Gatufotograf? Vem tusan är gatufotograf?

Jag fotograferar allt och hans moster, men jag gillar den mytiska genren gatufotografi och försöker då och då ägna mig åt den. En del fotografer hävdar att man ska renodla sin fotografi, lära sig sina motiv, och satsa helhjärtat på det. Jag väljer att plåta det som faller mig in, och ibland kan det nog kanske falla under den genre många kallar gatufoto ...

En del kommer nog att ogilla det här inlägget, för att jag postar för många bilder, men även om det nu är för många bilder får ni gärna titta på dem och tycka. Är detta gatufoto?

Tårtbäraren, Östra Ågatan i Uppsala i mars 2006.

Om man vågar titulerar sig gatufotograf finns det vissa regler man ska följa. En av dessa är att man inte ska fotografera en massa ryggtavlor, som i bilden ovanför, men jag har i stället kompenserat med en snygg diagonal :)

I gatufotokretsar är det också viktigt att använda sig av rätt utrustning. Gubben med tårtan fotograferade jag med en 5D och 50/1,4 och det är nog inte helt korrekt i dessa sammanhang. Helst ska man köra med mätsökarkamera och film (eller åtminstone en digital Leica). Om man nu får för sig att ändå köra digitalt ska det helst se så jävligt ut som möjligt så att det märks att man pressat film och fotografering till det yttersta ...

Man får absolut inte använda teleobjektiv för gatufotografering, eftersom det är fult att smygplåta. De som titulerar sig gatufotgrafer gillar dock att framhäva att de använder diskret och tyst utrustning, och ser det som en merit att vara "en fluga på väggen". Man ska alltså vara tyst, diskret och osynlig, men ändå inte försöka dölja att man fotograferar ...

Färgbild OCH teleobjektiv - knappast gatufoto då väl?

Gatufoto handlar tydligen inte heller bara om att det ska fotograferas på gatan eller i offentlig miljö, utan det måste göras under rätt förhållanden (helst så plågsamma som möjligt). Färg är i allmänhet något gatufotografer helst undviker (om man inte kan göra det till en poäng i bilden, men svartvitt är att föredra).

Jättelångt teleobjektiv och folk på gatan, men inte fan är det gatufoto!

Helst ska man som gatufotgraf använda vidvinkel och gå så nära sina offer som möjligt (men fortfarande utan att synas förstås). En del smäller blixtar i ansiktet på motiven, men det är nog jäkligt svårt att göra obemärkligt ...

Svartvitt och vidvinkel, men förmodligen inte tillräckligt nära motivet. Skärpedjupet torde dock räcka till ...

Som gatufotograf ska man helst inte efterbehandla sina bilder för mycket, utan de får gärna vara ganska jämngrå i tonerna, alternativt med stenhård konstrast och fotograferade med tokpressad Tri-X. Det vore ju synd om det syns att fotografen faktiskt utnyttjat möjligheterna till dynamiskt omfång, skärpa och annat som kommit i och med de digitala kamerorna.

Inte mycket att göra när skolan brinner, men kanske för mycket färg och sånt i bilden ...

Analoga mätsökarkameror är det bästa om man är gatufotograf, men till nöds kan det förstås fungera med spegelreflexkameror också (en del påstår sig till och med fotografera gatubilder med digitala spegelreflexkameror, men det vet tusan om man törs tro på).

Visserligen analogt, men spegelreflex och tele - ingen gatufotograf det där inte!

Jag är som sagt inte någon riktig gatufotograf, så jag har nog brutit mot en eller annan av dessa regler för gatufotografi. Ibland har jag använt en kompaktkamera (och det finns det duktiga gatufotografer som gör, men förmodligen mycket bättre än jag) för att försöka "förenkla fotograferandet, men nja - om jag hatar kameran blir det inte mycket till bilder ...

Åhlens, kompaktkamera och ett jäkligt hårt ljus

Ett populärt knep för att knipa poänger som gatufotograf är att åka till utlandet för att fotografera. Det fungerar säkert i viss mån, men jag är skeptisk. Kan man inte få till bilder i hemmamiljön blir det nog inte mycket roligare på andra sidan Atlanten.

X-mas in New York City 2007

Mycket av det här med gatufoto handlar uppenbarligen om att komma nära motiven, så jag testade det också. Med ett 14-24 mm monterat på en småbildskamera kan man komma jäkligt nära, men ska jag vara ärligt blev det mest bara groteskt ...

En aning förvrängda poliser ...

Men, tillbaks till det där med utlandet - är det verkligen gatufoto när man fotograferar på gatan utomlands, eller är det bara vanliga trista resebilder? Måste man tänka att "nu jävlar ska jag gatufotografera", eller räcker det att plåta på som vanligt?

Ooops, här var det både teleobjektiv och resefoto - inget gatufoto här inte!

Det är nog bara att konstatera att jag inte är någon gatufotograf, utan jag får titulera mig upplevelsefotograf i stället - jag fotograferar och delar med mig av det jag ser och upplever :)

Tunnelbanan

Ser man sin fotografering som dokumentation av upplevelser i stället för att ständigt försöka få det till att tillhöra en genre som t.ex. gatufotografin tror jag livet som fotograf blir lättare. Det kräver förstås att man har ett tämligen lättsinnigt förhållande till fotograferingen, och inte har ambitioner att bli 2000-talets HCB, men det är det nog inte så många här som har :)

Times Square (vad annars?)

Det är nog svårt att vara en utpräglad gatufotograf idag. Jag föredrar att vara en allätare som visar alldeles för många alldeles för dåliga bilder för ofta, hellre än att snöa in på att försöka hålla mig till en viss genre. Jag har dock full respekt för de fotografer som vill göra just detta och önskar dem lycka till, men själv vågar jag inte ens försöka ...

Ännu fler ryggar - för säkerhets skull!

Ska jag vara riktigt kinkig är den enda riktigt bra gatufotobilden jag tagit, den jag gjorde i samband med A DAY IN THE WORLD i våras - den är tagen på ren instinkt och blev jäkligt bra (trots att den är gjord med spegellösing och kitobjektiv) :)

Kaffe!

Jag tvivlar på att någon orkar läsa så här långt, men om ni gjort det vill jag bara säga att jag inte på något sätt vill klaga på någon annan, utan bara beklaga mig över mina egna tillkortakommanden som just gatufotograf :)

Avslutar med en decemberbild som kanske är den mest gatufotoaktiga i samlingen ...

Ha Det!

2013-03-01 06:34   Mikael Sundberg

Härliga bilder! Är du nöjd med NEX-7 och tycker att den funkar utmärkt som gatufoto kamera? Allt gott

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 22:33

Den funkar rätt så bra. Autofokusen är inte alltid snabb och jag saknar avsåndsskalan Fuji har i sina kameror för zonfokusering. På det stora hela är jag dock nöjd :)

Svara

2013-03-01 07:06   janolof

Jag läste till slutet och tröttnade inte, alltså kan det inte vara ett allt för långt inlägg. Möjligen kan ett sådant här inlägg få mig att fundera på om det är någon idé att fortsätta fotografera, alla bra bilder är nog tagna redan...

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 22:34

Hehe, det finns nog många bra bilder kvar att ta :)

Svara

2013-03-01 07:34   Fredrikpersson

Uppfriskande inlägg!

Fredrik

Besvara

2013-03-01 08:12   Thomas Johansson

=) Tack för ett uppiggande inlägg och en massa fina "upplevelsebilder" Anders. Ha en bra helg. Mvh Thomas

Besvara

2013-03-01 08:17   gosta52

Många bra bilder, om än inte "gatufotografi", vad nu det är för något? Tror att blyghet, som väl är, präglar de flesta - du är för långt ifrån objekten. Capris devis håller: om bilden inte är bra är du inte tillräckligt nära. Min egen invändning mot gatufotografi är de etiska problemen. Själv vill jag inte förekomma på bild, i synnerhet inte utlagd på internet utan att vara tillfrågad. Å andra sidan får man finna sig i att råka komma med på bild om man t ex befinner sig i stadens brus. Det kan också bli en del juridiska problem med fotografer som just kommer för nära. Det är ju en allmän missuppfattning att man kan trycka upp kameran i ansiktet på vem som helst men någonstans går gränsen för ofredande, vilket som väl är kriminaliserat. Sedan handlar det också om vanlig hyfs, vilket stundtals är ett okänt begrepp.
Nästan lika långt som ditt underhållande och läsvärda inlägg (fast jag saknade kattfan i gatumiljö).

Besvara

2013-03-01 08:19   gosta52

Fan, Capra ska det vara. Automatisk stavningskontroll reducerar storheter till små capris.

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 22:36

Ska man vara noga var det väl Robert Capa som sägs ha sagt det ;)

Han slutade sina dagar på en landmina, så han var lite för nära ...

Svara

2013-03-01 08:33   froderberg

Haha. Här får man lära sig ett och annat. Jag kommer aldrig komma ihåg alla dessa regler, så jag får väl fortsätta som jag brukar. ;)

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 22:37

Jag kommer ju uppenbarligen inte heller ihåg dem, men så är jag ju ingen gatufotograf heller ...

Svara

2013-03-01 08:47   klabbarpan

Mycket välformulerat och underhållande läsning. Det finns folk som kommer tycka att du är okunnig som ens tänker tanken att ta en bild med tele på gatan... Det är strängt förbjudet i den här branschen...

Besvara

2013-03-01 08:54   DanneWest

Kul läsning du bjuder på och gatubilder till det! Kan nog konstatera att jag också är upplevelsefotograf och det får nog duga/ Ha en skön helg

Besvara

2013-03-01 09:01   Otten

Gillar din artikel, och den lite ironiska tonen :-) Jag tycker inte heller man måste sätta etikett på allt. Jag fotar mycket flygplan och Arlandatonet, men känner mig inte som en flygfotograf :-) Några av bidlerna sticker ut, Times Square bilden är toppen, Den skulle passa som affisch.

Besvara

2013-03-01 09:18   Rei Trulsson

Här delas det ut välförtjänta kängor till några få religiösa gatufotografer som envisas med att leva i en föråldrad tradition, samt gillar att göra det svårt för sig.

Besvara

2013-03-01 09:26   enanse

Underhållande med många fina bilder! Inte alls för långt... kunde ha varit längre, enligt mig! :)
Nr 10 är min absoluta favorit, med 11, 13 och naturligtvis nr 14 tätt efter. :)
Upplevelsefotograf, mycket bra! Hakar på det jag med. :)
/Anna

Besvara

2013-03-01 09:28   Gun-Inger Arvidsson

Wow det kan kallas gatubilder minsann. Gillar alla dessa då var och en ger mig ett budskap. Har inte läst den text för det behövs inga ord till så bra bilder.
Ha en gosig
dag du sover väl nu som var uppe med tuppen eller före denne gol
Gun-Inger

Besvara

2013-03-01 09:37   marianne99

Jag gillar inlägget. Retar mig på att tekniken ska ta över ett motiv. För mig är gatufotografi - gatans liv. Du har med mångs bra bilder där det händer något i gatulivet. Det ÄR gatufotografi. Att man inte hade dagens teknik på 30-talet innebär inte att de fotogragerna inte hade andvänt färg och spegelreflex om de haft det.

Besvara

2013-03-01 09:38   Marie_1

Vilken bra benämning! "upplevelsefotografering" låter mer exotiskt och spännande än "gatufotografering". Tankeväckande läsning och härliga bilder!
mvh/marie

Besvara

2013-03-01 09:44   Peter-L

Du skämtar aprillo med oss redan i mars :) Jag vet inte så mycket om gatufoto, men vet att jag gillar dina bilder här och det är det viktigaste. Så kör du på i din stil.... Det tänker jag göra.... :)

Besvara

2013-03-01 09:54   Joakim K E Johansson

Jag tycker ditt inlägg är fascinerande på många sätt – för du tycks läsa in så väldigt många ”måsten” som inte finns. Massvis med gatufotografer plåtar exempelvis digitalt, i färg och med systemkameror. Att exempelvis använda en Canon 5D med 50-glugg är verkligen inget ovanligt bland dagens gatufotografer.

Sedan finns det en gatufototradition som jag personligen tycker är värd respekt. Den innehåller ett antal förhållningssätt som gör att genren får sin speciella karaktär. Den är sprungen ur en historisk och teknisk kontext. Man kan självfallet skita i allt det och göra som man själv vill, men då ska man kanske inte säga att man håller på med just gatufoto.

Och varför ska man inte göra det då, kan man kanske undra? Jo, för att då pissar man på dom som faktiskt är genuint intresserade av det som gatufoto står för. Det är ungefär som du själv begav dig till en Italiensk restaurang för att äta och när du kommer dit är det en Thailändsk meny. Det är också mat, men inte den maten du hade tänkt dig, om du nu förstår vad jag menar ;-)

Kontenta: istället för att reta sig på de ramar som definierar gatufotografin, fota vad du vill och kalla det något annat. Exempelvis dokumentärfoto, allmänfoto, livsstilsfoto, upplevelsefoto, eller vad du nu känner för. Jag förstår ärligt talat inte fixeringen hos vissa att vilja kalla allt för gatufoto bara för att man känner för det. Och då menar jag inte dig specifikt :-)

Besvara

2013-03-01 11:40   pic-tor

Utmärkt inlägg och många fantastiskt bra bilder. En del s k gatufotografer lever i en föreställningsvärld som inte längre existerar. Men som vanligt blir var och en salig på sin fason och alla gör naturligtvis som de vill. Det jag retar mig på är att vissa, av de som lever kvar i det gamla, anser sig vara finare och märkvärdigare än vi övriga moderna människor som gärna tar till oss bra, ny teknik. Som alltid är det bilden som räknas, inte hur den kommit till.

/Torbjörn

Besvara

Joakim K E Johansson 2013-03-01 12:23

Att ägna sig åt en fotografisk genre innebär att respektera de förhållningssätt som gäller. Så att göra precis hur man vill funkar inte. Dessutom är inte slutresultatet allt som räknas. Resan mot målet är minst lika viktig och påverkar tveklöst bilden.

Svara

pic-tor 2013-03-01 21:22

Joakim, det här får du utveckla vidare " Resan mot målet är minst lika viktig och påverkar tveklöst bilden". För mig är det här rena snömoset och ett tydligt tecken på stillastående navelskåderi. Men utveckla gärna vad du menar, vi är många som är oinvigda i de här mysterierna.

/Torbjörn

Svara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 22:39

Vem bestämmer vilka förhållningssätt som gäller? Blir en bild sämre om vägen till bilden var fel?

Svara

Joakim K E Johansson 2013-03-02 00:27

Till Torbjörn:

För det första: Val av kamera, objektiv, digitalt eller analogt, färg eller svartvitt, metod, motiv och allt annat - det räknas också eftersom det är just det som genererar slutresultatet. Utan resan nås aldrig målet. Fattar du?

För det andra: Om din tes stämmer så kan vi lika gärna skapa alla våra bilder i datorn. Det går ju i praktiken redan. Varför ens besvära oss med att gå ut och plåta? Skaffa ett datorprogram som fixar den färdiga bilden åt dig. Ingen kommer ändå att bry sig eftersom det enbart är den färdiga bilden som räknas.

Eller vänta nu, det skulle kanske inte alla hålla med om. För är det verkligen fotografi i så fall? Måste man ändå inte ha en kamera och är det inte meningen att det är verkligheten som ska avbildas - eller? Förresten, vem bestämmer det i så fall? Är det inte bara snömos och navelskåderi? Eller är jag bara raljant och häcklande nu?

Svara

Joakim K E Johansson 2013-03-02 00:31

Till Anders:

Det finns ingen vem lika lite som man kan säga vem som har bestämt förutsättningarna för opera, husmanskost eller marinmåleri. Men ändå finns de i allra högsta grad - framväxta ur en tradition.

För övrigt kan du inte nå rätt mål genom att välja fel väg. Det går inte.

Svara

2013-03-01 11:50   Johan Pihl

Jag håller med Jocke, om att du tolkar in en massa "måsten" som inte finns. Kanske med flit för att "spetsa" till det här inlägget? Själv har jag mest kört med vanliga SLR till gatufoto, men måste säga att det var som en "befrielse" när jag skaffade min första mätsökarkamera, en m-leica med 35;a (så klart!). Har även kört mycket gatufoto med en diggikompakt, men det blev inte så många bra bilder. Nu kör jag gatufoto med min iPhone, det funkar okej, men inte helt tillfredsställande. Det handlar inte "regler" utan om att prova sig fram och se vad man gillar bäst. Ha det!

Besvara

2013-03-01 12:28   Heléne Alklid

Kanonbilder! =)
Ha en fin helg!

Besvara

2013-03-01 12:50   Erik Madsen

En stor hurra för humor och den vänliga ironi. Och sedan finns det också många pärlor och sanningar.
Med foto hälsning från Danmark.

Besvara

2013-03-01 13:39   Benganbus

Det som jag upplever, de e att inte speciellt många lyckats fånga något intressant på gatan!
Se'n om dom har tele eller vidvinkel eller färg eller analogt verkar inte spela nå'n större roll!
Och det e nog ganska oviktigt!
Men visst e det många som fotar på gatan, och många bilder blir det... :)

Men en bild som står för sig själv, och har en liten knorr,
som humor, eller kanske har en surrealistiskt känsla,
sådana bilder ser jag sällan!

Många bilder verkar även vara en slags redovisning till bildtittarna, "se jag har varit här!"
Litet Fejan-stuk alltså! ;)
Ursäkta! ;)

Men många bilder er'e, helt klart, och om det är bra eller dålig gatufotografi det ger sig efter ett tag.
Överlever bilden en längre tid hos tittarna eller blir intressant att köpa, då e bilden bra! :)
/B

Besvara

2013-03-01 17:38   alf109

Till skillnad från Joakim och andra ser jag inte gatufoto som någon formaliserad genre, jag tycker snarare att det är ett förhållningssätt till fotograferande än någon viss typ av bilder eller teknik. För mig betyder det rätt och slätt att man fotograferar livet när man är ute och flanerar. Det var också så genren uppstod tror jag: ett antal personer som, när kamerorna blev tillräckligt behändiga och filmerna tillräckligt snabba, sökte sig ut och dokumenterade folklivet eller spår av detta på olika sätt. Dessa blev kallade gatufotografer just därför att de ofta vistades i det offentliga rummet och fotograferade. Alltså var det, vad jag antar, ursprungligen en benämning på ett förhållningssätt till fotograferande och inte på en genre. Alla konstiga "krav" har egentligen kommit till senare som brännvidder, kameratyper, färg eller svartvitt osv och detta tycker jag kvävt genren ganska mycket. För mig är det gatufoto om jag försöker skildra folklivet eller spår därav i det offentliga rummet oavsett om jag kör med Leica och 35:a och svartvit film eller Canon digital och 300 mm i färg eller vad som helst. Sedan finns givetvis frågan vad som är bra och vad som inte är det, som inom alla former av fotografi. Men för mig har det inget med prylvalet att göra, jag älskar till exempel många av Saul Leiters bilder där tele och färg varit direkt nödvändiga. Är då inte detta gatufoto? För mig är det inte bara gatufoto, utan något så viktigt som en föregångare som visade nya vägar i en annars ganska stel genre.

Besvara

Joakim K E Johansson 2013-03-01 18:19

Man kan kalla det förhållningssätt, fotografisk filosofi, genre eller vad som helst. För mig spelar det ingen roll. Det jag syftar på är att det finns en tradition som definierar vad det handlar om. Man kan självfallet strunta i den, om man vill - men då är det väl egentligen inte gatufoto man sysslar med, ärligt talat.

Varför tycker jag då att detta är viktigt. Jo, för att om allt är tillåtet, vad finns då kvar att kalla för gatufoto? Inget, skulle jag vilja påstå. Att det finns ett slags ramverk gör att stringensen bibehålls. Det skapar ett konstnärligt fokus som ger gatufotografin dess speciella uttryck och karaktär.

Är man dessutom genuint intresserad av just gatufoto kan man också tycka att det är rätt synd när begreppet urholkas. Det vattnar ur genren och gör den på sätt och vis mera ointressant.

Svara

alf109 2013-03-01 18:36

Jo vist, men för mig handlar gatufoto om att skildra livet eller spår därav i den offentliga miljön, sedan kommer det alltid att vara bra och mindre bra sådant givetvis, bilder som överlever brukar fungera som en bra måttstock. Det enda problemet med detta är att det tar så lång tid innan man får facit.

Jag vet inte om du definierar gatufoto på något annat sätt? Men personligen tycker jag att det lätt blir fel om man börjar ge sig på att sätta upp förhållningsregler för till exempel utrustning eller "hur" bilder skall tas osv. Nu tror jag inte att du gör det. Anledningen att Cartier-Bresson, Doisneau, Ronis m.fl. tog bilderna som de gjorde var ju att de var i samklang med sin samtid inte att de försökte immitera något som gjorts 60-80 år tidigare. Och det är detta jag ser som en fara om man blir för dogmatisk, att genren stelnar.

Svara

2013-03-01 19:32   Anders F. Eriksson

Tack för alla kommentarer! Jag spetsade med flit till tonen i inlägget, och jag är väl medveten om att många av de "regler" jag svamlar om inte finns. Ändå verkar detta vara ett känsligt ämne, och meningarna om vad som "får" kallas gatufotografi är klart delade.

Det är kul att det blev så många reaktioner, men det blev så många att jag svarar kollektivt :)

Jag kallar mig inte gatufotograf, men ibland ägnar jag mig åt vad jag anser vara gatufotografi. Jag tycker inte min syn på genren innehåller någon brist på respekt för traditionen. Däremot förstår jag ärligt talat varför alla bilder inom en genre måste följa ett visst mönster för att platsa ...

Besvara

froderberg 2013-03-02 00:50

"Däremot förstår jag ärligt talat varför alla bilder inom en genre måste följa ett visst mönster för att platsa ...""

Jag tycker att du har tagit klockrena produktbilder i det här blogginlägget. Snygga produkter i alla bilder.

Jag tycker att du har tagit klockrena landskapsbilder i det här blogginlägget. Snygga landskap i alla bilder.

Jag tycker att du har tagit klockrena porträttbilder i det här blogginlägget. Intressanta porträtt i alla bilder.

Jag tycker att du har tagit klockrena cityscapebilder i det här blogginlägget. Intressanta stadslandskapi alla bilder.

osv

Nog har vi en gemensam uppfattning om olika genrer. Det blir inte natur för att det finns en plastblomma i ena hörnet. Det blir inte gatufoto för att man plåtat en vägstump. Gatufoto har sina diffusa ramar precis som alla andra genrer.

Svara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-02 01:00

Så är det naturligtvis, men till.ex. porträtt måste inte alltid göras med 85 mm och kort skärpedjup eller gatufoto med vidvinklar och hyperfokalavstånd. Visst är många bra gatufotograf gjorda på det viset, men det måste inte följa ett givet recept för att bli bra eller klassas som gatufoto tycker jag.

Svara

2013-03-01 20:08   marianne99

Intressant debatt. Jag vill bara tillägga att definitionen gatufotografi är mer beskrivade av hur man gjorde under 20-30-talet i Paris. Fotograferna bröt med dåtidens sätt att fotografera. De var banbrytande då. Att förända gatufotografiet är banbrytande i dag. Den som hittar den nya stilen kommer att kunna bli historisk. De som bevarar och håller sig inom hårda regler blir bara en i mängen som lärt en läxa väl.

Besvara

2013-03-01 21:04   danne63

Fina Bilder. Skolbranden ser nästan ut som min gamla högstadie skola (Eriksbergsskolan) men jag kan inte minnas att den ev brunnit?

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-01 21:12

Det är Eriksberg (jag gick också där en gång i forntiden), och där brann för några år sedan.

Svara

2013-03-04 14:57   Ewa Kirjavainen

Helt underbara bilder Anders!
Ha det gott!
ewa

Besvara

2013-03-07 20:50   Patrik Lindgren

Underhållande inlägg minst sagt.

Besvara

Svar från Anders F. Eriksson 2013-03-07 21:43

Tack! Uppenbarligen också lite provocerande ;)

Svara

2013-03-23 11:58   Parsi

En bra blogg. (...som vanligt, höll jag på att tillägga).
Jag tror jag har nån syn att bidra med, om jag nu kan formulera det vettigt.

Känner man starkt för en viss verksamhet, som man 'snöat in på', vare sig det är skapande verksamhet eller upplevelse/prestations verksamhet, så ogillar man nog alltid vad man ser som en 'upplösning' eller 'utspädning' av denna verksamhet. Den egna verksamheten är viktig för en själv. Men just därför vill man inte bli suddigt uppfattad eller ihopblandad med en massa annat. Man ser detta hela tiden, i alla sammanhang. Extremsportare vill inte att deras attityd till sporten skall bli sammanblandad med elitidrottsmän t.ex. Inte ens när där egentligen inte finns nån skillnad längre, dvs de har gått med på att formalisera inbördes tävlan samt hur att mäta prestationen.

Purister går då ofta samman runt ett begrepp, och använder detta som samlingspunkt för att försöka sätta ut stängsel. Vad diverse hjältar och pionjärer har gjort och sagt bildar grundvalen för reglerna, som ofta påminner om religion.

Det är en ironi att dessa pionjärer blev pionjärer just därför att de förkastade konventioner och obekymrat och respektlöst kraschade rakt genom en hel massa gränser.

Särskilt typiskt har denna rituella tendens väl varit i den japanska kulturen. Jag tycker exemplet är värt att begrunda både för att se de positiva värden som finns i strikta strukturer, men även de groteska begränsningarna. Kontrasten med västerländsk kulturhistoria, som är oändligt mycket rikare, är chockartad. Men för de som tränger in i stenträdgårdar, kalliografi, tuschmåleri och svärdsmide, finns det en fascination och skönhet att upptäcka. Joakim sa något som jag tycker handlar om just detta, att det är vägen man väljer.

Det är både och. En skarpt definierad genre har betydelse och värde för de som är där, i fascinationen. Men där tar det också slut. En sådan genre blir i längden konstnärligt bagatelliserad och blir av mycket lågt kulturhistoriskt värde, kanske tom värdelöst. Missförstå mig inte här: - Dess ursprung blir inte värdelöst! Men att hänga kvar där, för något annat syfte än den egna upptäcksfärden, blir så. I alla fall i västvärlden.

Så väl så långt. Det föreslogs att vi som inte håller oss till, vad en del vill genre-begränsa som "gatu-fotografering", skulle helt enkelt kalla det något annat, t.ex 'upplevelse-fotografering'. Tja, det duger väl. Grejen är väl att vi inte bryr oss lika mycket. Men nja, jag tror de förlorar. Jag tror de helt enkelt har gått ut för tidigt och försökt lägga beslag på och definiera begreppet 'gatufotografi'. Jag tror gatufotografi fortfarande är under levande utveckling. Uppenbarligen, bl.a i dina bilder, har t.ex färg mycket att tillföra gatufotografering. Pressad Tri-X som estetiskt ideal har jag alltid föraktat, ända sedan början av 80-talet. Det var helt enkelt bara ett lätt sätt att ta de bilder man ville ta, på den tiden. Idag är digital färg ett lätt sätt.

Jag tror helt enkelt att begreppet 'gatufotografering' tillhör foto av 'livet i det offentliga rummet' så mycket, mycket mer, än det tillhör en grupp CHB-fantaster. Därför att det är som sådant, som *gatufotografering* hade och fortfarande har ett kulturellt och kulturhistoriskt värde.

'Reglerna' för gatufotografi tar jag mer som råd. Som sådana är de nyttiga. Det är för att bekämpa sina egna hämningar och blyghet som man skall se sina objekt i ögat när man fotograferar dem. Man blir nog helt enkelt inte bra på gatufotografi om man smyger omkring med ett tele hela tiden. Men därmed betyder inte det att tele inte är helt rätt och korrekt val i en del situationer, för hoptryckt perspektiv t.ex.. Samma med tyst mätsökarkamera. I själva verket är det ett sätt att smyga, en fegis-lösning. Men det är fortfarande rätt val i en del situationer, därför att bilden annars påverkas av att omgivningen reagerar på fotografen. Praktiska råd, alltså, inte regler.

Jag tror jag fortsätter med 'gatufotografering', dvs jag betraktar mig inte som gatufotograf, men en del av min verksamhet tänker jag fortfarande kalla så. De som vill ha en ritualiserad, Zen-andlig verksamhet för sig själva, får hitta på ett nytt ord. Det säger jag inte som provokation, utan därför att jag tror de redan förlorat slaget om 'gatufotografi'. Vad det står för, flyter hela tiden. Och jag tror ju att det viktiga är hur eftervärlden ser det. I det sammanhanget är rituella regler och konstnärliga begränsningar ytterst meningslösa. Det väsentliga är tidsdokumentet. Och gör det då en skillnad om en bild kan kallas 'turistbild'?

Inget av det jag skrivit här, betyder att jag inte sätter i svv film i en analog kamera med 35mm objektiv och går ut på stan o plåtar. Det gör jag. Jag gillar uttrycket.

Besvara