Gatufotograf? Vem tusan är gatufotograf?
Jag fotograferar allt och hans moster, men jag gillar den mytiska genren gatufotografi och försöker då och då ägna mig åt den. En del fotografer hävdar att man ska renodla sin fotografi, lära sig sina motiv, och satsa helhjärtat på det. Jag väljer att plåta det som faller mig in, och ibland kan det nog kanske falla under den genre många kallar gatufoto ...
En del kommer nog att ogilla det här inlägget, för att jag postar för många bilder, men även om det nu är för många bilder får ni gärna titta på dem och tycka. Är detta gatufoto?
Tårtbäraren, Östra Ågatan i Uppsala i mars 2006.
Om man vågar titulerar sig gatufotograf finns det vissa regler man ska följa. En av dessa är att man inte ska fotografera en massa ryggtavlor, som i bilden ovanför, men jag har i stället kompenserat med en snygg diagonal :)
I gatufotokretsar är det också viktigt att använda sig av rätt utrustning. Gubben med tårtan fotograferade jag med en 5D och 50/1,4 och det är nog inte helt korrekt i dessa sammanhang. Helst ska man köra med mätsökarkamera och film (eller åtminstone en digital Leica). Om man nu får för sig att ändå köra digitalt ska det helst se så jävligt ut som möjligt så att det märks att man pressat film och fotografering till det yttersta ...
Man får absolut inte använda teleobjektiv för gatufotografering, eftersom det är fult att smygplåta. De som titulerar sig gatufotgrafer gillar dock att framhäva att de använder diskret och tyst utrustning, och ser det som en merit att vara "en fluga på väggen". Man ska alltså vara tyst, diskret och osynlig, men ändå inte försöka dölja att man fotograferar ...
Färgbild OCH teleobjektiv - knappast gatufoto då väl?
Gatufoto handlar tydligen inte heller bara om att det ska fotograferas på gatan eller i offentlig miljö, utan det måste göras under rätt förhållanden (helst så plågsamma som möjligt). Färg är i allmänhet något gatufotografer helst undviker (om man inte kan göra det till en poäng i bilden, men svartvitt är att föredra).
Jättelångt teleobjektiv och folk på gatan, men inte fan är det gatufoto!
Helst ska man som gatufotgraf använda vidvinkel och gå så nära sina offer som möjligt (men fortfarande utan att synas förstås). En del smäller blixtar i ansiktet på motiven, men det är nog jäkligt svårt att göra obemärkligt ...
Svartvitt och vidvinkel, men förmodligen inte tillräckligt nära motivet. Skärpedjupet torde dock räcka till ...
Som gatufotograf ska man helst inte efterbehandla sina bilder för mycket, utan de får gärna vara ganska jämngrå i tonerna, alternativt med stenhård konstrast och fotograferade med tokpressad Tri-X. Det vore ju synd om det syns att fotografen faktiskt utnyttjat möjligheterna till dynamiskt omfång, skärpa och annat som kommit i och med de digitala kamerorna.
Inte mycket att göra när skolan brinner, men kanske för mycket färg och sånt i bilden ...
Analoga mätsökarkameror är det bästa om man är gatufotograf, men till nöds kan det förstås fungera med spegelreflexkameror också (en del påstår sig till och med fotografera gatubilder med digitala spegelreflexkameror, men det vet tusan om man törs tro på).
Visserligen analogt, men spegelreflex och tele - ingen gatufotograf det där inte!
Jag är som sagt inte någon riktig gatufotograf, så jag har nog brutit mot en eller annan av dessa regler för gatufotografi. Ibland har jag använt en kompaktkamera (och det finns det duktiga gatufotografer som gör, men förmodligen mycket bättre än jag) för att försöka "förenkla fotograferandet, men nja - om jag hatar kameran blir det inte mycket till bilder ...
Åhlens, kompaktkamera och ett jäkligt hårt ljus
Ett populärt knep för att knipa poänger som gatufotograf är att åka till utlandet för att fotografera. Det fungerar säkert i viss mån, men jag är skeptisk. Kan man inte få till bilder i hemmamiljön blir det nog inte mycket roligare på andra sidan Atlanten.
X-mas in New York City 2007
Mycket av det här med gatufoto handlar uppenbarligen om att komma nära motiven, så jag testade det också. Med ett 14-24 mm monterat på en småbildskamera kan man komma jäkligt nära, men ska jag vara ärligt blev det mest bara groteskt ...
En aning förvrängda poliser ...
Men, tillbaks till det där med utlandet - är det verkligen gatufoto när man fotograferar på gatan utomlands, eller är det bara vanliga trista resebilder? Måste man tänka att "nu jävlar ska jag gatufotografera", eller räcker det att plåta på som vanligt?
Ooops, här var det både teleobjektiv och resefoto - inget gatufoto här inte!
Det är nog bara att konstatera att jag inte är någon gatufotograf, utan jag får titulera mig upplevelsefotograf i stället - jag fotograferar och delar med mig av det jag ser och upplever :)
Tunnelbanan
Ser man sin fotografering som dokumentation av upplevelser i stället för att ständigt försöka få det till att tillhöra en genre som t.ex. gatufotografin tror jag livet som fotograf blir lättare. Det kräver förstås att man har ett tämligen lättsinnigt förhållande till fotograferingen, och inte har ambitioner att bli 2000-talets HCB, men det är det nog inte så många här som har :)
Times Square (vad annars?)
Det är nog svårt att vara en utpräglad gatufotograf idag. Jag föredrar att vara en allätare som visar alldeles för många alldeles för dåliga bilder för ofta, hellre än att snöa in på att försöka hålla mig till en viss genre. Jag har dock full respekt för de fotografer som vill göra just detta och önskar dem lycka till, men själv vågar jag inte ens försöka ...
Ännu fler ryggar - för säkerhets skull!
Ska jag vara riktigt kinkig är den enda riktigt bra gatufotobilden jag tagit, den jag gjorde i samband med A DAY IN THE WORLD i våras - den är tagen på ren instinkt och blev jäkligt bra (trots att den är gjord med spegellösing och kitobjektiv) :)
Kaffe!
Jag tvivlar på att någon orkar läsa så här långt, men om ni gjort det vill jag bara säga att jag inte på något sätt vill klaga på någon annan, utan bara beklaga mig över mina egna tillkortakommanden som just gatufotograf :)
Avslutar med en decemberbild som kanske är den mest gatufotoaktiga i samlingen ...
Ha Det!
Fredrik
Nästan lika långt som ditt underhållande och läsvärda inlägg (fast jag saknade kattfan i gatumiljö).
Han slutade sina dagar på en landmina, så han var lite för nära ...
Nr 10 är min absoluta favorit, med 11, 13 och naturligtvis nr 14 tätt efter. :)
Upplevelsefotograf, mycket bra! Hakar på det jag med. :)
/Anna
Ha en gosig
dag du sover väl nu som var uppe med tuppen eller före denne gol
Gun-Inger
mvh/marie
Sedan finns det en gatufototradition som jag personligen tycker är värd respekt. Den innehåller ett antal förhållningssätt som gör att genren får sin speciella karaktär. Den är sprungen ur en historisk och teknisk kontext. Man kan självfallet skita i allt det och göra som man själv vill, men då ska man kanske inte säga att man håller på med just gatufoto.
Och varför ska man inte göra det då, kan man kanske undra? Jo, för att då pissar man på dom som faktiskt är genuint intresserade av det som gatufoto står för. Det är ungefär som du själv begav dig till en Italiensk restaurang för att äta och när du kommer dit är det en Thailändsk meny. Det är också mat, men inte den maten du hade tänkt dig, om du nu förstår vad jag menar ;-)
Kontenta: istället för att reta sig på de ramar som definierar gatufotografin, fota vad du vill och kalla det något annat. Exempelvis dokumentärfoto, allmänfoto, livsstilsfoto, upplevelsefoto, eller vad du nu känner för. Jag förstår ärligt talat inte fixeringen hos vissa att vilja kalla allt för gatufoto bara för att man känner för det. Och då menar jag inte dig specifikt :-)
/Torbjörn
/Torbjörn
För det första: Val av kamera, objektiv, digitalt eller analogt, färg eller svartvitt, metod, motiv och allt annat - det räknas också eftersom det är just det som genererar slutresultatet. Utan resan nås aldrig målet. Fattar du?
För det andra: Om din tes stämmer så kan vi lika gärna skapa alla våra bilder i datorn. Det går ju i praktiken redan. Varför ens besvära oss med att gå ut och plåta? Skaffa ett datorprogram som fixar den färdiga bilden åt dig. Ingen kommer ändå att bry sig eftersom det enbart är den färdiga bilden som räknas.
Eller vänta nu, det skulle kanske inte alla hålla med om. För är det verkligen fotografi i så fall? Måste man ändå inte ha en kamera och är det inte meningen att det är verkligheten som ska avbildas - eller? Förresten, vem bestämmer det i så fall? Är det inte bara snömos och navelskåderi? Eller är jag bara raljant och häcklande nu?
Det finns ingen vem lika lite som man kan säga vem som har bestämt förutsättningarna för opera, husmanskost eller marinmåleri. Men ändå finns de i allra högsta grad - framväxta ur en tradition.
För övrigt kan du inte nå rätt mål genom att välja fel väg. Det går inte.
Ha en fin helg!
Med foto hälsning från Danmark.
Se'n om dom har tele eller vidvinkel eller färg eller analogt verkar inte spela nå'n större roll!
Och det e nog ganska oviktigt!
Men visst e det många som fotar på gatan, och många bilder blir det... :)
Men en bild som står för sig själv, och har en liten knorr,
som humor, eller kanske har en surrealistiskt känsla,
sådana bilder ser jag sällan!
Många bilder verkar även vara en slags redovisning till bildtittarna, "se jag har varit här!"
Litet Fejan-stuk alltså! ;)
Ursäkta! ;)
Men många bilder er'e, helt klart, och om det är bra eller dålig gatufotografi det ger sig efter ett tag.
Överlever bilden en längre tid hos tittarna eller blir intressant att köpa, då e bilden bra! :)
/B
Varför tycker jag då att detta är viktigt. Jo, för att om allt är tillåtet, vad finns då kvar att kalla för gatufoto? Inget, skulle jag vilja påstå. Att det finns ett slags ramverk gör att stringensen bibehålls. Det skapar ett konstnärligt fokus som ger gatufotografin dess speciella uttryck och karaktär.
Är man dessutom genuint intresserad av just gatufoto kan man också tycka att det är rätt synd när begreppet urholkas. Det vattnar ur genren och gör den på sätt och vis mera ointressant.
Jag vet inte om du definierar gatufoto på något annat sätt? Men personligen tycker jag att det lätt blir fel om man börjar ge sig på att sätta upp förhållningsregler för till exempel utrustning eller "hur" bilder skall tas osv. Nu tror jag inte att du gör det. Anledningen att Cartier-Bresson, Doisneau, Ronis m.fl. tog bilderna som de gjorde var ju att de var i samklang med sin samtid inte att de försökte immitera något som gjorts 60-80 år tidigare. Och det är detta jag ser som en fara om man blir för dogmatisk, att genren stelnar.
Det är kul att det blev så många reaktioner, men det blev så många att jag svarar kollektivt :)
Jag kallar mig inte gatufotograf, men ibland ägnar jag mig åt vad jag anser vara gatufotografi. Jag tycker inte min syn på genren innehåller någon brist på respekt för traditionen. Däremot förstår jag ärligt talat varför alla bilder inom en genre måste följa ett visst mönster för att platsa ...
Jag tycker att du har tagit klockrena produktbilder i det här blogginlägget. Snygga produkter i alla bilder.
Jag tycker att du har tagit klockrena landskapsbilder i det här blogginlägget. Snygga landskap i alla bilder.
Jag tycker att du har tagit klockrena porträttbilder i det här blogginlägget. Intressanta porträtt i alla bilder.
Jag tycker att du har tagit klockrena cityscapebilder i det här blogginlägget. Intressanta stadslandskapi alla bilder.
osv
Nog har vi en gemensam uppfattning om olika genrer. Det blir inte natur för att det finns en plastblomma i ena hörnet. Det blir inte gatufoto för att man plåtat en vägstump. Gatufoto har sina diffusa ramar precis som alla andra genrer.
Ha det gott!
ewa
Jag tror jag har nån syn att bidra med, om jag nu kan formulera det vettigt.
Känner man starkt för en viss verksamhet, som man 'snöat in på', vare sig det är skapande verksamhet eller upplevelse/prestations verksamhet, så ogillar man nog alltid vad man ser som en 'upplösning' eller 'utspädning' av denna verksamhet. Den egna verksamheten är viktig för en själv. Men just därför vill man inte bli suddigt uppfattad eller ihopblandad med en massa annat. Man ser detta hela tiden, i alla sammanhang. Extremsportare vill inte att deras attityd till sporten skall bli sammanblandad med elitidrottsmän t.ex. Inte ens när där egentligen inte finns nån skillnad längre, dvs de har gått med på att formalisera inbördes tävlan samt hur att mäta prestationen.
Purister går då ofta samman runt ett begrepp, och använder detta som samlingspunkt för att försöka sätta ut stängsel. Vad diverse hjältar och pionjärer har gjort och sagt bildar grundvalen för reglerna, som ofta påminner om religion.
Det är en ironi att dessa pionjärer blev pionjärer just därför att de förkastade konventioner och obekymrat och respektlöst kraschade rakt genom en hel massa gränser.
Särskilt typiskt har denna rituella tendens väl varit i den japanska kulturen. Jag tycker exemplet är värt att begrunda både för att se de positiva värden som finns i strikta strukturer, men även de groteska begränsningarna. Kontrasten med västerländsk kulturhistoria, som är oändligt mycket rikare, är chockartad. Men för de som tränger in i stenträdgårdar, kalliografi, tuschmåleri och svärdsmide, finns det en fascination och skönhet att upptäcka. Joakim sa något som jag tycker handlar om just detta, att det är vägen man väljer.
Det är både och. En skarpt definierad genre har betydelse och värde för de som är där, i fascinationen. Men där tar det också slut. En sådan genre blir i längden konstnärligt bagatelliserad och blir av mycket lågt kulturhistoriskt värde, kanske tom värdelöst. Missförstå mig inte här: - Dess ursprung blir inte värdelöst! Men att hänga kvar där, för något annat syfte än den egna upptäcksfärden, blir så. I alla fall i västvärlden.
Så väl så långt. Det föreslogs att vi som inte håller oss till, vad en del vill genre-begränsa som "gatu-fotografering", skulle helt enkelt kalla det något annat, t.ex 'upplevelse-fotografering'. Tja, det duger väl. Grejen är väl att vi inte bryr oss lika mycket. Men nja, jag tror de förlorar. Jag tror de helt enkelt har gått ut för tidigt och försökt lägga beslag på och definiera begreppet 'gatufotografi'. Jag tror gatufotografi fortfarande är under levande utveckling. Uppenbarligen, bl.a i dina bilder, har t.ex färg mycket att tillföra gatufotografering. Pressad Tri-X som estetiskt ideal har jag alltid föraktat, ända sedan början av 80-talet. Det var helt enkelt bara ett lätt sätt att ta de bilder man ville ta, på den tiden. Idag är digital färg ett lätt sätt.
Jag tror helt enkelt att begreppet 'gatufotografering' tillhör foto av 'livet i det offentliga rummet' så mycket, mycket mer, än det tillhör en grupp CHB-fantaster. Därför att det är som sådant, som *gatufotografering* hade och fortfarande har ett kulturellt och kulturhistoriskt värde.
'Reglerna' för gatufotografi tar jag mer som råd. Som sådana är de nyttiga. Det är för att bekämpa sina egna hämningar och blyghet som man skall se sina objekt i ögat när man fotograferar dem. Man blir nog helt enkelt inte bra på gatufotografi om man smyger omkring med ett tele hela tiden. Men därmed betyder inte det att tele inte är helt rätt och korrekt val i en del situationer, för hoptryckt perspektiv t.ex.. Samma med tyst mätsökarkamera. I själva verket är det ett sätt att smyga, en fegis-lösning. Men det är fortfarande rätt val i en del situationer, därför att bilden annars påverkas av att omgivningen reagerar på fotografen. Praktiska råd, alltså, inte regler.
Jag tror jag fortsätter med 'gatufotografering', dvs jag betraktar mig inte som gatufotograf, men en del av min verksamhet tänker jag fortfarande kalla så. De som vill ha en ritualiserad, Zen-andlig verksamhet för sig själva, får hitta på ett nytt ord. Det säger jag inte som provokation, utan därför att jag tror de redan förlorat slaget om 'gatufotografi'. Vad det står för, flyter hela tiden. Och jag tror ju att det viktiga är hur eftervärlden ser det. I det sammanhanget är rituella regler och konstnärliga begränsningar ytterst meningslösa. Det väsentliga är tidsdokumentet. Och gör det då en skillnad om en bild kan kallas 'turistbild'?
Inget av det jag skrivit här, betyder att jag inte sätter i svv film i en analog kamera med 35mm objektiv och går ut på stan o plåtar. Det gör jag. Jag gillar uttrycket.