OmTag. Är det hopplöst att försöka skildra Sverige och svensken?
Micke Berg kommenterade mitt förra inlägg med att Sverige var hopplöst att plåta, att det ofta blir ganska deprimerande när man försöker skildra Sverige och svenskarna. Det ligger säkert en hel del i detta, men samtidigt kan jag tycka att analysen är en smula fel. Om man har ett mer sydländskt sinnelag och förväntar sig ett mer uppsluppet socialt liv med kaféer och folkliv på gator och torg så lär man knappast hitta det i Sverige.
På många sätt är vårt samhälle betydligt mer slutet, folk tar inte gärna kontakt med sådana man inte känner. Och om man kommer ut på landet kan det ofta krävas ganska lång tid för att helt förstå de sociala koderna och innan man blir accepterad. Men jag vet inte om jag håller med om att det alltid är deprimerande egentligen, visst tenderar svensken ofta att leva sitt liv på ett mer reserverat sätt än vad man gör på många andra ställen. Framför allt kanske svensken ofta är mer för organisation än för det spontana, och det kan ju upplevas som tråkigt och lite deprimerande kanske.
Jag tror också att det i och med vårt sätt att vara och fungera socialt kanske kräver en helt annan ingång om man skall skildra något med fotografi till exempel. Man kan knappast åka ut till en by på landet och göra en snabbvisit om det skall bli någon vettig skildring, jag tror att det tar betydligt längre tid att skildra folkliv på den Svenska landsbygden till exempel.
Nu håller jag inte med Micke om att till exempel Sune Jonssons arbeten är deprimerande, mer än att han skildrar ett skeende i tiden som kanske är en smula deppigt i sig själv, småodlare och självhushållningens utdöende. Däremot tycker jag nog att hans bilder ofta är gränslöst kärleksfulla. Men som sagt, att skildra svensken och den Svenska landsbygden låter sig inte göras i en handvändning.
Eller som Sune Jonsson själv uttryckte det: " Fotografin måste vara en vital funktion av den som utövar den. Det är ingen självklarhet inom detta exploateringsstyrda och komplextyngda medium, som regleras av tydlig opportunism både kommersiellt och konstnärligt. God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv. Helst bör han röra sig vant och verserat som en gammal sockenbo inom sitt eget stoff, inom sina egna upplevelser."
Jag skulle tro att det innebär att det tar ganska lång tid att skildra svensken och det Svenska på ett trovärdigt sätt. Sedan kan man givetvis tycka olika mycket om det Svenska och svenskarna. Men att åka runt och fånga livet on the fly som Cartier-Bresson till exempel är nog svårare när det kanske krävs ett helt annat engagemang och betydligt mer tid att komma fram till sina bilder.
På en punkt håller jag dock med Micke fullt ut, och det är att det finns få naturliga spontana kontaktytor i det Svenska samhället. Speciellt på mindre orter saknas ofta något så grundläggande som ett fik och en krog där man träffas över en anspråkslös fika eller en öl. Och om det finns något ställe är det ofta inget gemene man visar sig på speciellt ofta, för det mesta är det en lite klick av samhällets ungkarlar som frekventerar haken. Och som utomstående bemöts man ofta snarare med en initial misstänksamhet än nyfikenhet.
Men kanske är det vårt kalla klimat som bidragit till att det är som det är, det är ju trots allt en ganska kort tid av året som vi kan sitta ute och fika till exempel. Om man är på sydligare breddgrader är det normala snarare att man har byns krogar och fik som vardagsrum och sådant kommer givetvis efter generationer att skapa en annan öppenhet, eller socialt bollsinne om man vill.
Jag tror att det kalla klimatet och vårt Lutheranska arv på många sätt färgat hur vi är. Sedan att till exempel JH, Petersen och Thunbjörks bilder av det Svenska är som de är säger nog mer om fotograferna än om Sverige egentligen? Petersons senare arbeten är ju lika nattsvarta oavsett om de är plåtade i värmlandsskogarna eller på andra sidan jordklotet och Thunbjörk upplever jag som mer och mer cynisk i sina bilder vilket jag inte heller tror beror så mycket på vart han plåtar. Jag tror i så fall att bildernas depressionsgrad är mer beroende av vilka fotograferna är än var de är tagna.
Sedan är jag övertygad om att det är lättare att plåta ett sammanhang över livet på gatan på ställen där en större del av livet faktiskt levs på gatan. Men jag tror att det skulle gå att plåta livsbejakande bilder från verkligheten även i Sverige. Problemet är nog minst lika mycket att det är en bristvara med livsbejakande Svenska fotografer än att landet i sig är deprimerande.
Micke har ju själv visat att det går att finna de livsbejakande bilderna även i Sverige där Skogsnäs är ett utmärkt exempel. När det gäller mina egna bilder så handlar de nog mer om mitt eget sinnestillstånd när de togs och hur jag är som person. Jag kommer ihåg att en kusin till farsan var uppe och hälsade på en vecka, Rune "sotarn", känd för sin svada och sitt positiva sinnelag. Han blev kompis med i stort sett hela samhället på en vecka. "Han har lärt känna fler människor här på en vecka än vad jag gjort under alla år jag bott och varit här" sa farsan, så mycket handlar nog om hur man är själv.
Allt gott
/Anna
Svenskar på landet, i staden...? Vi e nog inte så enhetliga numera eller...?
En av fotograferna på Gnesta-Planket, Gunta Podina, visar i alla fall nå't intressant som heter ”Njut Lagom! The secret way of being swedish”.
Logom e bäst! ;)
Men annars, åk ut och testa och plåta i Sverige. Kolla in läget. Min senaste repa, för en månad sedan, upp genom Sverige på mitten, landa i Umeå, fin stad. På vägen upp, inte ett ställe som kunde laga mat, uselt helt enkelt. Kaffet var fan odrickbart överallt. Den ena döda byn efter den andra.
Hur ser den normala sverigeskildringen ut? Lite typ Affes bilder. Det är inget fel på bilderna, men det blir ju tröttsamt att se samma typ av bilder sedan 70-talet. Tomma hus, tomma gator, sorg, depression.
En gång i tiden försökte vi åka på musikfestivaler och andra festivaler för att plåta där det fanns lite liv. Visst kul, om man gillar att umgås med fyllon mest hela tiden.
Sverige dör och det är hemskt och Sverige dör för vi utarmar vårt land, vi plockar bort allt kultur vi har, den ena grejen efter den andra. Sverige är ett land för älgfotografer. För mig är ett land dess människor och svensken är fin och ärlig,men blyg och försagd, ofta. Problemet är inte människan, problemet med Sverige är att det finns inga mötesplatser,,,,nog om det,men vackert är det, men dött är det också,,,
Det handlar om svenska landsbygden och ängsmarken som han upptäckte Edens lustgård.. =)
Nä, man får nog blicka ut över landsbygden om man vill fånga det mer typsikt Svenska. Men landsbygden är som en myrstack, på håll ser det dött ut, men kommer man närmare så ser man att det faktiskt finns liv, kanske inte jätte mycket, men det finns där! Ok, sen kan det självklart finnas områden uppåt landet som Micke beskrev är lite mer "dött", men Sverige består ändå av mer än Norrland... Bor ju själv på landsbygden i Skaraborg och om jag vill skildra "mitt" Sverige så handlar det ändå om hur jag personligen upplever och vill visa detta, är ju detta fotografi handlar om! Annars kan vi ju lika gärna gå till en kiosk och köpa vackra men opersonliga vykort över Sverige.....
Men här vi ju hela poängen med det hela att vi alla upplever Sverige så olika! En storstadsbo ser mest det folktomma och öde på landet, men en lantis tycker att storstäderna är "osvenska"... Så det finns nog egentligen inget rätt eller fel när det gäller att skildra Sverige utan det viktigaste är ändå att vi försöker skapa något personligt bildmässigt ur typ vår egen synvinkel....
Mvh. Johan
Ämnet förvånar mig. Varför skulle man vilja skildra "Sverige" eller "svenskheten"?
Själv kan jag inte upptäcka så värst stora skillnader mellan mina gatufoton från Tyskland och Sverige. Det glädjer mig! Livet är ändå inte så värst annorlunda i hyfsat liknande miljöer. Stad är stad och landsbygd är landsbygd och generationer är generationer. Det avgör mer än nationalstatsgränser. Okay, klimatet kan spela in. Men även i Berlin eller Paris är det skitväder på vintern ju.
Jag håller på med ett fotoprojekt där det ingår intervjuer i både Tyskland och Sverige. Jag förväntar mig inga nämnvärda skillnader. Men vem vet....? Det är kanske grönt ändå?
Vill man träna på att tränga in i slutna samhällsstrukturer behöver man inte bege sig långt från våra storstäder. Öar och dess ursprungsbefolkning är mycket intressanta platser att studera;)
/Stephan
Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tycka. ;)
-affe