OmTag. Vem skriver initierat om fotografi i dag?

Micke Berg skriver i sin blogg om bristen på initierad journalistik när det handlar om fotografi. Jag kan bara hålla med, det är ganska svårt att idag hitta ny fotografi då det inte längre finns några som sovrar i materialet och lyfter fram sådant som är intressant.

Jag tror också att den dåliga bevakningen stort bidrar till att mest gamla namn dyker upp hela tiden. Ingen vågar satsa på ett icke upparbetat varumärke, och är du inte känd har du inget varumärke, och när man dessutom är dålig på att fånga upp ny intressant fotografi i våra fototidningar och på olika kultursidor till exempel blir det ett självspelande piano. De nya kommer inte fram och den ytterst lilla belysning som sker hamnar på de redan mest etablerade.

Varför gör man till exempel på fotosidan inte en reportageserie med ett antal fotografer där man försöker gå lite på djupet? Ralph Nykvist skulle kunna fungera som mall, han har skrivit mycket bra om fotografi och fotografer genom åren.

Varför skrivs det inte något om fotohistorien och hur utvecklingen sett ut över tid? Ren folkbildning alltså, kanske dags att damma av det gamla fina begreppet? Nu kommer givetvis en del tycka att ”du får väl skriva själv….” och det gör jag också efter bästa förmåga. Men det argumentet är ungefär lika insiktsfullt som om man från våra nyhetsredaktioner skulle hävda att: Om du vill ha nyheter får du väl skriva dem själv!

Våra fotomagasin och fotosidan har i och med sin genomslagskraft ett alldeles speciellt ansvar tycker jag. Eller snarare skulle man kunna vända på det och säga att de har en unik möjlighet att stärka fotografins ställning. Men då håller det inte att med en mening gå förbi olika event och bokutgivningar, då måste man lägga ned en del jobb på att gå in i olika arbeten och faktiskt tycka till. Lite som literaturkritiker eller andra former av kritiker alltså.

Detta arbete skulle säkert kräva en del tid, men definitivt inte mer tid än att åka land och rike runt för att klämma på nya kameror för att sedan analysera dessa ned till minsta skruv. Nu förstår jag att man inte kan skrota prylskrivandet, det är nog detta som intresserar de flesta. Men lite balans skulle sitta fint, om inte annat för att lyfta de fotointresserade upp ur den totala fotografiska analfabetismen som för närvarande ofta tycks råda.

OmTag. Nära och kära

Jag har förvånansvärt få bilder på min trogna följeslagare colliehunden Sally. Det blir lätt lite skomakarens ungar, hon finns ju alltid där och då missar jag allt som oftast att fotografera henne. Jag tror att det är en svaghet jag delar med ganska många, just detta att bli fotografiskt blind för de som finns nära.

Lite konstigt egentligen med tanke på att det är just de som är viktigast för oss? Om man skall leva efter devisen att fotografera sådant som berör och är viktigt för en själv borde det nog vara fler bilder på nära och kära liksom av våra husdjur. Jag tror också att just de vardagsnära bilderna tenderar att banaliseras av fotoförståsigpåare, det räknas inte som "fint nog" till skillnad från många konstnärliga ansatser som ofta förlorar sig i total meningslöshet.

Lite upp och ned vända världen kan jag tycka. Storheten med fotografi, åtminstone för mig, ligger i möjligheten att återge ett stycke fryst tid från verkligheten. Det kan handla om att försöka fånga en flyktig stämning i ljuset eller ett flyktigt ögonblick med någon närstående eller rätt och slätt något som berör på något plan.

Intressant fotografi för mig handlar om att återge i första hand, inte om att skapa. Hemligheten med bra fotografi är alltså förmågan att vara sensibel för det som sker i den egna vardagen, inte vare sig att bli driven i bildbehandling eller att söka häftiga sammanhang där man inte själv är en naturlig del. Ju bättre fotografi ju mindre tillskruvat behöver det vara, det är min åsikt.

Tillbaka till frågan om att plåta sådant som står oss nära. Jag förstår inte varför vi som fotointresserade inte försöker utveckla våra mer familjära bilder utan så ofta söker motiven inom områden där vi inte alls är lika hemma? Vem skulle till exempel kunna skildra vården eller skolan bättre och med större trovärdighet än de som faktisk jobbar där? Vem skulle bättre kunna skildra utanförskap än någon som antingen ingår i det eller har en stark anknytning till det? Det skulle kunna vara en socialarbetare eller en nära anhörig eller som sagt någon som själv befinner sig eller befunnit sig där.

Detta borde vara självklart, dock är det ganska sällan man ser det i realiteten. Det finns givetvis lysande undantag, men de är som sagt undantag. Det normala är att det är någon fotograf som "pryar" en stund i de situationer denne skildrar för att sedan gå vidare till nästa praosituation.

Nej jag vill slå ett slag för den nära fotografin, alltså nära i bemärkelsen att man själv är djupt involverad i den intressesfär man avbildar. Dessutom efterlyser jag en statushöjning av bilder tagna på emotionellt nära avstånd. Kort sagt uppgradera värdet av bilder med en genuin samhörighetskänsla med det fotograferade.

OmTag. Ungdomar på Plattan och en riktig dansbana

I dag blev det en fika med Krister Kleréus där han visade sin fina bok med bilder dels från ungdomarna på plattan och dels från utedansbanan på söder ”sommarens sista dans”. En del av bilderna kan ni se om ni kollar Kristers blogg EXPONERAT.

Jag blir mer och mer övertygad om att den gatufotografi som kommer betyda något i morgon är just den typen av gatureportage som Krister håller på med. Man bygger upp en kontakt så att man från ett förtroende kan vara med och plåta utan att störa, ett ärligt dokumenterande som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt.

De flesta gatufotografer jag gillar har ofta jobbat på det sättet, skall man berätta något med sina bilder vill det nog till att man vet vad man berättar om. Nu är ju inte den skolan ens att betrakta som gatufoto enligt fotosidans definition där mest anonyma bilder från övergångsställen och en och annan lustighet är det som gäller. Visst, det finns bra och dåligt av det med, men om man vill fånga människor i tiden så att de blir något annat än staffagefigurer krävs nog kontakt och ett genuint intresse för människor.

Människor som staffagefigurer 

OmTag. Går det att placera sig mellan flamset och gravallvaret?

Nu har jag tittat på två bra filmer om fotografi, i går blev det Everybody street som någon lagt ut på youtube för gratis beskådande några timmar innan den togs bort och nyss tittade jag på Anton Corbijn på svt-play. Två filmer som gick på djupet och berättade något om fotografin och fotografers inställning till sitt fotograferande.

För mig blir det lite av ett mysterium varför ”Alla är fotografer” och deras själporträttutsvävningar fått sådant genomslag på fotosidan? Jag förstår att den breda målgruppen av instagramknäppande plojplåtare tycker att det är kul med självporträtt i formen ”gör kul grimas i fotoautomat stuket”. Men jag trodde i min enfald att detta knappast skulle attrahera så många på fotosidan?

När man dessutom vänder sig till två fotografer där antingen leksakstrumpeter och partyhattar eller slumpen i en snurrfåtölj gäller för att närma sig porträttets innersta kärna tycker åtminstone jag att man är ute och cyklar. Att det tillskruvade görs till norm och ytan till det eftersträvansvärda kanske inte är så konstigt om man hävdar att det inte finns någon djupare sanning och att man därför gör bäst i att slänga alla sådana ansatser på skräphögen.

Men jag tycker att det är konstigt att man får uppmärksamhet för en massa larv idag, någon sorts dockskåpsfotografi är det som finns som motpol till den svarta hopplöshetens fotografi verkar det som. Nu menar jag inte att såga programserien, den funkar säkert jättebra för alla som har en kamera som tillbehör i sin mobiltelefon och vars intresse i huvudsak handlar om att dela med sig och ta del av vänners frukostar och shoppingrundor via mobilen. Men för de med ett lite djupare fotointresse krävs nog en ganska kraftig tyngdpunktsförskjutning mot det allvarliga om det skall ge något mer än en halvtimmas förströelse.

Bara för att motsäga mig själv blir det ett självporträtt i en snurrstol, dock utan snurr och dessutom med en seriös film om Corbijn i datorn.

OmTag. Brännkyrkagatan

Brännkyrkagatan på Södermalm får bli den sista i den här räckan av ”gamla” nattbilder. Bilden är tagen ungefär vid den här tiden för ett par år sedan, jag kommer ihåg att det kom förbi en lirare och frågade om klockan när jag exponerade. Ibland knallar det förbi personer i bildytan utan att lämna några spår efter sig, likadant med bilden från Brända Tomten som jag hade uppe tidigare, då var det några turister som letade efter ett hotell i natten. Så det händer att det inte är lika ödsligt som det ser ut, men för det mesta är det bara jag och hunden som står i något gathörn och inväntar exponeringen.

Jag måste köpa lite 120-film så att jag kan komma igång på allvar igen, nu har jag bara bladfilm 4x5” och det är lite bökigt med storformatskameran på stan. Dels är den ganska klumpig att släpa med sig men framför allt blir exponeringstiderna smärtsamt långa. Att stå och trampa i ett gathörn en halvtimma för varje bild är inget jag gillar, 3-4 minuter som det blir med mellanformat funkar mycket bättre. Skall jag plåta med stora kameran blir det mest bilder där man kan sitta i lugn och ro när man väntar in exponeringen.