OmTag. Fika och Jonsson
I torsdags var det maratonfika här vid Hornstull, mycket som avhandlades så vi blev kvar ända till elva på kvällen. Tidsuppfattningen är en spännande sak, fyra timmar med intressanta diskussioner går på ett ögonblick, fyra timmar i väntan kan vara en evighet.
”Och tiden blir ett förunderligt ting” är titeln på en bok av Sune Jonsson, den i mitt tycke främste av Svenska fotografer. Jag tycker att han spelar i en egen liga med sin så kallade dokumentarism. Han kanske är mest känd för sin dokumentation av Västerbottens miljöer och människor i brytpunkten mellan småbruk och ingenting.
Dokumentarism är ett uttryck han grundade för att förklara sin syn på sin metod att dokumentera. Sune Jonsson höll sällan på med snapshots, ofta var det mellanformat och stativ som gällde. Bilderna är på sätt och vis arrangerade, men på ett sätt så de överensstämmer med Sune Jonssons sätt att uppfatta det han skildrade.
Jonsson var också en stor berättare och hans kombination av bilder och text är ganska unik. Ganska få fotografer har Jonssons förmåga att röra sig lätt och ledigt mellan bild och text. Sune Jonsson var också en stor humanist där det viktiga i hans gärning alltid handlade om det han skildrade, aldrig om honom själv. Han kunde sina ämnen och visste vad han ville berätta, det i sig själv gör honom väldigt sällsynt.
Detta vill man hålla med om. När man fösta gången såg den äldre böjda damen med hunden insåg man att finare berättelse fanns inte av Sverige.
Var finns detta idag?
Fortsätt fika
Bob
-affe
Sune jonsson är särklassig! Håller med. Det Sverige som han dokumenterade och som jag delvis minns från barndomen är till stora delar borta. Vad är det idag som håller på att försvinna på samma sätt?
Kung Sune. ;)
-affe
Och visst var det trevligt. :)
-affe