OmTag. Fika, utställningar och Leicaobjektiv.
Jag har just skummat igenom en negativpärm med bilder från 2006. Upptäcker att jag var bättre på att ”fotofika” och gå på utställningar förr än vad jag är idag. Kanske något att ändra på? Hittade en bild på Bengan från fiket på Hornsgatspuckeln, då kallades fiket för Puck, senare blev det Tårtan och Ellens, kärt barn har många namn.
Bilden på Markus Anderson och Gunnar Smoliansky tog jag på Smolianskys utställning på stadsmuseet i samband med att han vunnit Lennart af Petersens fotopris 2005.
Porträttet av ”liraren” tog jag på Bergsunds Strand, han var en genuint snäll person som älskade mina hundar. En sådan person som gärna snackade lite och som många människor tittar åt ett annat håll när det möter. Det är många år sedan han bodde i området nu och jag vet inte om han finns med oss längre.
Bilden är också en bra illustration över hur en harmonisk bokeh ser ut tycker jag. När man pratar om objektiv är det ganska ofta att man fastnar lite för mycket i att bara snacka om skärpa tycker jag. Hur objektivet tecknar det som ligger utanför skärpeplanet, alltså bokeh, kan vara nog så viktigt, för mig är det ofta viktigare då de flesta objektiv är ”tillräckligt” skarpa i skärpeplanet.
Detta objektiv, ett Summilux-m 50/1,4, tycker jag är ett bra exempel på hur jag vill att ett objektiv skall teckna på stora bländaröppningar. Det fanns säkert en anledning till att just detta objektiv tillverkades med samma design från 1961 till 2004 då det ersattes av ett nytt som har ännu finare egenskaper (jag har det objektivet som fick ersätta det gamla och har tagit flera tusen bilder med det också så jag vet 😉).
Hur som helst så tycker jag att detta är en genomgående egenskap hos Leica-m objektiven jag haft . Det är också en av anledningarna till att Leica-m objektiven är dyra. Att göra små nätta väl korrigerade objektiv med höga optiska prestanda är ett konststycke och kostar pengar, att sedan serierna blir förhållandevis små påverkar givetvis också prislappen liksom att Made in Germany kostar i förhållande till Made in China. Om man tycker att det är värt det är upp till var och en.
//Stephen
/Affe
Gamla tiders fotografer talade om "teckningsförmåga". Jag tror att dom menade blandningsförhållandet av alla optiska egenskaper vid sidan av skärpeåtergivningen.
Dom gamla erfarna optiktillverkarna som Zeiss och Leica har kläm på den saken.
Jag använde under många år det tidigare Summilux 1,4/50mm, och jag håller helt med om din bedömning. Ett formidabelt objektiv.
Jo det är fantastiskt fina objektiv, jag har faktiskt ett Zeiss också till Leican, deras Biogon 2,8/25 ZM en fantastiskt fin 25:a som iofs är tillverkad i Japan (Cosina samarbetet antar jag spelat in, men Japanerna är rätt bra på detta med kvalitetskontroll). Den och den "nya" Summilux 50:an är de enda objektiven jag har kvar till min M6:a.
/Affe
Huvudman för tillverkningen är Carl Zeiss Co., Ltd. i Tokyo. Det är ett helägt dotterbolag till Zeiss i Tyskland, grundat i början av 1960-talet.
Zeiss Tokyo har fortlöpande ansvarskontroll vad det gäller tillverkningen hos Cosina (Zeiss har över tio helägda dotterbolag världen över).
/Affe
PS. En första fingervisning om kvaliteten får man ofta om man känner efter hur snäckgången känns. Den är silkeslen med precis lagom motstånd i denna glugg.