OmTag. Att komma vidare med sitt fotograferande
Under flera år gick jag i stort sett varje dag runt och plåtade på gatan och när jag kom hem framkallades filmen (jag körde analogt på den tiden och som regel blev det sällan mer än 36 exponeringar) för att senare skannas och eventuellt blev någon bild uppladdad hit till fotosidan.
Detta var till stor del min ”fotoskola”, jag tittade på mycket fotografi i böcker och gick ut för att försöka fånga några egna bilder som höll åtminstone för den egna blicken.
Just detta att helhjärtat gå in för något och verkligen ge det tid är något som krävs om man skall komma vidare, oavsett vad det handlar om.
Fotografi är ju både enkelt och svårt. Enkelt för att vem som helst lär sig att trycka på knappen på nolltid, att lära sig samspel mellan skärpedjup, bländare och exponeringstid liksom andra teknikaliteter är också ganska enkelt jämfört med mycket annat.
Svårt därför att ta ”egna” bilder som berör och skiljer sig från andras bilder kräver något helt annat. Att bygga upp en känsla för bilder handlar mycket om att man känner att man vill förmedla något personligt med sina bilder. Det handlar också om att våga lita till sin egen känsla, oavsett vad andra eventuellt tycker. Kort sagt är det viktigt att man har något man vill förmedla med sina bilder och att man jobbar med förmågan att förmedla det.
Många aha upplevelser kom under åren när jag gick runt på gatan, från att försöka kopiera förebilder, hitta snitsiga kompositioner, fånga dråpligheter som så många andra, närmade jag mig mer och mer mitt eget sätt att ”berätta” om det jag såg.
Jag är själv nöjd med de bilder jag tycker är bra därför att de lyckas fånga den känsla jag vill förmedla, för mig är viktigt att tillägga. För så är det, den enda som räknas som vi kan nå fram till med våra bilder är oss själva, om andra tycker om dem är det bara en extra bonus.
Hur gör man då för att bygga upp denna känsla och nå dit man vill med sina bilder?
För det första tror jag att man skall ägna sig i huvudsak åt att plåta sådant man tycker om att plåta och som man tycker är viktigt för en själv. För det andra handlar det om att ge det tid, själv gick jag runt flera timmar om dagen och tog mina bilder, vilket jag på sätt och vis gör fortfarande även om jag nu mest knäpper som en form av dagboksanteckningar, men under en period på 7-8 år ägnade jag mig mer renodlat åt gatufoto. En del kanske tycker att det låter mycket, men jag tycker inte att det är så mycket att jag ens kallat mig ”gatufotograf”.
/Affe
Länge sedan.
/Affe
Sten
/Affe
Hälsar
Eva
/Affe
/Krister
/Affe