OmTag. Kliniskt och hårt eller mjukt och följsamt?

Ganska vanlig typ av bildbehandling idag

Det sker svängningar med jämna mellanrum för hur vi vill att bilder skall se ut. Speciellt när det gäller svartvitt pendlar det mellan hårt och mjukt, distinkt och följsamt. Jag tycker att det för närvarande ofta råder en ganska ”klinisk” bildstil med förhållandevis hård kontrast och distinkt definierade detaljer.

Jag tror också att det digitala mediet förstärkt detta en hel del. Sådant som per automatik gjorde analoga bilder mjukare, som korn och överblödning i emulsionen finns inte i det digitala och i så motto ligger den digitala bilden säker närmare den verklighet vi fotograferar. Sedan misstänker jag att det analoga med sin slumpmässiga kornstruktur och andra svagheter ligger närmare ögats sätt att uppfatta verkligheten.

Hur som helst så funkar de olika teknikerna lite olika vilket jag tror styrt bildpresentationen en hel del. Jag uppfattar det som om bilder generellt blivit mer kliniska och kontrastrika på senare år. Kopierat hårt har man i och för sig gjort ganska länge, det startade nog redan på 60-70 talen. Men i det analoga kommer man inte runt kornen och silvrets egenskaper när det utsätts för ljus.

Fotat med film och redigerad lite mjukare 

Speciellt film med traditionellt korn dör sällan i svärtan, det finns ofta något skönjbart i negativet oavsett hur mycket underexponerat det är. På samma sätt är det i högdagern, den klipper i stort sett aldrig. Dessa egenskaper får man med sig när man kopierar i mörkrum även om man kopierar hårt. Det finns i det analoga inga definitiva av eller på lägen i skuggor och/eller högdagrar vilket man däremot ofta plockar fram när bilder behandlas digitalt.

Ofta drar man i reglagen så att man får absolut svart och absolut vitt i bilderna och utskrifterna när man redigerar digitalt, på mörkrumskopior är det sälla någondera. Även silvergelatinpappret fungerar annorlunda och som film, även om man aktiverar så mycket silver som möjligt (alltså max svärta) är denna svärta uppbyggd av ojämnt fördelade silverpartiklar och har ett liv eller struktur på något sätt.

Nu kommer det alltid vara en smaksak hur man vill ha sina bilder, men jag föredrar det lite mjukare och följsammare framför det kliniska och hårda.

OmTag. Gatufoto: det handlar om tid och koncentration

Svårigheterna med att plåta på gatan är främst två tycker jag, dels händer det inte så ofta att det dyker upp en bild och dels måste man vara med när det väl dyker upp något. Nu finns ju en massa olika sätt att plåta på gatan givetvis där man i olika grad kan styra omständigheterna.

Man kan till exempel inta position på något lämpligt ställe och invänta någon händelse det blir lite som att meta, gäller ”bara” att lyfta spöt när flötet dyker. En annan sorts gatubilder som jag gillar är de mer reportagebetonade där man kanske plåtar sådana som man tar kontakt med, detta kan utvecklas till hela bildberättelser om man vill.

Men om man siktar mot de spontana händelserna som kan dyka upp när man är ute och knallar krävs dels att man är beredd att knalla ganska långt för varje bild och dels att man inte släpper koncentrationen så att man är med när det dyker upp en bild. Jag plåtade mycket på gatan förr, under några år vistades jag som regel flera timmar om dagen på gatan, det blev för det mesta en rulle (36 bilder) på varje repa.

Trots att jag exponerade i dagens mått sparsamt så har det blivit hundratals rullar och bland dessa kanske jag fått ihop 20 bilder som jag tycker är bra och ytterligare 100 som håller någorlunda. Som sagt att plåta på gatan är nog bland det mest tidskrävande och koncentrationskrävande man kan hålla på med inom fotografi. Visst finna andra former av fotografi som säkert är lika tidskrävande, men då handlar det ofta om att vänta.

Vid gatufotografering måste man kombinera tålamodet med att ständigt vara beredd: se, komponera, ställa in kameran och trycka av skall gå automatiskt. Det är också därför man måste hålla på hela tiden om det skall bli något, man tappar formen allt för snabbt om man gör ett uppehåll.

OmTag. Alla borde få förmånen att ha en riktig kompis

Jag var ute en sväng med Sally tidigt i morse. Det tidiga morgonljuset är fint så här års, det blåste en hel del och varmt var det inte heller, men som sagt ljuset och lugnet innan andra gått upp tycker jag om. Sally börjar bli gammal, hon fyller 12 år i oktober och det går inte så fort längre. Jag kommer ihåg när jag hämtade henne mitt i kalla vintern, hennes vänliga och positiva attityd har hon burit med sig genom livet.

Lilltjejen har blivit gammal tant, hon mår bra så jag hoppas att hon hänger med något år till. Men detta är vådan med att ha hund, de blir inte så gamla som man skulle önska och banden man bygger blir oerhört starka. Nu är det 3 år sedan gammelhunden, Kajsa, gick bort och sedan dess har det bara varit Sally och jag.

Hon har hängt med i ur och skur på alla promenader, på nätterna har hon tålmodigt väntat på husse när han fotograferat och oändliga kilometer har vi avverkat tillsammans på stadens gator. Det känns fint att vi får uppleva de vackra sommarmorgnarna tillsammans.

OmTag. I VM kan allt hända, bollen är rund osv...

Sitter och tittar på kvällens andra fotbollsmatch, tidigare förnedrade Holland Spanien genom att besegra dem med 5 - 1. Jag tror att det kanske var början till slutet för den här fantastiska generationen Spanska fotbollsspelare. Nu säger inte de stora siffrorna allt, men de kunde snarare blivit ännu större. Konstigt att se ett lag med idel världsspelare falla ihop så totalt. Nu höll jag på Holland, men en lite jämnare tillställning hade varit roligare och framför allt: Vad beror det på att Spanien inte lyckades hålla i sitt spel från den första halvtimman där man var klart överlägsna??

Åter igen bevisas den gamla tesen hur mycket psyket spelar in på den här nivån, det ena laget går ned några procent och det andra höjer sig lite och så har man en helt annan matchbild. Nu är det dags för andra halvlek mellan Australien och Chile, blir spännande att se om Australien, som ligger under med 2 mot 1, kan vända som Holländarna? Jag tror inte att de har kvaliteterna som krävs, men det är VM och då kan allt hända. 

OmTag. Ett boktips

Jag har precis läst John Williams roman Stoner, den har varit en snackis sedan den ”återupptäcktes” och visst är det en bra bok, kanske till och med mycket bra. Att jag sträckläste den säger en del, men jag har svårt för alla superlativer man ofta tar till i recensioner. Någon har sågat boken, och där verkar det inte som om de egentligen förstått den, andra tar till överord som får mig att undra hur de kunnat läsa den på det sättet? Men det är som kritik är mest oavsett vad det gäller, kritikerna måste väl synas och då tar man gärna i vad det verkar.

Hur som helst en bra bok, framför allt gillar jag författarens bildning och precisa språk. Detta bildningsideal var vanligt hos författare förr men saknas ofta idag, tycker jag, när många skriver som ”Nicke Lilltroll pratar” som någon sa. En angelägen berättelse och ett bra språk är det som krävs, allt annat blir som sneda horisonter och extrema vidvinklar inom fotografin, kul ett tag men man ledsnar ganska snart. Hur som helst: John Williams Stoner, en klart läsvärd bok.