OmTag. Paris Nocturne

Paris Nocturne, en fin bok om Brassaï och hans bildvärld som släpptes 2013. Boken innehåller de flesta av hans klassiska bilder och en hel del intressant text. Det som gjorde Brassaï så speciell jämfört med andra som plåtade runt Paris på nätterna före och vid samma tid, i början av 30-talet, var att han plåtade som han levde.

Med andra ord levde han sitt liv på natten och sov på dagarna. Jag tror att detta är en av hemligheterna om det skall bli riktigt bra, man måste plåta utifrån det liv man själv lever. Ganska många har tagit nattbilder genom åren, men få har plåtat utifrån sitt eget liv som nattmänniskor tror jag.

Personligen gillar jag Brassaïs bilder som flanör i natten bäst. Brassaïs vänskap med Henry Miller var säkert en avgörande faktor till att hans bilder mer kom att handla om det ”exotiska” nattlivet av främst sexuell karaktär, det blev mycket erotik: bordeller, homosexuella, transsexuella och prostituerade. Men Brassaïs bilder handlar aldrig om snusk eller porr, de skildrar nattliv vid sidan av allfartsvägen ofta i form av utlevd sexualitet i olika former.

Det finns dem som tycker att den typen av hans fotograferande är den bästa, jag tycker att det är det bästa som gjorts på temat ”det förbjudna” eller "outsiders" och deras sexualitet och han gjorde det redan i början av 30-talet.

Men personligen gillar jag de stillsamma flanörsbilderna bättre, de stämmer bättre överens med hur jag ser världen. Och detta är något viktigt tycker jag: vad vi gillar handlar ofta om vad vi kan identifiera oss med. Det som är bra för någon kan vara skräp för någon annan och tvärt om, jag tror att vi skulle undvika många meningslösa konflikter om vi insåg detta faktum och inte så förtvivlat försökte framhålla just vårt eget tyckande som det enda rätta.

OmTag. Ett nattligt besök vid Stockholms hospital för sinnessjuka

Det var en natt för ett par år sedan. Vi knallade iväg över Västerbron jag och hunden för ett besök vid det som var Rålambshovs sjukhus eller Konradsberg som det heter. Ett ställe med en ruskig historia, har varit mentalsjukhus sedan det byggdes på 1800-talet och använts för psykvård ända fram till 1995.

Jag kommer ihåg att det fanns låsta avdelningar med rigorös säkerhet när jag jobbade på Televerket Kungsholmen i slutet av 70-talet och början av 80-talet, har för mig att det bara var några få som fick göra jobben där och på vissa ställen måste man ha personal med sig för att få tillträde.

Tänkte det kunde bli lite häftiga nattbilder då miljön i sig och historien runt den är kittlande. Nu blir det sällan som man tänker sig, ingen bild blev något att hänga i julgranen. Jag får göra en ny visit när det är lite dimmigt, det tror jag skulle passa bättre för att förmedla stämningen där på natten.

På väg hem passerade vi skaterampen i Rålambshovsparken, klockan var väl strax efter tre, det fick bli en bild och den tycker jag till skillnad från de andra från den natten förmedlar känslan av den ensamma vandraren i natten.

Undrar hur många nätter det blivit då det inte blivit några bilder att snacka om? Men huvudsaken är att komma ut i den tysta natten och ta in stämningarna.

OmTag. När man ventilerar sina åsikter tar det lite fart ibland

När man sticker ut hakan lite och har bestämda uppfattningar om subjektiva spörsmål tar det ordentlig fart i kommentarerna. Det tycker jag är kul, att det för ovanlighetens skull blir lite diskussioner och även att det skapar lite tankar och funderingar.

Nu gillar jag inte rena provokationer vilket jag tycker är något annat. Men just tyckande runt fotografi är både nyttigt och nödvändigt. Senast när jag skrev om Cartier-Bresson och framhöll honom som den främste fotografen i fotohistorien visste jag givetvis att det finns dem som har en annan åsikt.

Och när det gäller den extrema bildestetiken i så väl motiv som bildbehandling så finns givetvis dem som inte delar min syn att det ofta handlar om att genom effektsökeri skapa sig uppmärksamhet runt bilder som inte funkar i sin egen rätt utan denna extrema estetik.

Hur som helst står jag för mina uppfattningar och respekterar att andra kan tycka annorlunda. Men kanske skall jag klargöra vad jag menar när jag påstår att Cartier-Bresson är den främste av dem alla?

Det jag syftar på är att jag anser att han är den som kommit absolut längst i att utnyttja och övervinna mediets begränsningar. Hans sätt att fånga en bild när allt stämmer i bildramen kombinerat med att bilderna inte känns stela och livlösa vilket lätt blir fallet när kompositionerna är exakta är utan jämförelse. 

Hans förmåga att lätta upp de statiska kompositionerna utan att det blir spretigt eller känns sökt är unik. Detta kan över huvud taget inte jämföras med att fånga natursköna miljöer med storformatskamera och att sedan framkalla och kopiera till perfektion, det är helt enkelt två totalt skilda verksamheter där det enda gemensamma egentligen är en kamera.

Det går heller inte att jämföra med att ge sig in i extrema situationer och/eller miljöer där det kanske mer handlar om att med fotografin som verktyg bestiga sina mentala och/eller fysiska Mont Everest.

Cartier-Bresson hade en förmåga att driva mediet i sig själv till sina gränser, kompositionsmässigt, innehållsmässigt och med en spontanitet som ingen annan. Något att fundera över för dem som inte gjort det: Hur lyckas man med att ta bilder som är kompositionsmässiga mästerverk och samtidigt så komplexa utan att de blir stela och statiska, och dessutom ofta i steget och så ofta som Cartier-Bresson gjorde det?

Nu tror en del att jag är nostalgisk och tycker att ”allt var bättre förr” och hur kul skulle det vara om alla försökte plåta som Cartier-Bresson? Men då missar man hela grejen, skulle det komma en ny fotograf av samma kaliber skulle denne ta helt nya bilder och utveckla mediet till nya höjder givetvis, på samma sätt som Cartier-Bresson gjorde från början av 30-talet.

Däremot tror jag att föregångarna är nödvändiga, liksom andra inspirationskällor, som plattform för att nå nya höjder. Annars är vi nog dömda att återuppfinna hjulet skulle jag tro.

Det finns andra fotografer vars bilder jag tycker bättre om att titta på, till exempel Brassaï och hans nattbilder, men detta handlar om att ämnet kittlar mig och inte om att han var en bättre fotograf, även fast han också var en mästare. Bägge hade helt olika visioner, där Brassaï var intresserad av att skildra natten och det han kände inför den var Cartier-Bresson intresserad av fotografiet i sig själv på ett helt annat sätt. Men även cartier-Bresson var politiskt och subjektiv givetvis, han var ju trots allt en människa.

OmTag. Henri Cartier-Bresson and the artless art

Har kört en första genombläddring av den nya Cartier-Bresson boken och kommer osökt att tänka på hur fotografin blivit mer och mer tillskruvad på senare år. Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt. Och det var nog mycket detta som skiljde gårdagens fotografer från många av dagens: det var den fångade bilden som var det intressanta i första hand, inte vad man eventuellt kunde göra om den till efteråt.

Cartier-Bresson var den störste fotografen världen sett, och detta är viktigt. Många ser inte skillnad på om en bild är tagen eller om den är gjord, alltså om man gjort om den i efterhand. För mig är det hela skillnaden mellan fotografi och andra former av bildskapande.

Nu är jag ingen motståndare till bildbehandling heller och det finns dem som är jäkligt vassa på detta och använder det som ett verktyg för att nå det de vill visa. Men det helt unika, och oändligt svåra, i att fånga sina bilder i steget och göra det så bra att efterbehandlingen blir i det närmaste överflödig som Cartier-Bresson handlar om något helt annat.

Tillbaka till extrem bildbehandling för en stund. Hur kommer det sig att det verkar vara lättare att ”komma undan” med tillskruvade bilder om man kör svartvitt eller om man gör sina bilder så att de ser ut som blekta polaroider?

Om man till exempel tittar på Sobol eller för den delen Petersens senare bilder, nära med blixt extrem svärta och maximal kontrast så är ju dessa lika långt från ”verkligheten” som vilken HDR som helst. Ändå tenderar många att köpa den typen av bilder samtidigt som det rynkas på näsan åt HDR-bilderna?

Men som sagt, med bara en liten flisa av Cartier-Bressons förmåga skulle det nog inte behöva skruvas så mycket. Ytterst handlar det ofta om att söka uppmärksamhet genom effekter när inte bilden i sig räcker till tror jag.

OmTag. En råkall förmiddag den 8:e april

Det var för snart en månad sedan, jag var ute med hunden en råkall förmiddag. Lövsprickningen hade inte ens startat, det var ett par grader och fuktigt i luften. När jag kommit in en bit på gräsmattan såg jag vad jag trodde var kvarlämnade sopor under ett träd. När jag kom närmare upptäckte jag att det var någons natthärbärge.

Vi kan vara glada vi som har tak över huvudet och som inte körs iväg vart vi än dyker upp. ”Alla får sin chans här i livet, och tar man den inte får man skylla sig själv.” Det finns få talesätt som jag tycker är vidrigare än detta, tyvärr verkar innebörden köpas av fler och fler.