OmTag. Avfolkade miljöer, Åmotfors 2

Jag botaniserar vidare i mina negativ från Åmotfors. En del har synpunkten att det är för lite folk i mina bilder, och det stämmer säkert om man förväntar sig bilder på människor. Men som jag brukar säga, den enda man kan vara ärlig mot i sina bilder är sig själv, och för mig innebär det att det oftast inte blir så många människor i mina bilder.

Just tiden jag tillbringade i Åmotfors var också en ganska jobbig och ensam period och jag var nog inte någon muntergök direkt, om jag någonsin varit det. Min egen utbrändhet och mina föräldrars sjukdom spelar säkert en viss roll i att bilderna blev som de blev.

Sedan kommer jag nog aldrig att bli någon fotograf som finns mitt i händelsernas centrum, av det enkla skälet att jag inte trivs med att vara där.

OmTag. Hur många gånger kan man berätta sin historia?

Tur att man har alla dessa repriser av engelska deckare att tillgå. Funderar lite på detta med de kommersiella TV kanalerna och hur de funkar, i stället för en så skapar man ett helt knippe som visar samma program med en viss förskjutning. När man sedan kört klart på den sista kanalen i raden så är det dags att börja reprisera på den första, och så kan man snurra på år ut och år in.

Nu tycker jag i och för sig om dessa gamla engelska deckare, men upptäcker att man snart kan dialogen utantill, för övrigt gick de ju på svt för många år sedan som regel. Läste i tidningen för ett tag sedan att svt oftast ligger i topp när det gäller tittare och popularitet, det skaver nog en hel del hos konkurrenterna. Men som någon sa när kritiken blev väl sur: "det är väl bara att börja sända och producera program själva som folk vill se."

När det gäller fotograferandet så har det varit lite trögt ett tag, det tar ett tag att hitta nya ämnen och områden. Jag var under ganska många år ockuperad av mitt nattplåtande, och parallellt med detta hade jag mina föräldrar. Bilder som jag känner mig ganska klar med även om jag säkert kommer att fortsätta att ta en del nattbilder.

Jag har också funderat på om man inte lätt bränner sitt krut när det handlar om gestaltande fotografi, kanske är det så att man säger det man har att säga förhållandevis snabbt. Det känns ibland som om det fotografiska mediet inte riktigt räcker till för att hålla liv i sina berättelser över tid. Jag tycker att detta blir ganska tydligt även när man tittar på tidigare storheter, de flesta har gjort sina bästa saker under en ganska begränsad tid.

Till och med om man tittar på sådana fotohistoriska giganter som Brassaï så gjorde han bilderna som för evigt skrev in honom i fotohistorien under en ganska begränsad tid och inom ett ganska begränsat område, nattens olika ansikten i Paris på 30-talet.

En ganska stor del av de berättande fotograferna säger det de har att säga med ganska få bilder och under en ganska begränsad tid tycker jag. Nu menar jag inte att de inte skulle fortsätta att ta bra bilder, men ofta blir det mer eller mindre upprepningar på sådant de redan gjort. Tyvärr ofta sämre än de tidigare förlagorna, till och med en gigant som Cartier-Bressons arbete kan kokas ned till något hundratal bilder. Givetvis tog han tusentals bra bilder, men har man sett bilderna i boken Photographer till exempel så har man egentligen sett det mesta tycker jag. Likadant är det med Frank, hans The Americans säger egentligen det han har att säga, eller Koudelkas Exciles och så rullar det på.

Det är nog främst detta som skiljer fotograferande från skrivande. I och för sig verkar inte bra författare heller spruta ur sig böcker precis. En av mina favoriter, Elias Canetti skrev en roman, en självbiografi i tre delar, några pjäser och ett par aforismsamlingar och en hel del av de tunga namnen skrev bara en handfull böcker.

Kanske är det så att vi bara kan berätta våra historier på ett begränsat antal sätt, och sedan är det slut och någon annan får ta över? Jag har ingen aning, men så länge man gör det man gör för att man gillar det så får man låta resan bli sin egen belöning, även om resultatet sällan når några episka höjder. 

OmTag. Åmotfors, en bruksort i västra Värmland 1

En smidig kamera med normal, några rullar svartvit film och ett par bra skor är egentligen allt jag behöver. En trogen följeslagare i form av en hund och allt är perfekt.

Jag tillbringade mycket tid i Värmland hos mina föräldrar från 1994 fram till att min far gick bort 2010. Åmotfors, en liten bruksort i västra Värmland med ca 1400 innevånare, inte mycket händer och den forna storhetstiden med ett pappersbruk och en ammunitionsfabrik som tillsammans höll liv i orten är sedan länge förbi.

En i mängden av orter som samhället vänt ryggen, en åldrande befolkning, bland landets högsta kommunalskatter och del i en av landets fattigaste kommuner. Nu tycker jag inte att allt verkar vara nattsvart, det finns en hel del barnfamiljer också. Men genomgående är det brist på högkvalificerade jobb, de flesta jobben verkar finnas "på lägre nivåer" inom omsorgen och industrin.

Det är något deprimerande med en byggd där man inte ser så mycket av tro på framtiden, alla är medvetna om att det knappast kommer att satsas. Höga skatter som till stor del beror på skatteunderlaget och den åldrande befolkningen främja inte direkt inflyttning, framför allt de med lite högre löner och utbildning håller sig undan. Företagsetableringar är inte att räkna med, åtminstone inte där det som produceras har ett högt förädlingsvärde som det brukar heta.

En arbetskraft som få efterfrågar och ett utdöende affärsliv är nog framtiden för ganska många samhällen som likt Åmotfors i generationer förlitat sig på ett fåtal stabila arbetsgivare. Nog om detta.

Jag har i alla fall knallat runt och plåtat en hel del i bygden. Tidigare tyckte jag nog mest att bilderna var ganska trista, det händer inte mycket och man tenderar att upprepa ungefär samma bilder i oändlighet. Men i går fick jag för mig att jag åtminstone skulle köra igenom bilderna ett varv i scannern för att se om det kan finns några guldkorn.

Jag har bara hunnit med ett par rullar ännu, men tycker redan - så här i efterhand - att de förmedlar en hel del av den känsla jag hade när jag tog dem. Så vem vet, när jag gått igenom materialet så kanske det finns underlag för att göra något av det. Jag kommer att lägga ut lite i bloggen vartefter så får vi se vart det tar vägen.  

OmTag. Funderingar kring tyckande

Regnet trummar mot rutan, luftfuktigheten gör värmen nästan tropisk. TV:n lever sitt eget liv i bakgrunden, fönstret är öppet och staden verkar gått i viloläge. Sitter här vid det öppna fönstret och känner en lätt bris som förespår ett väderomslag, sommarnattens stillhet.

Vi lever våra liv på olika sätt, själv lever jag mitt till stora delar i ensamhet. Ensam och ensam, jag har ju hunden men förutom henne består mina sociala kontakter mest av telefonsamtal och en och annan fika. Det passar mitt sätt att vara, jag behöver mycket tid för mina egna tankar och funderingar. Det sociala behovet tillfredsställs genom de få kontakter jag har, man byter några ord med andra hundägare, kompisar över telefonen och någon fika då och då.

Hur olika är vi inte? En del står inte ut med att vara ensamma, jag skulle inte stå ut med bristen av ensamhet. Detta sätter också sina tydliga spår i våra bilder, vi plåtar som vi är. Därför är det egentligen meningslöst att ha synpunkter på vad andra borde göra eller inte.

Jag tycker att det är ganska vanligt att man mer eller mindre omedvetet sätter sig själv som måttstock när man tar del av andras prylar. En som lever ett mer utåtriktat socialt liv saknar människor och närhet i bilder tagna av någon som lever mer tillbakadraget? Om man skall bedöma någon annans fotografier till exempel så handlar det mer om hur väl vi själva kan identifiera oss med det vi ser tror jag. Något annat kan vi oftast inte bedöma?

Visst kan man avgöra om bilderna är genomarbetade ur en rent teknisk synvinkel, visst kan man se om en kopia är välgjord. Men det vi kan objektivt bedöma är det rent hantverksmässiga, resten handlar om hur väl bilderna stämmer med våra egna föreställningar om hur de bör vara. Alltså i förlängningen om man som betraktare spelar på samma planhalva som fotografen, med andra ord om man har ungefär samma ingångar till livet.

För en del är sexualitet och relationer det viktigaste i livet och det som borde skildras. För andra är sökandet efter det som förenar oss som människor när vi skalar av oss biologiska, sociala och kulturella lager det viktiga. Den första gruppen ser den rent biologiska reproduktionen (om man hårdrar det) som meningen med livet. Den andra gruppen kanske söker en djupare mening i tillvaron, i den mån det finns någon?

Ingen har rätt och ingen har fel, men helt klart kommer man att bedöma det man ser på olika sätt. Vad vill jag säga med detta svammel? Kanske att vi borde vara tydligare att säga att ”detta funkar inte för mig” i stället för det vanliga ”detta är skräp” när det vi ser inte stämmer med vad vi vill se.

OmTag. Du är övervakad!!

Då sitter man här som så många gånger förr och tittar på en gammal repris av en engelsk kriminalare. I natt är i alla fall temperaturen mer human, både jag och hunden har haft några jobbiga dagar då ingen av oss är direkt överförtjusta i överdriven värme.

Funderar lite på detta hur vi registreras vad i än gör i princip. Facebook begär åtkomst,,,, Google begär åtkomst,,, osv. Sedan har vi alla dessa molntjänster, vårt surfbeteende registrerad och analyseras, varje transaktion med våra betalkort registreras, mobiltelefonen trianguleras för att vid behov kunna peka ut vår fysiska placering i tid osv osv.

Sedan när en visselblåsare avslöjar ett gigantiskt spioneri av såväl privatpersoner som politiker och företag, som snarast för tankarna till Orwells 1984, gör de stater vars medborgare, statsapparat, politiker och företag är utsatta för spioneriet gemensam sak med spionerna och försöker klämma åt den som avslöjade det hela?! Är det någon mer än jag som tycker att vi lever i konstiga tider?

Jag kommer ihåg vilket liv det blev på 80-talet när man först började misstänka datorbaserad övervakning i stor skala, på den tiden var det föregångare till dagens system Echelon som det började spridas rykten om. Den tidens övervakning var dock en gäspning jämfört med dagens, ändå blev det som sagt ett herrans liv.

I dag fläker folk ut hela sin tillvaro helt oreflekterat i ett nät som man vet har sämre integritetsskydd än ett vykort. Är det bara jag som tycker att detta är en smula märkligt? Helt uppenbart är det redan på det sättet att man säljer information om vårt surfbeteende, vilket man lätt förstår genom den riktade reklamen som dyker upp när man besöker olika hemsidor. Hur skulle annars reklam från Svenska fotodetaljister kunna dyka upp lite överallt när man surfar runt på internationella sidor?

Men ingen tycks bry sig?! Vad du gör på nätet registreras och bjuds ut till den som är beredd att betala, oroar sig ingen för detta? Nu är jag ingen person med förföljelsemani och är inte heller speciellt konspiratoriskt lagd, men jag tycker att det är hög tid att vi börjar fråga oss om denna utveckling är något vi bett om?