OmTag. Ibland gillar jag att gnälla lite, någon måste ju välta bikupan så det blir någon fart på festen.

Jag börjar mer och mer uppskatta fotografi där det handlar om bilder i sin egen rätt. Visst får de också gärna handla om något angeläget ämne, men de behöver inte göra det.

Jag är ganska trött på alla upprepningar av reportage från samhällets utkanter och/eller den sökta erotiken i dessa sammanhang. Det känns som det mesta av detta redan är gjort, och redan på 30-talet om man hårdrar det.

Om de gestaltande fotograferna aldrig lyckas ta sig förbi sensationerna och den pubertala sexualiteten så tycker åtminstone jag att detta redan är genomtröskat till leda. Berättandet, åtminstone i huvudsak, görs mycket bättre av filmare idag, liksom nyhetsrapporteringen. Dokumentärfotografins storhetstid är sedan ganska länge passerad, de enda som inte verkar insett detta är vi fotografer som försöker hålla kvar i något som inte längre finns.

Funderade lite runt detta efter att jag sett Parr-utställningen på fotografiska, hur totalt ointressant jag tyckte att det var. Samma upplevelse fick jag av Petersen, även fast det är som att svära i den Svenska statskyrkan. Det berättar inget som jag inte redan sett eller känner till helt enkelt, lite som att man fortfarande förväntas bli chockad av ett topless fruntimmer på badstranden på något sätt.

Om jag jämför detta med en utställning som Imogen Cunninghams på kulturhuset till exempel, som i mycket högre grad handlar om fotografiet i sin egen rätt, så blir jag oändligt mycket mer berörd av den senare.

Nej jag tror att fotografiets överlevnad som betydelsebärande medium är helt beroende av att vi tar det tillbaka till sin egen rätt i såväl form som innehåll. Den fotografiska bildens mystik i sig själv räcker bra utan av vi behöver söka det sökta, bara att kolla på någon av Josef Sudeks anspråkslösa betraktelser; hela livet koncentrerat till en blomma i ett glas vid hans skitiga ateljéfönster. 

OmTag. Polisen och barnen

Nu har polisen under flera dagar umgåtts med barn i Tantolunden. Det är givetvis bra att polisen bygger förtroende med de små och tar initiativet till en massa aktiviteter. Men jag kan inte låta bli att fundera över om inte detta förtroendeskapande är minst lika viktigt jämt emot de vuxna?

Vi har haft inbrott flera gånger i föreningens garage, tjuvarna är fångade på bra videofilmer, vi hade en ligist som tömde en pulversläckare i trapphuset till en saneringskostnad på några tusen, även han fångad på bild. Jag skulle tro att dessa personer är ganska välkända av polisen sedan tidigare.

Nu är det inga jättebrott kanske, men ett nytt låssystem som vi anser som nödvändigt kostar i alla fall närmare 1,5 miljoner och en hel del bilar har brutits. Vårt bemötande från polisen var kanske inte riktigt lika engagerat som deras möte med barnen i Tanto.

Anmälningarna har skrivit av som ej utredningsbara samma minut de inkommit till polisen, trots dokumentation i form av video och bilder. Jag kan inte låta bli att fundera på om inte polisen kanske prioriterar lite konstigt ibland.

OmTag. Det där med utläsningsbrus är allvarliga saker

När det kommer till ren bildkvalitet per krona kommer man ganska långt, som här, med en Nikon D7100 och en hyfsat billig zoom, här har jag kört med Nikon AF-S DX 10-24/3,5-4,5 IF-ED. Handhavandet går inte heller att klaga på, rapp fokusering är väl egentligen det enda som jag tycker är riktigt viktigt och det har den.

Ändå plåtar jag för det mesta med mina helt manuella analoga kameror och svartvit film? Vad det beror på är svårt att säga, men en sak är att jag gillar de fysiska originalen och att jag kan göra analoga printar om jag vill. Såg i intervjun med Trent Parke, som jag länkade till i förra inlägget, att han också plåtar med film. Jag känner ungefär likadant som det han ger uttryck för.

Att det skulle vara bättre på något sätt stämmer givetvis inte, snarare tvärt om ifall att man bara ser på den rent tekniska bildkvaliteten. Men det är något med känslan och långsamheten som faller mig på läppen och bäst bilder tar vi med de prylar som vi själva trivs bäst med, så är det bara.

Man skall nog inte underskatta detta som handlar om något helt annat än Dxomarks kurvor och tester eller olika MTF diagram för optik. Visst finns en massa människor på fotosidan som grottar ned sig i sådant också, men sanningen är enkel för de flesta av oss: I stort sett alla moderna kameror och objektiv av någorlunda klass är så bra i dag att det knappast beror på prylarnas tillkortakommanden om inte bilderna blir som vi vill ha dem, åtminstone inte om inte just det tekniska är det som utgör huvudintresset och man verkligen letar efter brister och skillnader.

Därför blir det en smula löjets skimmer över förståsigpåare i trådar som mer eller mindre förkastar kameran X för att utläsningsbruset minsann är lite högre än från kameran Y och således är kameran X i stort sett oanvändbar till allt utom möjligen som bokstöd. Om man letar efter deras egna bilder, där det rimligtvis borde framgå med all önskvärd tydlighet varför de argumenterar så stenhårt för sin sak, saknas dessa som regel. Och om det visar sig att de har några bilder över huvud taget, som inte föreställer utsnitt av tegelväggar i skugga som är lyfta 6 bländarsteg i rawkonverteraren, är det ofta ganska mediokra historier utan något eget uttryck eller någon vilja vad det verkar.

Mitt enkla råd är därför; hittar du prylar som du trivs med, plåta med dem oavsett vad någon besserwisser tycker om utläsningsbrus eller något annat mumbojumbo som är totalt betydelselöst för de allra flesta av oss.

OmTag. En bra video med Trent Parke

Trent Parke video

OmTag. Hårt ljus

När jag började fotografera fanns en massa regler som man skulle hålla sig till om man ville lyckas med sina bilder, åtminstone efter de normer som gällde då och som förmodligen var ett hopkok från förståsigpåare från den tidens fotoklubbar. Man skulle inte plåta mitt på dagen, och framför allt inte i starkt solljus.

En del regler lever fortfarande envist kvar, gyllene snitt osv. När jag hållit på lite längre insåg jag att det var just de bilderna som bröt mot reglerna som jag ofta gillade. Givetvis om man skall ta charmerande porträtt med persikohy så är väl inte det bästa att ställa ut folk i direkt solbelysning. Men allt ljus rymmer sina möjligheter, och har man väldigt kontrastrikt ljus så kan man ju, liksom med alla andra typer av ljus, försöka använda det kreativt.

Det finns en mästare på detta, säkert finns flera, men en som jag tänker på är den Australiensiske magnumfotografen Trent Parke, kolla upp honom om ni inte redan gjort det. Parke jobbar ofta extremt med hårt ljus på ett originellt sätt.