OmTag. Med kameran på Tantoberget i natten.

Vi tog oss upp på berget här i Tantolunden i natt Tobbe (min hund) och jag. Det är fin utsikt därifrån och jag har förstås varit där flera nätter tidigare och tagit bilder.

I natt var det lite molnigt vilket jag föredrar på nätterna då det reflekterar ljus och jämnar ut kontrasten som annars kan bli för hård. Efter att jag tagit några bilder från berget knallade vi vidare genom parken och över Årstabron.

På bron träffade vi en annan nattsuddare som var ute och fotograferade. En trevlig kille så vi fick sällskap resten av promenaden. Han jobbade sent på posten i Årsta berättade han så han brukade passa på att ställa bilen på lämpligt ställe för att ta en fotopromenad någon stans i staden på vägen hem. Den här gången hade han parkerat vid fotbollsplanen i Tanto berättade han.

Vi tog oss ned till Sjövikskajen där den sista bilden togs och promenerade sedan vidare över Liljeholmsbron där han vek av mot vattnet för att promenera utmed stranden tillbaks till bilen.

Kul att träffa en annan fotograf på natten, det händer nästan aldrig. Nu sitter jag här och har precis gått igenom bilderna samtidigt som jag slölyssnar på den amerikanska valvakan.

OmTag. Om AI och fejk.

Fotandet för mig kan handla om ganska olika saker. Ibland försöker jag att fånga ett ögonblick där jag vill återge det jag plåtade så nära som jag såg det som möjligt, alltså dokumentärfoto.

Ibland ser jag något där jag upplever fotot som potential för att funka som utgångsmaterial till en bild. Det finns en gråzon mellan dessa som jag sällan ägnar mig åt och det är bilder som förefaller vara dokumentära men som är riggade på olika sätt eller manipulerade.

Ett fotografis trovärdighet är en fråga som blivit extra aktuell nu med AI och nya möjligheter att fejka bilder. Men frågan är inte ny, bildmanipulation är lika gammal som fotografin själv.

Det nya är väl att verktygen blivit så mycket bättre så att bluffar är svårare att upptäcka? Det är också nytt att man inte behöver något eget fotografi över huvud taget utan att det räcker med att skriva in i en prompt vad man vill ha en bild av och så får man det. Likadant med musikskapande eller skrivande. En utveckling som knappast går att stoppa.

Det tråkiga är väl om det inte kommer att finnas möjlighet för fotografer, musiker, författare eller andra kreativa att försörja sig i framtiden om man med AI kommer att kunna skapa saker som är minst lika ”bra”.

Nu finns många som inte tror att AI kommer att kunna ersätta en tänkande och kännande människa? Länge var man övertygad om att en dator inte skulle kunna vinna över en kreativ schackmästare heller. 1996 slog IBM datorn Deep Blue schackvärldsmästaren Garry Kasparov första gången och det är ett tag sedan.

För egen del och som en person som inte är beroende av mitt fotograferande för min försörjning är det den egna tillfredsställelsen med att ta och skapa mina bilder som betyder något och jag tycker att detta är precis lika roligt oavsett hur mycket AI det finns därute.

Att vara skeptisk till bilder jag ser där de syftar till att väcka opinion har jag varit länge, om bilden förefaller orimlig är den ofta det. Lita aldrig på bara en källa och framför allt sök kunskap och inte bekräftelse på egna fördomar vilket är allt för lätt i dagens värld med sociala medier där alla sökalgoritmer är riggade för att generera inklick och styrs av vad du tidigare tittat på.

Bilden såg jag när jag var ute med hunden nyss och det är en sådan bild där jag från början såg den som potential för att göra något av. Den är däremot inte fejkad utan bara kreativt bildbehandlad.

Och så här såg den ut när jag tog den.

OmTag. Kameran är ett fantastiskt verktyg.

Kameran är ett fantastiskt verktyg. Den tränar oss att se sådant som kanske annars skulle gå oss förbi.

Det kan vara en liten grabb i ett fönster eller mönstren i en frusen vattenpöl. En sak är jag i alla fall säker på och det är att om jag inte gick runt och plåtade så skulle jag knappast tänka på motiven eller ens se dem. Det blir ett lite annat sätt att förhålla sig till världen när man alltid går runt med en kamera.

Det är också en utveckling som tar lite tid från att gå runt och letar bilder till att se bilder utan att leta efter dem. Att gå ut någon timma då och då för att fotografera har aldrig funkat för mig. Jag kan heller inte fotografera i flock.

För mig har alltid fotografi varit en ensam sysselsättning. Jag märker till och med att de gånger jag varit ute och efter en stund träffar någon bekant så upphör mitt fotograferande i stort sett. Jag kan inte vara inne i två saker samtidigt, dels att se bild och dels att vara social med kompisar.

Jag vet att många trivs med att gå runt och plåta tillsammans, men för mig har det aldrig funkat. Visst tar jag några bilder på kompisar när vi träffas, men även då så tar jag snabbt några bilder för att sedan helt koppla bort fotograferandet. Jag delar mig aldrig i att försöka fotografera och att vara social samtidigt, jag kan det helt enkelt inte.

OmTag. Porträtt.

Det har skrivits en del om porträttfotografering den senaste tiden. Själv ägnar jag mig inte åt det i formell bemärkelse även om jag plåtar människor i min närhet då och då. Jag tycker att porträtt är svårt.

Om det handlar om mer ”kommersiella” porträtt så blir det av naturliga skäl ofta bilder som mer visar hur den porträtterade vill ses än att avbilda personen bakom ytan.

En fotograf som dyker upp i tankarna när det gäller porträtt är Hans Gedda, hans bild på Mandela där han håller näven knuten mot pannan är fantastisk! Hans Gedda har tagit många fantastiska porträtt av kändisar och har ofta en idé med sina bilder, googla på honom om ni inte sett hans bilder.

Som sagt, för egen del plåtar jag inte planerade porträtt. Jag tycker personligen bättre om spontana bilder av människor i miljö. Bilden av Bernt Carlzon som porträtteras av Bengan tog jag på ett Gnesta Plank för en massa år sedan.

Bilden av mamma vid köksbordet den sista påsken hon bodde hemma tog jag för ännu fler år sedan, senare framåt sommaren gjorde demenssjukdomen att hon blev tvungen att flytta till ett särskilt boende.

OmTag. Konradsberg.

Här om natten promenerade vi (min hund och jag) över Västerbron till Konradsberg som ligger i Marieberg, Kungsholmen på andra sidan bron. Jag var även där en natt för en massa år sedan med min dåvarande hund, Sally, och tog några bilder.

Det är en speciell byggnad med en intressant historia. Byggnaden uppfördes 1855-1861 som ett av Sveriges första mentalsjukhus. Konradsberg är omgivet av ett stort parkområde som fram till 80-talet var inhägnat och avstängt för allmänheten.

Det användes för psykiatrisk vård fram till 1995 för att sedan tas över av Lärarhögskolan. Sedan 2009 är det Stockholms Internationella Montessoriskola som har lokalen.

När jag jobbade på Televerket Kungsholmen på 70-80 talen kommer jag ihåg att det bara var några av oss som fick göra jobb på Rålambshovs sjukhus som det kallades då. Vissa avdelningar var låsta och där fick man bara vistas om man hade personal med sig.

Patienterna var nog inte speciellt farliga för andra utan mest för sig själva, jag hörde någon historia om att någon tog en skruvmejsel som hen försöka avsluta sitt eget liv med. Som tur var hann man ingripa och förhindra detta.

Det har hänt en hel del med psykiatrivården sedan dess, men jag undrar ibland var det blev av dem som var så sjuka att de inte alls klarade sig själva?