OmTag. Gatufoto och den nödvändiga utrustningen

Gatufoto, vad är det egentligen? För mig handlar det om att man strövar runt på gatorna med ögonen öppna och fångar sådant som intresserar i vardagen. Men även att man dokumenterar sin närmiljö och dem som man vistas där tillsammans med.

Nu har man ju satt upp en massa regler runt detta med gatufoto, man får inte ta kontakt, människorna skall vara okända, bilder skall innehålla människor, det skall finnas en knorr eller poäng i bilden osv. Många av dessa regelverk har nog skapats när man gjorde gatufotograferandet till en genre. Ursprungligen var nog gatufoto snarare en benämning på ett förhållningssätt, man gick runt och dokumenterade sin närmiljö och det som hände där rätt och slätt.

Det är nog därför som få (som jag känner till) av de som anses som föregångare kallade sig själva för gatufotografer. De enda gatufotografer per definition som jag känner till var dessa som gick runt och porträtterade folk på gatan mot betalning, de sista jag såg måste ha varit på 60-talet med polaroidkamera.

Mina bilder är ganska sällan gatufoto enligt de definitioner som gäller, till exempel här på fotosidan, utan mer spontana bilder fångade i steget. Det kan vara ett möte eller vad som helst som jag tycker kan bli bra på bild, med eller utan människor.

Jag plåtar ganska sällan okända på gatan om de inte fungerar mer som rekvisita i bilden. Skall jag plåta människor nära är det viktigt att respektera den avbildade, ofta tar jag kontakt. Att smyga upp med vidvinkel i näsan på folk – och gärna för att man tycker att de ser lite lustiga ut – är inte min grej, jag kan till och med tycka att det är ett ohyfsat beteende.

Om man går till extremen, nära håll, överraskning, lusigt utseende och blixt ovanpå detta tycker jag att det nästan handlar om ett övergrepp, ett osmakligt och tölpaktigt beteende rätt och slätt. Dessa bilder berättar ju som regel inget annat än att fotografen haft ”modet” att attackera folk, ganska sällan säger de något om den avbildade av lätt förståeliga skäl, hur naturlig blir ett möte med ”en främmande galning” som fyrar av en blixt och/eller trycker upp ett objektiv i ansiktet på en?

Generellt har jag svårt för bilder som hänger ut folk, alltså att fotografen skrattar åt i stället för med de som hamnar på bilderna eller pekar finger åt dem. Men jag undrar om inte alla regler jagar på den typen av bilder, liksom snubbelbilderna och de överarbetade kompositionerna utan innehåll? Mina funderingar bara, och som vanligt behöver de inte vara mer rätt än någon annans.

Så kommer vi till detta med utrustning: en het potatis verkar det när man följer bloggar och trådar inte minst här på fotosidan. Ganska enkelt kan jag tycka, man väljer de prylar som man tycker funkar för det man skall använda dem till så är det färdigsnackat om detta. Sedan kan man ju förklara olika tekniker om man tycker att det är kul och relevant.

2014-05-13 07:15   N Thomas Meldert

Gatufotografin följde gatukonstnärernas exempel när de flyttade ut ur sina ateljéer. Fotograferna lämnade sina studios och började fotografera det som konstnärerna målade (främst impressionisterna). Svårare än så är det inte. Allt annat är efterkonstruktioner som följde av gaufotografins utveckling genom åren. Gatufotografin har förändrats över tid, det vore väl konstigt annars.Förhållningssättet bör vara dokumentärt. Det är meningslöst med regler i slumpens domäner.

Besvara

2014-05-13 07:17   Morgan Larm

För mig handlar det om att "spara" ett ögonblick som mina ögon ser, en känsla och utrustningen består ofta av en kamerahus och en normaloptik (analogt). Men jag kan också gå fram till någon som verkar intressant och be att få ta en bild av vederbörande. Gör man det på gatan så är det i min värld GATUFOTO. Svårare än så är det inte. Så enkel utrustning som möjligt men den ska vara bra. ex. en Nikon FM2 med Nikkor 50 mm 1,8 räcker gott.

Besvara

2014-05-13 08:29   gorred

Affe. Väldigt bra skrivet. Inte minst för att det är i stort det jag tänkt själv när det gäller gatufotografi, men inte riktigt kunnat formulera. När det gäller att ta bilder av okända, exempelvis närbilder, är det ju egentligen väldigt enkelt: Varför tar jag bilden? Hur skulle jag reagera själv om någon annan satte mig i samma situation? Ledordet här är ju "respekt". Och så gäller, som vanligt den gyllene regeln; behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Besvara

2014-05-13 09:10   Wolfgang

Alf, jag håller med Dig, precis mina tankar på varje rad!
Vänligen
Wolfgang

Besvara

2014-05-13 09:11   Björn Wångblad[BF]

Som vanligt formulerar du tankar med innehåll av sunt förnuft och respekt.

Att trycka upp kameran i nyllet på en okänd människa är oförskämt tycker jag.

För många handlar det numera just om jägarinstinkt. Modet att gå nära och fånga ett villebråd. Kanske kameran inställd på serietagning 6 bilder/sek.

Hävda sin juridiska rätt att göra så. Relationen gatufotograf - allmänhet kan störas av det. I Ungern är det väl förbjudet att utan tillstånd fota andra på gatan?

Besvara

2014-05-13 09:39   Krille-K

"För mig handlar det om att man strövar runt på gatorna med ögonen öppna och fångar sådant som intresserar i vardagen. Men även att man dokumenterar sin närmiljö och dem som man vistas där tillsammans med."
En bra formulering om vad gatufoto handlar om, några regler utöver det behövs inte.
/Krister
PS Stilig kille på andra bilden ;)

Besvara

2014-05-13 09:48   froderberg

Bra bilder.

Du är inne på samma linje som Nick Turpin - att gatufoto egentligen är foto i sin enklaste form. Att man tar och fångar intressanta ögonblick och personer som man ser. Det är andra genrer som är specialiserade.

Reglerna i Fotosidans gatufoto är snävare än min och många andras definition (detta har debatterats i gruppen flera gånger). Poängen är att det ibland behövs tydliga gränser för att poolerna inte ska översvämmas av gatulandskap i solnedgång och poserande flickor med mera. Alla har ju inte utvecklat en magkänsla för vad som är gatufoto.

Besvara

2014-05-13 11:44   rump_masen

Synd att det inte finns en "gilla-knapp" - då hade jag önskat att jag kunde trycka på den många gånger!
För de flesta av oss är väl foto en hobby och ett intresse som man utövar "just for the fun of it", att då underkasta sig andra regler än sin egen magkänsla parat med respekt för människor tycker jag är blir överkonstruerat.

Besvara

2014-05-13 12:04   Johan Pihl

Fina bilder och bra formuleringar, Alf. Precis som Magnus skriver, så tycker jag att reglerna för gatufoto här på fs är för snäva, men att de kan behövas. Jag var själv med i en liknande grupp på facebook, och där lade folk upp bilder på kyrktorn, solnedgångar osv. Jag påpekade detta, men de försvarade sig med att det fanns en väg/gata vid kyrkan, utanför bild, etc. Så jag tröttnade och hoppade av.

Besvara

2014-05-13 15:48   Joakim K E Johansson

Bra text. Jag tycker att gatufoto måste innehålla en mycket tydlig koppling till mänskligt liv/aktivitet/närvaro - och att det finns ett trovärdigt dokumentärt anslag i bilden. Finns bara det kan jag acceptera det mesta.

Besvara

2014-05-13 16:52   goranton

Hear, hear! Affe. Jag hade kunna skriva vartenda ord själv. Nu slipper jag. Tack för det.

/Göran

Besvara

2014-05-14 07:31   alf109

Tack ska ni ha för era kommentarer. :)
-affe

Besvara

2014-05-14 19:33   Nils Bergqvist

Jag tror att man utvecklas bäst om man skiter i alla dessa genrer och bildtyper, och istället fotograferar sånt man själv tycker är intressant. Ingen bryr sig om det kallas för gatufoto, dokumentärt eller något annat. Bra bilder överlever ändå.

Besvara

Svar från alf109 2014-05-14 21:49

Jag tror att genrerna till stor del kommit till för att kunna strukturera den stora bildmassan, sedan har det gått över styr och blivit en massa förhållningsregler i stället.
-affe

Svara