OmTag. Våren 2006 en grogg och rutten is på sjön

Det är vår 2006, farsan tar en grogg med Sixten fram på eftermiddagen. Sixten brukade titta förbi varje dag, liksom Stig som alltid brukade kika in när han hämtade posten i lådan tvärs över gatan. Gunnar som är med på bild i ett tidigare inlägg och John-Erik kom alltid förbi på onsdagar och lördagar då det var spel på hästar som gällde.

Det är en ganska stor skillnad mellan stad och land, just detta hur man tittar till varandra. Jag gick in på eniro och tittade, men det verkar som Sixten också är borta nu, och Gunnar gick bort ett år före farsan. Stig snackade jag däremot med för ett tag sedan så han hänger med fortfarande, han var klasskompis med min mor förresten. John-Erik har jag inte haft någon kontakt med.

Sally var 3 ½ år och vi var nere vid sjön, som så ofta. Kajsa (den äldre hunden) var säkert med hon också fast utanför bild. Konstigt att 7 år kan kännas som en sådan evighet när man tittar tillbaks på allt som hänt, samtidigt känns det som i går, en motstridig konstig känsla. Endast lite av de sista isresterna kvar på sjön, kallas rutten is av någon anledning förresten, och sommaren stod för dörren.

OmTag. En fika på hörnet

I går var det fika på hörnet (alltså hörnan av Långholmsgatan och Bergsunds Strand här vid Hornstull). Claes kom på den strålande idén att skriva ut i sin blogg när det var fika på gång så att de som har tid, lust och möjlighet kan komma förbi. Det är kul med dessa träffar med likasinnade och som vanligt diskuterades allt mellan högt och lågt. Claes visade sin nya kamera, Canon 100D med pannkaksobjektiven liten nätt kombination.

Annars var det inte så mycket prylsnack, och inte heller ett sådant fasligt plåtande av varandra som det kan bli ibland. Torbjörn dök upp för första gången vid hörnet och Torbjörn är alltid kul att snacka med så jag hoppas att ”premiären” bjöd på mersmak. Annars lunkar dagarna på och hösten står för dörren, stan verkar på väg in i ett mer vilsamt läge vilket passar mig.  

OmTag. Jag fortsätter att sjunga stillsamhetens lov

Några bilder på farsan dyker upp när jag betar igenom mina bilder från Åmotfors. Bilderna är från 2006 då jag tillbringade en ganska lång period i Värmland. Det var stambyte hemma så jag passade på att tillbringa den tiden med min far.

2010 efter det att min far gått bort sålde vi stugan i Värmland som alla som följt mitt bloggande känner till. Det var för långt bort för att ha en stuga som stod större delen av året, och dessutom var den i ganska stort behov av underhåll så om jag skulle behållit den hade jag varit tvungen att sälja lägenheten i Stockholm och flyttat dit. Dels för att få loss pengar till att lösa ut brorsans barn och dels för att renovera. Och jag kände mig inte mogen för att flytta från stan, det gör jag fortfarande inte för övrigt.

Men som jag skrivit tidigare saknar jag stugan och Värmland ganska ofta, det blev ett andningshål där jag kunde ladda batterierna. Nu berodde det ju i hög utsträckning på att mina föräldrar bodde där, men det kändes ändå lite som ett svek att göra sig av med stället. Det var min mors föräldrahem där mina morföräldrar levde hela sina vuxna liv och även min morfars far bodde där på ålderns höst.

Huset och byn har alltid funnits i mitt liv eftersom jag ofta var uppe hos mormor och morfar som barn. Men som sagt från 2010 är det ett avslutat kapitel i mitt liv. Det är först nu jag kommit mig för att gå igenom alla bilder jag tog där uppe och än så länge har jag bara skrapat lite på ytan.

Det har också tagit de här åren för mig att känna att jag vill gå igenom materialet, det har varit ganska tungt tidigare då mycket av minnena förknippas med min mors sjukdom, min fars ensamhet i och med detta och min egen utbrändhet och allt vad detta inneburit för mitt eget liv.

Nu skannar jag i alla fall de bilder som jag tycker håller för att rekonstruera mitt Åmotfors så får jag se vad det blir av det i slutändan. Kanske en bok och så skulle det vara kul om jag kunde göra en liten utställning att visa på biblioteket eller i folkets hus i Åmotfors så småningom.

Det som slår mig när jag går igenom bilderna är hur få personer som förekommer i dem, det är mest farsan, några av hans kompisar och en del bilder på min sjuka mor. Mycket till sociala kontakter hade jag aldrig där, men det var inte heller något jag sökte. Så det blir en hel del folktomma bilder från byn och omgivningarna, men jag tror att dessa tillsammans berättar mer om mig och min dåvarande situation än om jag hade försökt få med en massa människor.

Jag är ju till skillnad från en del andra av uppfattningen att folktomma bilder kan berätta precis lika mycket om livet och dess realiteter som bilder av människor. Kolla bara in Josef Sudeks bilder till exempel. Sudek var en gigant, vilket jag knappast är, men om man kan säga så mycket om livet som Sudek genom att fotografera från sitt ateljéfönster och den lilla trädgården utanför tycker jag att diskussionen om att det måste vara en massa människor i bilderna är överspelad.

Om man dessutom måste skruva till bilderna på sina människor som är ganska vanligt i dag tycker jag att det snarare blir någon sorts teater än bilder från en verklighet någon lever. Andra får tycka som de vill, men detta är vad jag anser: ett stillsamt liv kan vara nog så rikt på inre upplevelser som ett händelserikt, det gäller bara att ha förmågan att växla ned så man kan ta det till sig.

OmTag. Noreborg, en av många vackra platser i västra Värmland.

Sitter och tittar igenom mina Värmlandsbilder och skannar en del, det blir ett par tre rullar som gås igenom vid varje tillfälle. Noreborg vars herrgård syns på den första bilden är en plats jag ofta passerade på mina promenader med hundarna. Herrgården uppfördes 1852 men platsen har fungerat som bruk sedan 1750-talet då brukspatron Leonard Magnus Uggla startade järnbruk på platsen. Senare från slutet av 1800-talet användes platsen till pappersbruk och kraftstation vilken fortfarande står kvar. 1852 uppfördes herrgården av Alfred Nordström. Jag saknar ofta lugnet och de vackra omgivningarna runt Åmotfors. 

Nere vid Älven

OmTag. Att ge sig tid till begrundan

Om man vill ha slagkraftiga bilder där det händer en massa lär man knappast hitta dessa hos mig. Mina bilder återspeglar i stor utsträckning det liv jag lever, ett ganska tillbakadraget sådant. Men jag tror att den som ger sig tid och försöker se bilderna som en helhet i stället för som enskildheter kommer att få en ganska bra inblick i hur mitt liv gestaltar sig.

För min del är det detta som är viktigt, att mina bilder är i samklang med mitt liv. Om sedan andra tycker att mitt liv och därmed mina bilder verkar tråkiga så kan det bero på att deras egna liv och förväntningar är helt annorlunda.

För egen del tycker jag att de mest spännande delarna av livet är ganska oberoende av yttre stimulans. Jag skulle till och med kunna påstå att yttre stimulans kan stå i vägen för det egna inre livet. Det är därför sökare av olika sorter alltid sökt ensamheten och det händelsefattiga under olika långa perioder.

För att komma i kontakt med sig själv måste man stänga av bruset tror jag. Nu gillar man detta i olika grad, en del vill ha korta stunder av ensamhet, andra längre. Vissa vill ha människor runt omkring sig för det mesta, andra vill inte ha det och allt där emellan.

Men jag känner också till en hel del som jagar upplevelser för att de inte står ut med de egna tankarna i ensamhet. Hur ofta ser jag inte människor som är ute och går eller joggar som samtidigt är inpluggade till sin iPhone? De som inte är det är numera snarare undantag.

Vad gör detta med oss som människor på sikt? Vad händer om vi konstant fyller på våra sinnen med nya intryck och aldrig ger oss tid att bearbeta dessa och bottna i oss själva?

Den enda gång vi kan leva är här och nu, om vi alltid är någon annan stans i våra tankar lever vi då verkligen?