OmTag. Gatuporträtt.
Jag har nog aldrig varit någon gatufotograf i bemärkelsen att fotografera okända människor nära utan att ha någon forma av överenskommelse med dem. Jag tar en del bilder där människorna mer ingår som statister i gatubilden, men då fungerar de inte som individer i bilden på samma sätt utan mer som anonyma komponenter för att utgöra en del av helheten.
När jag fotograferar nära vill jag helst bygga bilden på någon form av relation, oavsett hur flyktig, med personen jag fotograferar. Jag har alltid haft lite svårt för detta med att köra upp kameran i ansiktet på folk utan att ha någon form av ”överenskommelse” med dem jag fotograferar. Detta betyder givetvis inte att man behöver snacka med folk alla gånger, en blick av samförstånd kan räcka.
Men att plåta människor nära mot deras uppenbara vilja, eller för att man tycker att de ser udda eller kul ut är inte min pryl.
Jag ser en del sådana bilder på exempelvis kraftigt överviktiga personer där det är uppenbart att fotografen tagit bilden bara därför. Den typen av fotografi tycker jag är oförskämd, att boosta sitt ego genom att kliva på andra har jag aldrig tyckt är acceptabelt.
Gatumusikern fotograferade jag i samförstånd när han stod och spelade i Brunkebergstunneln 2011, han var fantastisk och det var också därför jag ville ha en bild av honom. Nestor som jag också fotograferade 2011 här vid Hornstull hade jag pratat med många gånger, en Hornstullsprofil som inte finns med oss längre.
//Stephen
/Affe
Och ett intressant ämne att reflektera över.
Att fotografera människor på gatorna är betydelsefullt antingen under ett "äkta" möte eller där de används som en del i kompositionen.
Personligen föredrar jag samtalet, mötet.
/Affe
Mvh
Fredrik
/Affe
/Torbjörn
/Affe
.Om jag hade tagit bilden på gatumusikern i Brunkebergstunneln hade jag tagit bilden utan mannens vetskap och absolut med mer miljö kanske väntat till någon passerade utan att lägga märke till honom eller stannat och lyssnat på honom.
/Affe
/Affe