OmTag. Motivval och motivation

Det finns en massa olika anledningar till att ta bilder. Ibland är det ett möte med kompisar på fiket som sätter sina bestående spår i emulsionen.

Andra gånger kan det vara bara därför att jag fastnar för något jag ser och vill se hur det blir på bild. När man plåtar svartvitt som jag gör kan det handla om att man ser något som man tycker skulle göra sig i just svartvitt. Jag är torsk på gråskalor helt enkelt, och så tror jag att det är för många som plåtar svartvitt.

Jag tycker det är trist med dem som bara ser sina egna motivval som de rätta och har behov av att påpeka detta för andra. De flesta av oss har kanske inte alltid någon annan avsikt med bilden än att vi just vill se hur motivet blir som bild. Och just detta är att älska det man håller på med för dess egen skull.

OmTag. Långfärdsseglare

I min ungdom längtade jag efter äventyret, jag var inställd på att skaffa segelbåt och segla på de sju haven. Det blev en skepparexamen, och några böcker av Tristan Jones, jag blev aldrig något annat än fåtöljseglare med andra ord.

En stor inspiration till min snabbt övergående äventyrslust var min dåvarande flickväns gamla kompisar. De var långfärdsseglare många av dem, Tobbe som hade och bodde i segelskutan Christina som låg på Södermälarstrand stack senare till Västindien med båten och stannade där i många år. Kalle som drev Gustaf af Klint var gammal seglare och skaffade senare en Alegro 33 och drog till Västindien på några år även han med flera. Alla hade de korsat Atlanten flera gånger.

Men den som seglat mest och flest gånger över Atlanten och överallt av dem, ofta ensam i sin Laurin 28, var killen på bilden. Håkan Broman som han heter seglar fortfarande, han har gått upp en storlek i båt och stadgat sig. När jag träffade honom senast hade han inte varit på långfärd på ett tag, men det lät som om han hade planer.

En sak som slår mig när det gäller dessa sjörävar är att ju mer de faktiskt har seglat ju mindre styva i korken är de som regel. De som skryter är nog mest sådana som inte kommit så mycket längre än till Sandhamn, eller möjligtvis Åland när prognoserna lovat odramatiskt väder, eller som i fotovärden de som har de "värsta" prylarna. De som legat med drivankare i storm eller till och med orkan med förbommade luckor mitt på atlanten kanske i flera dagar gör sällan någon stor apparat av det.

OmTag. Förändrade vyer

Vyer förändras, för en tid sedan fanns inga av husen som nu börjar växa fram som en ny stadsdel på andra sidan vattnet. Snart har höghuset sällskap av ytterligare tre, och dessutom ett ganska högt närmast Årstabron.

Det enda sättet är att låta staden växa så att den möter efterfrågan. Att förtäta kan säkert ge en fet sedelbunt i fickan för de som slåss för det, men så värst mycket gör det inte för bostadsbristen. Dessutom kommer stadens gröna kilar behövas mer och mer vartefter det blir fler och fler människor.

Det enda alternativet är alltså att bygga ut, och kanske att även som här bygga högre; några riktiga skyskrapor skulle vara maffigt och kanske signalera något annat än småstadsidyll?

Problemet med dagens byggprojekt är väl bara att de i huvudsak vänder sig till väldigt köpstarka. Majoriteten som behöver bostad i närområdet är ju inte bankdirektörer och vd:ar så man kanske skulle styra byggandet lite så att det även blev bostäder för alla som efterfrågar och är tvungna att leva på lite mer normala inkomster.

Jag har för mig att man tidigare sa att boendet inte skulle behöva kosta mer än ca 30% av den disponibla inkomsten? För en person med en disponibel inkomst på 15-18 tusen skulle alltså boendekostnaden vara ungefär 5-6 tusen/månad. Det är ganska långt ifrån de dryga 13000/månad som en tvåa i husen mitt emot kostar beräknat efter dagens låga räntor på ca 2,5%, vad som händer om räntan går upp till historiskt mer normala nivåer kan var och en förstå. Dessutom lär inte någon med mer normala inkomster få de lån som krävs för insatsen.

Med andra ord, det skulle behövas ett nygammalt tänkande och agerande runt detta med våra bostäder om inte alla dem som krävs för att hålla staden igång skall behöva bo i tältläger i framtiden.

OmTag. Gråväder

Gråväder är dagens melodi, tydligen. Det har inte varit mycket till vinter här i Stockholm i år, snarare någon sorts höst, åtminstone känns det så. När sommaren inte heller var något som går till historien känns det som om det varit höst ganska länge nu.

Men vädret kan man inte göra så mycket åt, åtminstone inte för egen del, så det är inte stor idé att klaga. Däremot kan man undra, och oroas över vart det tar vägen med klimatförändringar och dess konsekvenser.

Framkallade en rulle i går i alla fall och upptäckte att jag i stort sett inte plåtat sedan i slutet av November, får skylla på vädret. En annan orsak är att hunden börjar bli så gammal att hon inte orkar med så långa promenader lägre, Tanto, Långholmen och Reimersholme som är dit vi tar oss för det mesta numera känns ganska färdigplåtade för min del.

Någon säger att jag kunde sticka ut själv och det kunde jag givetvis göra. Men för mig är promenaderna på stan intimt förknippade med mina hundar och deras sällskap, att gå själv roar mig inte så värst. Dessutom lämnar man inte sin livskamrat och bästa kompis efter sig bara för att de blivit gamla och inte orkar hänga med längre.

OmTag. Minnen

Ofta påverkas det vi ”ser” när vi fotograferar av andra saker vi håller med på för stunden, liksom av våra värderingar och åsikter. Den här bilden sprang jag på samtidigt som jag läste Albert Speers ”Dagbok från Spandau”. Speer som var riksarkitekt och senare rustningsminister i nazityskland dömdes till 20 års fängelse, ett straff han avtjänade i Spandaufängelset där han skrev den självbiografiska dagbok som blev ”Dagbok från Spandau”.

Man skulle kunna säga att boken är en sorts instängda minnen, jag kan inte komma på att jag sett ett lika symbolstarkt motiv om detta ämne vare sig förr eller senare. Men jag tror att det är just så att vi undermedvetet söker motiv som stämmer med det som engagerar oss på något annat plan. Just detta exempel är ju i det närmaste övertydligt, för det mesta är det nog betydligt mer subtilt.

Men jag tror att vi kan avläsa ganska mycket om vår och andras personlighet genom att betrakta bilder, vi kommer som regel att fotografera på ett sätt som är i samklang med våra tankar, värderingar och moraliska kompass och därför inte skaver mot vår personlighet tror jag.

Därför blir det också meningslöst att önska att någon annan skall fotografera något annat än vad denne gör, vi har våra egna tankar och vår egen personlighet och det är detta som kommer att avgöra vilka bilder vi tar, det är jag övertygad om.