OmTag. Den dagliga skörden.

Jag går alltid runt med kameran och det genererar en del bilder givetvis. När jag bestämde mig för att gå tillbaks till det svartvita för ett tag sedan har det mycket handlat om att återuppväcka det svartvita seendet. Jag märker redan att jag börjat ta färre och delvis annorlunda bilder.

När jag gick runt och plåtade färg blev det mycket rent beskrivande bilder, dagboksanteckningar eller vykort om man så vill. Med det svartvita tar jag mer bilder som jag tror skall funka i svartvitt, det blir mer bild och lite mindre dagbok kanske?

Nu är dessa bilder inga fotografiska mästerverk att köra vågen över, sådana blir det inte så många av varje år. Men det är intressant att upptäcka att man håller på och ställer om sitt seende så att man hittar andra bilder. Det är också därför jag skrev i ett tidigare inlägg att det inte (för mig) funkar att gå runt och plåta färg för att sedan bestämma i efterhand om jag vill konvertera. Jag måste vara inställd på svartvitt från början då detta gör att jag tar delvis andra bilder som jag kanske inte tagit om jag ”tänkt” färg.

Bilderna från det senaste dygnet plus ett par timmar.

OmTag. Hundar, musik och fotografi.

Jag har tre saker jag brinner för i livet, hundar, musik och fotografi. Hundar har jag haft sedan jag var grabb, med ett uppehåll när det inte funkade med jobbet. Fotograferat har jag gjort sedan sent 70-tal och musiken har jag hållit på med ännu lite längre.

Jag fick min, eller snarare var det familjens, första hund när jag var 12 år. Det var en sheltie-kille, eller dvärgcollie som de ofta kallades då, han följdes av en tik av samma ras. Tidigare hade vi haft katter och jag tyckte om dem också även om jag alltid föredragit hundar.

Musiken började jag med när jag var 15 år, jag valde elbas och vi var några kompisar som startade upp i den ena kompisens mammas garage. Det var länge sedan nu som jag spelade aktivt i något band och basarna jag har hänger mest på väggen som prydnad.

Jag hade också en period, ganska lång sådan, då jag körde motorcykel och då tog det och umgänget runtomkring den mesta tiden.

Fotograferat har jag gjort, som sagt, sedan sent 70-tal. Givetvis fotograferade jag även när jag var yngre men det var då jag köpte min första egna systemkamera, en Olympus OM2. Fotograferandet tog ordentlig fart för ca 25 år sedan och nattfotograferande blev en passion. Jag plåtade oftast med min Hasselbladare på natten, men det kompletterades efter några år med en Storformatskamera.

Även på den analoga tiden knallade jag alltid runt med Leican runt halsen och plåtade handhållet även när det var mörkt. Men mitt ”riktiga” nattfotograferande har alltid varit med större format, stativ och långa exponeringstider.

Det digitala förenklar onekligen den handhållna mörkerfotografin, både egenskaperna på höga iso och bildstabilisering gör sitt till, nu kan man i stort sett fotografera på samma sätt som på dagen dygnet runt. Förr fick man ofta köra på full öppning 1/15 - 1/30 sek, hålla andan och hoppas att det skulle bli bra.

Några bilder på bäste kompisen Tobbe som är en colliekille på snart 8 år och en bild från Reimersholme och en från korsningen i närheten av där jag bor, bilderna på Tobbe är föresten också tagna på Reimersholme, alla bilderna från nyss när vi var ute på sena nattpromenaden.

OmTag. Mina funderingar runt gatufoto.

Funderar lite runt detta med begreppet ”gatufoto”, har man någon åsikt om detta får man vara beredd att få på skallen. Det kan bli lite trist när de som inte delar andras åsikter förklenar och tydligen själva inte kan inse att man faktiskt kan tycka olika utan att för den skull ”inte vara insatt” eller ”hängt med”.

Personligen tar jag det med ro, jag har varit med såpass länge och är såpass ”påläst” att jag är ganska trygg i mina egna åsikter och framförallt har jag för länge sedan insett det handlar om detta, att ge uttryck för en åsikt.

Jag har aldrig varit någon fan av detta att knalla runt och trycka av mot alla man möter. Att detta skulle vara nyskapande till skillnad från sådant jag tycker om stämmer ju inte heller, Garry Winogrand, Joel Meyrowitz med många flera har pysslat med denna form av gatufotografi åtminstone sedan 60-talet.

Man skulle kanske kunna säga att detta förhållningssätt till gatufotograferande utgör en av flera ”skolor” där till exempel Trent Parken bilder som ofta bygger mycket på hårda kontraster och grafik är en annan.

Själv gillar jag främst gatufotografi som "berättar" något om såväl de personer som fotograferas och/eller den tid och plats där de avbildas. En av föregångarna som alla känner till är Henri Cartier-Bresson, där samspelet mellan olika objekt inom bildruta och förmågan att ta bilden i just det ögonblick då allt sammanfaller till en enhet ofta är avgörande, en annan är Robert Doisneau som hade ett mer rent socialt inslag i sina bilder. Det finns och fanns många som rör sig mellan dessa två förhållningssätt, de är inte heller separerade utan går ofta i varandra.

Gemensamt för de flesta av dessa fotografer är att de själva ingår i de sociala sammanhang där de fotograferar.

Det jag vills säga med detta är att gatufoto kan vara ganska olika och att vi alla har rätt att ha en åsikt om vad vi gillar och vad vi tycker mindre om. Jag tycker också att det är lite synd att genren snävas in, i mitt tycke, för hårt av vissa. Jag har ofta kontakt med de som ingår i mina bilder och enligt en del ”renläriga från den nya skolan” skall/bör/får man inte ha det. Bilden på den ensamme vandraren på väg hem(?) är ju också en bild som bygger mer på miljö och känsla så frågan är om någon av dessa bilder bland de renläriga idag ses som gatufoto? För mig är de dock det.

OmTag. Varför fasta objektiv?

Jag hänger alltid på mig kameran när jag går ut och det blir lite bilder varje dag. Inget jag ens tänker på längre, lika naturligt som att sätta på sig skorna. Men jag tror att det är nyttigt för de flesta av oss att hålla igång fotograferandet.

På samma sätt som att spela ett instrument kräver att man håller på hela tiden om man inte skall tappa den färdighet man tränat upp tror jag att fotograferandet kräver att man håller på hela tiden. Jag har märkt själv (tycker jag) att ju mer jag fotograferar ju mindre behöver jag tänka när jag tar en bild. Det blir mer att man ”ser” bilden utan någon inblandning av kameran och sedan bara lyfter kameran och trycker av.

Därför har jag också alltid föredragit fasta brännvidder, det stämmer mer överens med hur jag ser, jag har ingen zoom i skallen för att uttrycka det annorlunda. Jag är också uppvuxen i en annan tid, när jag köpte mina första kameror så köpte man dem som regel tillsammans med ”normal” alltså ett objektiv på 50 mm för småbild (FF). Jag kommer ihåg att det tog lång tid innan jag kompletterade med något mer objektiv.

Många av oss fick alltså in denna brännvidd i ryggmärgen redan från början vilket resulterade i att vi började ”se” bilder som kameran såg dem och anpassade oss efter detta. Zooma gjorde man med fötterna. När jag plåtade mer aktivt på senare tid så följde jag alltid det receptet, om jag till exempel bestämde mig för att plåta med en 35:a så gjorde jag det uteslutande oftast under flera månader. Det tar tid att ställa om sitt seende.

Jag har heller aldrig råkat ut för att jag varit ute och kommit på att jag skulle velat ha en annan brännvidd på kameran än den som sitter där. Jag blir inställd på den brännvidd jag har och ser bilderna därefter tycker jag.

Jag har haft zoomar också, men även med dem så visar det sig att jag oftast hamnat på samma brännvidd mellan 40 och 50 mm på fullformat.

Detta med val av brännvidder, framför allt när man går runt på gatan och plåtar, berättar också en del om vilken personlighetstyp man är. Jag som aldrig velat vara ”mitt i smeten” utan mer av en betraktare föredrar 50 mm som regel, andra som gillar att interagera med det de plåtar föredrar kanske 28 mm, 35:an som är lite mitt emellan funkar för bägge grupperna tror jag. Det jag skriver här gäller givetvis bara för mig, andra kan se det helt annorlunda.

Bilderna tog jag idag med 35:an på Nikon Z6 II, inga gatufoton dock.

OmTag. Ett par svartvita från gårdagen.

Ett par bilder från dagen och sena kvällen. Jag kör vidare med det svartvita och känner att jag börjar komma tillbaks till att se bilder på ett lite annorlunda sätt. Ingen av dessa två är speciellt spännande som färgbilder, däremot tycker jag att de har något som svartvita.

Som jag varit inne på tidigare, fotografera i färg jämfört med svartvitt är ganska olika, en del bilder funkar både som färg och som svartvitt. Många bilder funkar bara eller bättre i antingen eller. Men framför allt, för mig, är det viktigt att vara ”inställd” på att jag tar svartvitt redan innan bilden tas, det handlar till stor del om två ganska olika sätt att se tycker jag.