OmTag. Funderingar kring tyckande
Regnet trummar mot rutan, luftfuktigheten gör värmen nästan tropisk. TV:n lever sitt eget liv i bakgrunden, fönstret är öppet och staden verkar gått i viloläge. Sitter här vid det öppna fönstret och känner en lätt bris som förespår ett väderomslag, sommarnattens stillhet.
Vi lever våra liv på olika sätt, själv lever jag mitt till stora delar i ensamhet. Ensam och ensam, jag har ju hunden men förutom henne består mina sociala kontakter mest av telefonsamtal och en och annan fika. Det passar mitt sätt att vara, jag behöver mycket tid för mina egna tankar och funderingar. Det sociala behovet tillfredsställs genom de få kontakter jag har, man byter några ord med andra hundägare, kompisar över telefonen och någon fika då och då.
Hur olika är vi inte? En del står inte ut med att vara ensamma, jag skulle inte stå ut med bristen av ensamhet. Detta sätter också sina tydliga spår i våra bilder, vi plåtar som vi är. Därför är det egentligen meningslöst att ha synpunkter på vad andra borde göra eller inte.
Jag tycker att det är ganska vanligt att man mer eller mindre omedvetet sätter sig själv som måttstock när man tar del av andras prylar. En som lever ett mer utåtriktat socialt liv saknar människor och närhet i bilder tagna av någon som lever mer tillbakadraget? Om man skall bedöma någon annans fotografier till exempel så handlar det mer om hur väl vi själva kan identifiera oss med det vi ser tror jag. Något annat kan vi oftast inte bedöma?
Visst kan man avgöra om bilderna är genomarbetade ur en rent teknisk synvinkel, visst kan man se om en kopia är välgjord. Men det vi kan objektivt bedöma är det rent hantverksmässiga, resten handlar om hur väl bilderna stämmer med våra egna föreställningar om hur de bör vara. Alltså i förlängningen om man som betraktare spelar på samma planhalva som fotografen, med andra ord om man har ungefär samma ingångar till livet.
För en del är sexualitet och relationer det viktigaste i livet och det som borde skildras. För andra är sökandet efter det som förenar oss som människor när vi skalar av oss biologiska, sociala och kulturella lager det viktiga. Den första gruppen ser den rent biologiska reproduktionen (om man hårdrar det) som meningen med livet. Den andra gruppen kanske söker en djupare mening i tillvaron, i den mån det finns någon?
Ingen har rätt och ingen har fel, men helt klart kommer man att bedöma det man ser på olika sätt. Vad vill jag säga med detta svammel? Kanske att vi borde vara tydligare att säga att ”detta funkar inte för mig” i stället för det vanliga ”detta är skräp” när det vi ser inte stämmer med vad vi vill se.
/Torbjörn
Den stora variationen av hur folk bedömer vin och Vivaldi är ett levande exempel på detta. Inget att göra åt och något vi får leva med.
Men när det gäller estetik och konst sammanfattar George Dickie (i en publikation det Orwellska året 1984) den institutionsteori som jag finner användbar.Om någonting kan klassificeras som konstverk avgörs utifrån den position det har inom en etablerad praxis som vi kallar konstvärlden.
Våra tyckanden och låtanden som apparativrare och/eller bildkonsumenter bildar endast en kuliss för de stora aktörerna i manegen. Visst är det ett evigt brus av samtal och argument på gräsrotsnivå men kanske också en välsignat helvete av subjektivitet.
/H
Så att säga "det funkar inte för mig", eller "detta är skräp", är i min värld nyanser av samma sak. "Jag gillar det inte". Jag tycker att vi svenskar är lite "mesiga" i att stå upp för vad vi tycker. Men ändå, att kalla något för "skräp", då ska det väl mycket till!!!?
Vi är alla olika, smak är subjektivt. Det är bara att gilla läget!! Och detta är minsann inget skräpinlägg... ;))
Ha det gott! //Peter
-affe
Jag tror visserligen inte att vi fotograferar som andra, men jag tror att många plåtar utan större koppling till ens inre. De har helt enkelt inte det förhållandet till sitt fotograferande, eller bara i liten utsträckning.
Jag tror att vi skulle få se fler intressanta bilder om fler fotograferade som de är.