder, nära med blixt extrem svärta och maximal kontrast så är ju dessa lika långt från ”verkligheten” som vilken HDR som helst. Ändå tenderar många att köpa den typen av bilder samtidigt som det rynkas på näsan åt HDR-bilderna?

Men som sagt, med bara en liten flisa av Cartier-Bressons förmåga skulle det nog inte behöva skruvas så mycket. Ytterst handlar det ofta om att söka uppmärksamhet genom effekter när inte bilden i sig räcker till tror jag.

Inlagt 2014-05-06 05:54 | Läst 2076 ggr. | Permalink

Besvara kommentar från Johan Pihl:
"Intressanta tankar och en fin bild, Alf. Men jag håller nog med M, att man inte ska ställa H C-B och t ex A Petersen mot varandra. De har lite olika sätt att jobba på, och komma fram till färdigställning. Det ena är inte bättre, eller ens mer likt "verkligheten", än det andra, det är bara två olika stilar. Man ska veta att H C-B hade de bästa kopisterna, och de slet hårt med att få fram den vackra gråskalan i hans bilder. Det är liksom inte att bilderna är gjorda rakt upp och ner bara, utan det är väldigt mycket arbete bakom dem. På tal om mörkrumsteknik 80-tal. Var inte Tuija Lindström också en av dem som började med de där mjuka, damstrumpe-softade kopiorna? Hon lade väl t o m fotopappret upp och ner när det belystes, så att det skulle bli riktigt "soft"? Men hon kanske ärvt stilen från A Petersen och K Gustavssons, vad vet jag?"

Ditt namn:

Epostadress:
(visas ej)

Kontrollfråga:
Nämn en färg i den svenska flaggan?

2014-05-06 06:11 N Thomas Meldert

Vi får väl inte glömma att ytterst få av alla de bilder han tog aldrig har blivit publicerade eller visade på utställningar. De höll nog inte måttet för HCB:s egna ögon. Och det tål att sägas än en gång i denna knivskärpans tidsålder: skärpa är inte allt. Innehållet, bildens tilltal, betyder mer. Har man inget annat att ta till så är knivskärpa den käpp man får luta sig mot. "Bilden är i alla fall skarp" =)

Besvara

2014-05-06 07:13 Wolfgang

Att det skall vara fint med oskarpa bilder är nog en efterkonstruktion. Först skall man ju komma ihåg att han inte själv kopierade, att småbildskameran på den tiden inte klarade av riktigt skarpa bilder och att han ofta inte hann ställa in skärpan rätt. Jag har köpt den senaste tjocka boken med hans fotografier sammanställda av Clément Chéroux. I den finns i mina ögon många okända bilder, t o m
i färg, och rätt många är ganska genomsnittliga, men alla har naturligtvis ett historisk värde.
Det fanns många duktiga gatufotografer förutom HCB och Ansel Adams spelade i mina ögon i en högre liga, men han var ju en fotograf med en superb teknik och ett helt nytt sätt att fotografera landskap i "den nya sakligheten". Oskarpa bilder tillhörde ju picturalism.

Besvara

Svar från alf109 2014-05-06 12:02

Ingen som sagt att det är fint med oskarpa bilder, men ibland betyder det inte allt.

Personligen har jag aldrig tyckt att AA varit speciellt intressant som fotograf, däremot var han en bländande tekniker. Då tycker jag att två av hans medskapare av f/64 är betydligt intressantare: Imogen Cunningham och Edward Weston.

Svara

2014-05-06 07:29 m

Är det ändå inte lite olika saker. Om vi tar Anders tex, så är han en lika bra fotograf som Bresson på sitt sätt. Han fotograferar dock mycket närmare, han har också en otrolig förmåga att komma människor inpå livet. Den här svärtan som han lagt sig till med på de sista tio åren är enligt mig tekniskt betingad, dels går det inte att pressa den gamla Tri-xn, dels skannar man neggen osv,,,. Jag minns själv hur det var då det tog slut med pressframkallaren High sensitive, vi gav alla upp och började köra blixt allt mer. Resultatet? Allt blev hårdare.

Jag älskar Bresson, men allt behöver motsatser annars blir det inget liv inom fotografin. Att mycket av Bressons bilder är oskarpa är inte svårt att första, en trix som var på 200 asa, en massa i rörelse, framförallt han själv, en femtia som kräver att man hinner skruva in avståndet exakt osv...men, om jag återgår till att det har blivit tillskruvat de senaste åren så kom jag själv fram till varför då jag gjort ett stort jobb på gatan de senaste två veckorna. Om man plåtar digitalt, i hårt ljus som tex Bresson ofta gjorde, vidvinkel, så är det nästan omöjligt att inte få det hårt och tillskruvat för så fort du rör spakarna i photoshop så vill gråskalorna ge sig iväg. Det är alltså väldigt mycket en teknisk grej som är svår att rå på, det digitala driver helt enkelt åt det tillskruvade, medan gammal analog film med framkallning av bilder i bad, ger en helt annan valör och mjukhet, Ha det gott.

Besvara

2014-05-06 07:42 J Karlén

Jag såg HCB utställningen för ett litet tag sedan på Centre Pompidue och slogs av just detta du tar upp med den mjukare tonen. Min erfarenhet tidigare har varit från en mängd fotoböcker och där har svärtan varierat.
Detta med att göra om är intressant. I mitt eget fotografiska resonemang har jag kommit fram till något av det som du beskriver väldigt bra med orden - tagen eller gjord. Jag ser det så här - ett fotografi är ytterst en verklig avbildning. Om jag vill kreera i denna avbildning i efterhand blir det mer som konst tex måleri där jag kan lägga till eller dra ifrån allt efter min egen läggning. Oftast för mig, blir konsten oändligt mycket bättre än att kreera fotografi.
Den myckna svärtan och grova korn har aldrig riktigt tilltalat mig samtidigt som bilderna kan gripa tag. Daido är tex en sådan som man inte kommer runt så lätt.
Mvh/Jörgen

Besvara

2014-05-06 08:22 per-erik åström

Skärpa är sannerligen relativt. Tror aldrig jag blivit impad av just skärpan i någon bild någonsin. Snarare tvärtom. Kanske till stor del beroende på att jag förknippar det med "fotoklubbism" och objektiv-tekniksnack. Och för att jag själv är kass på just skärpan. Däremot kan jag bli däckad av en vacker tonskala. Ta framlidne Kenneth Gustavssons bilder t ex. Grått, grått, grått. Men med en tyngd som är rent bedövande. Kenneth kopierade med förbelysta papper, strumpade bort korn och skärpa för att nå fram till sitt egna uttryck, sitt mycket säregna uttryck. Gråskalan, eller färgskalan med för all del, är för mig alltid viktigare för uttrycket än skärpan.
Den digitala tekniken ger stort spelutrymme för såväl överdriven skärpa som extrema färgjusteringar. Men jag tänker att det är en mycket ung telnik och att det därför ligger i sakens natur att vilja gå mot gränserna för vad som är möjligt. Jämfört med analog telnik, film och papper, där de tekniska möjligheterna var underställda en kemisk begränsning.

Vad gäller HCB och hans fantastiska livsverk så brukar jag tänka att han nog lika gärna kunnat vara musiker. Hans bilder har en oerhörd musikialitet i sig. Om han hade varit musiker hade han nog valt ett instrument med en oerhörd dynamik. Ungefär som Django Reinhard lirade på sin gitarr, fullständigt dynamiskt obegränsad, men med en bländande teknik som var helt underställd det personliga uttrycket i stunden. Trots att han bara hade tre fingrar att spela med.
Om HCB, likt Django, lirat med Franska Hotkvintetten kanske man kan säga att Anders Petersen mest och bäst lirar med Nirvana eller Stones, band som knappast är kända för sin bländande teknik men med ett jäkla tryck och grundsväng som man måste vara djupt omusikalisk för att inte bli berörd av.
Men viktigast av allt - de riktigt stora banden och musikerna lirar alltid sina egna låtar......

Besvara

mickeberg 2014-05-06 09:25

Hej, Bach var Bressons stora grej,sedan kan man ju säga vad man vill om olika mörkrumstekniker, varje tid har sin modell. Du kommer ju själv ihåg hur vi började med Agfa Brovira och ganska hårt och tungt, sedan kom ju perioden med det Kenneth höll på med, strumpa och en tjugo minuter i framkallaren, sedan kom Orwo och sedan var det i princip slut då High sensitive försvann och vi började med småkameror och blixt. Det snackas mycket om att det digitala har omfång, jag tycker inte alls det. Jag kan kolla på alla bilder, dina som mina, Petersen osv, alla som hållit på sedan slutet av sextiotalet. ALLA kopierar hårdare, du med, dina printar går rejält åt det hårda och det är för att det går fan inte att göra samma typ av printar som vi gjorde förr med det digitala. Jag har inte sett ett enda exempel på det idag.

Sedan till Anders Petersen, han är den store teknikern i mörkrummet. Det var vad jag minns han som började med det Kenneth gjorde, det var sedan han som började med blodlutsaltet igen, det var han som började med blixten och det svartvita och stenhårda osv..kort sagt. Anders är troligtvis en av de absolut bästa kopisterna vi haft i det här landet. Ha det gott, micke.

Svara

per-erik åström 2014-05-06 09:46

Hej Micke. Du har en poäng. Hård tid. Hårda printar. ;-)

Svara

2014-05-06 08:50 Bob Bovin

Hej,
Det trevligt att du tar upp tankar om bilder. Jag håller med dig i mycket av det du skriver. Jag har beundrat H C-B sedan slutet på femtiotalet. Jag har sett hans bilder på utställningar och gallerier sedan sextiotalet. Många av hans bilder varierar en del vad gäller kopieringen. De flesta skulle idag bedöma dem som mjukt kopierade, men en del kopior ligger åt det hårdare hållet.
Personligen sätter jag H C-B högt, men bara som en bland flera andra. Jag tycker inte om mytbildningen kring hans sätt att fotografera. Som det där med obeskurna bilder, bara normaloptik ... ty det var inte sant. Att han själv blåste under dessa myter, gör det inte bättre. En gissning är att det hade kommersiella grunder? Likafullt är han en "groundsbreaker" för modern reportagefotografi.
Det betyder ju lite, men jag tycker fotografer som Sebastiao Salgado, W. Eugene Smith, Walker Evans, ...är minst lika vassa, och deras kopierings-stil avviker ju mycket från H C-B. Jag sätter t o m Sune Jonsson i samma klass som H C-B. För att inte tala om Lars Tunbjörks bok "Landet utom sig", där ligger H C-B i lä. Men det är ju vad jag tycker.
Jag tycker också, som Wolfgang, att man inte kan bortse från Ansel Adams bilder som betydde mycket för Nationalparkernas bildande i USA. Hans bilder har stuns, långt från H C-B mjuka bilder.
Något jag saknar för det mesta hos H C-B, är humor. Här kommer mina tankar ofta till Elliot Erwitt.
Dagens lite hårdare och kontrastrikare bilder kan bero på de tekniska möjligheterna i PS och liknande program. I mörkrummet var det mycket svårt att nå dessa resultat, så glädjen att hantera bildfilen i datorn gör att bilderna idag blir mer varierande. Detta tycker jag inte gör så mycket, så länge det inte blir ett självändamål. Det är enligt min mening tolkningsinnehållet i bilden som är det viktiga.

Ha det bra
Bob

Besvara

Svar från alf109 2014-05-06 10:20

Myter eller inte, det bryr jag mig inte så mycket om. Jag bedömer honom efter det jag ser och bara det. Sedan är det väl bara en bild där man kopierat in en fejkad negativkant vad jag vet och där vet man ju inte heller om det var han eller kopisten som tog beslutet? Den beskärningen berodde ju i sin tur på att objektivet hade skymts av en staketstolpe. Att han bara skulle ha plåtat med 50:a är inget han själv påstått, i främst USA till exempel plåtade han en hel del med 35 mm och han använde även 135 mm vid sällsynta tillfällen vad jag vet. Däremot trivdes han bäst med 50:an som regel eftersom han ansåg att den stämde bäst överens med hur han själv såg verkligheten. Inget konstigt i det egentligen, jag plåtar själv 90% med normalen, andra gör likadant med en 35:a eller något annat. De flesta av oss har nog en favoritbrännvidd skulle jag tro.

Svara

2014-05-06 09:43 Johan Pihl

Intressanta tankar och en fin bild, Alf. Men jag håller nog med M, att man inte ska ställa H C-B och t ex A Petersen mot varandra. De har lite olika sätt att jobba på, och komma fram till färdigställning. Det ena är inte bättre, eller ens mer likt "verkligheten", än det andra, det är bara två olika stilar. Man ska veta att H C-B hade de bästa kopisterna, och de slet hårt med att få fram den vackra gråskalan i hans bilder. Det är liksom inte att bilderna är gjorda rakt upp och ner bara, utan det är väldigt mycket arbete bakom dem.

På tal om mörkrumsteknik 80-tal. Var inte Tuija Lindström också en av dem som började med de där mjuka, damstrumpe-softade kopiorna? Hon lade väl t o m fotopappret upp och ner när det belystes, så att det skulle bli riktigt "soft"? Men hon kanske ärvt stilen från A Petersen och K Gustavssons, vad vet jag?

Besvara

stefohl 2014-05-06 19:50

Tuija la ett adhesivpapper ovanpå pappret under en del av exponeringen. Det var den typen av adhesiv som var genomskinligt, men hade en gräng i sig. Det var det som skapade den där speciella effekten av skärpa/oskärpa. Och vad jag vet är det inte någon som hon ärvt, utan det var nog ett eget påfund.

Svara

Svar från alf109 2014-05-06 20:04

Jag tror att man tagit till olika metoder för att ändra sina bilder sedan kopieringens begynnelse faktiskt, damstrumpor, smörpapper emulsionen nedåt oskarp mask osv. Det är nog svårt att säga vem som är mamma/pappa till de olika teknikerna.

Svara

2014-05-06 10:01 froderberg

Hårt kopierade bilder på högblankt papper som fixats till med glansplåtar var poppis på 60-talet. Tittar man in fototidningar från 40-, 50- och 60-talet så finns det en hel del effektsökare på olika sätt. På 70-80-talet köpte folk effektfilter. Jag tror helt enkelt att det alltid funnits folk som kompenserat bristande innehåll med olika tricks. Sen har det förstås blivit lättare och ett större flöde av dåliga bilder.

Besvara

2014-05-06 10:10 alf109

Nu verkar det vara en del som tror att jag ställer Petersen mot HCB vilket jag inte gör. Det jag gör är att ställa den knallhårda och ganska manipulerande bildestetiken mot den mjukare. Och då är faktum att Petersens senare arbeten tillhör den knallhårda med blixt rakt på och extremt hårt kopierat.
-affe
Ps. Det är skillnad på mjuk kopiering och softade bilder. Med mjuk kopiering har man många nyanser mellan svart och vitt, alltså lägre kontrast. Softade bilder med damstrumpor och liknande är något helt annat.

Besvara

Johan Pihl 2014-05-06 10:56

Förvisso, men damstrumpan använde man ju främst för att för att få fram fler nyanser mellan svart och vitt ;) Eller, jag kan bara tala för mig själv. Men hade man för hårda negativ, så kunde man antingen använda damstrumpan, eller låta det belysta pappret ligga länge i framkallaren, eller använda förbelyst papper (eller typ för gammalt papper). Klart man kunde ta ettans papper istället, men då fick man ju ingen svärta alls. Med dessa metoder kunde du få både svärta OCH teckning i de ljusa partierna.

Svara

Svar från alf109 2014-05-06 11:50

Visst går det att påverka kontrasten genom att blurra till bilden men det normala är nog att man förbelyser pappret och/eller jobbar med framkallningen.

Ps. damstrumpan användes nog i huvudsak för att få en överblödning mellan ljus och mörker i bilden, lite som effekten diffus glöd i photoshop.

Svara

Johan Pihl 2014-05-08 09:56

Diffus glöd i photoshop ger mer effekten som du får då du lägger ett fotopapper upp och ner vid belysningen. Det verkar tyvärr inte finnas nåt verktyg som ger samma effekt som damstrumpan i PS ;)

Svara

Svar från alf109 2014-05-08 20:16

Du kan alltid lägga olika effekter i olika lager och styra hur mycket du vill ha genom opaciteten.

Svara

2014-05-06 20:20 Nils Bergqvist

Har sett endast ett fåtal Cartier-Bresson-kopior i original, men de jag sett har skilt sig mot t.ex Strömholms och Petersens kopior i att de haft en otroligt fin och rik tonskala, trots småbildsformatet. Även t.ex Manuel Alvarez Bravos bilder har den här rika och fina tonskalan, men hans bilder var till skillnad mot Bressons fotade med större format än småbild. Att Petersens, Strömholms m.fleras bilder upplevs som kontrastrika med djupare svärta tror jag också delvis beror på att de ofta fotar i mörka miljöer med stora kontraster samt under dygnets mörka timmar då kontrasterna är större, medan Bresson mest flanerade på gatorna under dagtid. Då får de naturligt mera svärta och högre kontraster. Att det med digital teknik skulle vara svårare att få den fina tonskalan är nog mest en myt. Men jag vet i alla fall att jag själv har väldigt svårt att få fram mörkrumskopians fina nyanser i högdagerdelen när bilden ska ut på fil och tas fram den vägen.

Besvara

Svar från alf109 2014-05-06 20:33

Det finns också en estetik i att kopiera väldigt hårt, bara att kolla japanerna, sobol, petersen osv. Petersens printar från Lehmitz är mycket mjukare än hans senare till exempel. Sedan kör man med blixt rakt på från nära håll, även detta är ju ett sätt att styra bildestetiken mot hårdare kontraster. Jag är övertygad om att mycket av detta handlar om att man söker en effekt, det sunkiga skall se sunkigare ut osv. en stor del av genomslagskraften kommer ju från bildbehandlingen i sig i dessa bilder.

Nu menar jag inte heller att HCB-bilderna är kopierade till teknisk fulländning, det jag säger är att en rak och förhållandevis mjuk kopiering inte ger mig något att gömma mig bakom, bilden måste hålla till form och innehåll utan hjälp sas.

Svara

mickeberg 2014-05-07 10:21

Hej vänner.
Om jag går tillbaka i tiden ett tag, typ början av sjuttiotalet, då alla körde svartvitt, trix, färg fanns ju inte på kartan, så kunde man köra 1600 asa i High sensitive, typ Anders lemitz. Det gav en slag grå, mjuka, ganska korniga bilder. Den framkallaren försvann någon gång i slutet av 80-talet vad jag minns och då kunde man inte pressa filmen längre. Det såg skitfult ut och då började alla fläscha, sedan kom ju Tunis med färg, blixt rakt på och fyrkantigt, eller 6/7(Mamaya).

Den här estetiken med fläsch kom ju ur att vi inte kunde pressa filmerna längre, att det sedan kom en massa skitfilmer som det stod 1600 asa på är en annan sak. Det var helt enkelt odugliga i jämförelse med trixen och 1600 asa i High Sens.

Jag har sett säkert sju Bressonutställningar vid det här laget och i minst fem har hans printar varit urtrista, grå, döda, no vibbs och det beror på att han kommer från den gamla skolan där man gjorde väldigt grå printar för att de skulle kunna tryckas överallt, Ofta fungerade de grå printarna perfekt i tryck, se Bresson. Salgado gjorde också sådana där hopplösa, grå printar i början a sin karriär då det skulle lämnas till tryck i tidningar.

Jag kollade tex på Sune Jonssons printar till hans senaste bok i Umeå. Även en sådan fenomenal fotograf hade en massa printar som såg ganska ruggiga ut, behövdes en massa jobb, retuschering osv,,,för att kunna tryckas.

Det är helt klart att tex Sobol skaffat sig en estetik med blixt överallt, trots att han kör digitalt och enligt alla förståsigpåare behöver man ju inte det för man kan tydligen pressa digitalt hur långt som helst( som verkligen är en sanning med modifikation). Han jobbar på samma sätt som Tunis gjorde med färgen, blixt rakt på. I Tunis fall var det ju för att förstärka färgerna. Varför Sobol kör det i svartvitt fattar jag inte, ser lätt märkligt ut enligt mig.

Sedan undrar jag vad du Nils menar med att det är mer kontrast på natten/kvällen än i tex Bressons utomhusbilder? Han plåtar ju ofta i solsken, lägger exponeringen så att kopisten kan dra upp det ljusa(ligga länge i badet) medan han håller svärtan ganska grå och därför blir ju oftast hans printar skittrista på utställning men ofta väldigt bra i tryck, eller? Lev väl, vänner,

Ps, kollade den senaste Bressonboken, gå in där o kolla på en massa dåliga printar, men lika förbaskat underbar fotografi. Lev väl, M

Svara

per-erik åström 2014-05-07 12:33

Om vi nu ska vara petnoga och tekniskt exakta så var "High Sensitive" från Scanfors en efterföljare till den s k "ryssoppan" från 60-talet. Framkallaren fanns under några år och hette "Negatol High Speed". Den gav ett distinkt korn och fin kantskärpa när man pressade Tri-X till 1600 Asa. Förutom till att soppa Petersens Lehmitz-bilder så användes den flitigt också av jazzfotografen Ove Ahlström som tog jäkligt coola bilder på sin tid.
En annan klassisk soppa för pressning var "Emofin", en tvåstegsframkallare som jag gillade skarpt på 60/70-talet.

Det går dock - hjälpligt, att få till samma "känsla" även i den digitala världen om man drar i spakarna i Lightroom/silver/Photoshop utan att det blir HDR-smet av alltihop.
Men lukten i ett sunkigt mörkrum får man leva utan….

Svara

Johan Pihl 2014-05-07 13:09

Man kan nog inte hitta förklaringen till att bilderna blivit hårdare och mörkare från 90-talet och framåt, genom att BARA se på att utrustningen har ändrats, utan även att omgivningen, dvs miljöerna som vi lever i har förändrats (alltså ljuset i dessa). Jag menar, såna miljöer som t ex Café Lehmitz, stora ölhallar med ett förhållandevis mjukt blandljus i, försvann ju helt nån gång på 80-talet. Även om A P fick pressa sina filmer från den tiden, så är det ju ändå ett helt annat ljus än vad det är i på pubar och på krogar nuförtiden. Även i andra offentliga miljöer har det blivit ett annat, hårdare, och mer "riktat" och avgränsat ljust än det var förr. Man är nästan tvungen att köra blixt för att undvika alltför långa slutartider (eller väldigt höga iso-värden). Och kör man då blixt inomhus, så kanske man vill göra det även utomhus. Och plötsligt har det blivit en estetik ;)

Svara

per-erik åström 2014-05-07 16:50

Gör som WeeGee gjorde hela livet - storformat och jätteblixt av den gamla sorten. Speed Graphic 4x5 tum, alltid bändare 16 och en 1/200-del sekund. Och rör aldrig tid och bländare - det är inställt från fabriken! .... ;-)
Det var hans recept för gråtoner till max. Skarpt så det räckte och blev över blev det också. Två saker till; Cigarr i mungipan och att aldrig .tveka inför att våga ta bilden. Pang på bara!

Svara

Nils Bergqvist 2014-05-07 18:46

Hej Micke! Det är väl inte så konstigt att kontrasterna i kvälls-nattljus blir väldigt höga, med konstljus och punktljus som enda ljuskällor? Dagsljus är naturligt mindre kontrastrikt även när det är solsken. Tonskalan blir en helt annan i dagsljus. Svärtan kan också upplevas som djupare när stora delar i bilderna är väldigt mörka och mellantonerna minskar. Maxsvärtan och och det ljusaste i bilden behöver inte skilja, men när tonskalan är mera utspridd så upplevs bilden mjukare.

Svara

2014-05-07 19:33 Nils Bergqvist

Scanfors High Sensitive/Negatol High Speed = Varianter av Promicrol?
Promicrol-receptet finns tillgängligt. Men nyckelingrediensen tillverkas vad jag förstått inte längre någonstans, så den går inte att få tag i. Framkallare med namnet Promicrol säljs fortfarande, men då är det en annan formula än originalet. Så denna fina press-framkallare har gått ur tiden som det ser ut.

Besvara

per-erik åström 2014-05-07 20:01

Varsågoda - Receptet på Promicroll, den sk "Ryssoppan" från 1963:

N-(beta-hydroxietyl)-o-aminofenol sulfat 6 gram

Glycin ..................................... 1,3 gram

Natriumsulfit ............................. 100 gram

Natriumkarbonat ........................... 11,5 gram

Natriumhexametafosfat ................... 1,7 gram

Vatten till .............................. 1 liter
.

Svara

2014-05-07 20:03 M

Hej Nils, jag ska kanske förtydliga mig, då jag säger kontrast så tänker jag på svårigheter att få ihop ljust och mörkt i samma bild. Jag tycker det är enkelt att plåta på natten, på krog osv för då går man per automatik in för nära bilder o då löser man alla kontrastproblem för man kontrollerar ljuset. Däremot Bresson som plåtar så öppet, alla hans bilder har ju motiv över hela bildytan, det går inte att hotta upp hans bilder genom att öka kontrasten för då kommer hans bilder att slockna i kanterna osv o jag tycker det rent tekniskt är fruktansvärt svårt att plåta så stora ytor med skuggor o hård sol på samma gång som Bresson gör. Jag tittade igenom en eller två böcker av honom o visst kunde man dra lite i kontrasten men ingen bild gick att tokdra för att få mer drag i bilden. Sedan kollade jag en o samma bild i fem av mina Bressonböcker o alla böckerna hade olika kvalitet på printen. En del saknade teckning . En mörkare, en ljusare osv, mycket olika. Som en verkligt svår, kontrastrik bild menar jag är den lilla tjejen som springer i en grekisk trappa, måste ha varit otroligt svår att kopiera , ha det gott annars, m

Besvara

2014-05-07 21:23 Nils Bergqvist

Jag tror en del hänger på kopieringen också. Såg Strömholms bild på en flicka i Spanien (Barcelona?), en halvbild, nu på Dunkers. Den var ganska grådaskig där (en liten bild kanske gjord av Strömhom själv). Samma bild såg jag för flera år sedan på ett privat galleri. Där var bilden mera mustig/djup i svärtan och jag gillade den bilden mycket bättre. Minns den särskilt för det vara inte långt från att jag hade köpt den (ångrar detta lite nu då priserna gått upp ganska rejält på hans bilder). Bilden på Dunkers skulle jag inte köpt om den varit till salu. Så jag tror det här med presentationen är ganska viktig ändå, intrycket kopisten ger med sitt sätt att presentera bilden. Jämför med hur en dirigent eller musiksolist tolkar och framför ett musikstycke. T.ex är jag inte speciellt imponerad av Judy Garlands version av "Over the Rainbow" men desto mera såld på Rita Reys version ackompanjerad av Lasse Gullin, Wes Ilken och Gunnar Svensson.
Hälsn, Nils/

Besvara

2014-05-07 21:49 Nils Bergqvist

Glömde Simon Brehm på bas.

Besvara

Bloggar

OmTag. Henri Cartier-Bresson and the artless art

alf109

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

OmTag. Henri Cartier-Bresson and the artless art

alf109

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier