New York 2007 och vikten av att lagra sina original på rätt sätt!

I forum och bloggar står det klart att många (med viss rätt) oroar sig för hur de ska lagra sina digitala bilder, så att de ska gå att använda i framtiden. Gör man rätt, och alltså har ordentlig backup och då och då överför sina bilder till nya lagringsmedia anser jag att det inte är några som helst problem, och dessutom tappar bilderna inte i kvalitet med tiden (ettor och nollor förblir desamma oavsett hur länge de lagras).

När det gäller fotografering med film är situationen annorlunda. Jag har suttit några dagar med en lånad filmskanner, och konstaterar att trots att mina negativ lagrats efterkonstens alla regler i filmfickor och förvarats mörkt så är det inte alltid så lätt att få ett bra resultat. Genom åren lyckas negativen bli dammiga, och en del skräp fastnar i dem och är nästan omöjligt att bli av med.

De bilder jag visar i det här blogginlägget står det tvyärr ännu värre till med. De har visserligen lagrats mörkt, men hoprullade i filmburkar i åtta år. För att över huvud taget kunna skanna dem var jag tvungen att skölja om och hängtorka rullarna (annars krullade de bara ihop sig). Negativen ser förskräckliga ut, och det går inte att göra så mycket åt det. Inte ens timmar i Photoshop kan få bort allt skräp. Negativen är yngre än många av mina digitala bilder, men de senare ser identiska ut som när jag först lade in dem i datorn (med skillnaden att jag nu är bättre på bildbehandling och programmen har blivit bättre, så slutresultatet blir oftast också bättre).

Min slutsats är att om man nu ska roa sig med att fotografera med film lönar det sig att dels lagra filmen rätt, men också att faktiskt skanna in den medans den är färsk och oförstörd :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Att tugga bubbelgum och gå på en gång ...

... var enligt Magnus Uggla svårt för en del. Ska man gå efter den här bilden är det inte alla som kan tala i telefon och gå samtidigt heller :)

Grand Central Terminal, fotograferad med en jättestor kamera

Tack för idag :)

Gatufotograf? Vem tusan är gatufotograf?

Jag fotograferar allt och hans moster, men jag gillar den mytiska genren gatufotografi och försöker då och då ägna mig åt den. En del fotografer hävdar att man ska renodla sin fotografi, lära sig sina motiv, och satsa helhjärtat på det. Jag väljer att plåta det som faller mig in, och ibland kan det nog kanske falla under den genre många kallar gatufoto ...

En del kommer nog att ogilla det här inlägget, för att jag postar för många bilder, men även om det nu är för många bilder får ni gärna titta på dem och tycka. Är detta gatufoto?

Tårtbäraren, Östra Ågatan i Uppsala i mars 2006.

Om man vågar titulerar sig gatufotograf finns det vissa regler man ska följa. En av dessa är att man inte ska fotografera en massa ryggtavlor, som i bilden ovanför, men jag har i stället kompenserat med en snygg diagonal :)

I gatufotokretsar är det också viktigt att använda sig av rätt utrustning. Gubben med tårtan fotograferade jag med en 5D och 50/1,4 och det är nog inte helt korrekt i dessa sammanhang. Helst ska man köra med mätsökarkamera och film (eller åtminstone en digital Leica). Om man nu får för sig att ändå köra digitalt ska det helst se så jävligt ut som möjligt så att det märks att man pressat film och fotografering till det yttersta ...

Man får absolut inte använda teleobjektiv för gatufotografering, eftersom det är fult att smygplåta. De som titulerar sig gatufotgrafer gillar dock att framhäva att de använder diskret och tyst utrustning, och ser det som en merit att vara "en fluga på väggen". Man ska alltså vara tyst, diskret och osynlig, men ändå inte försöka dölja att man fotograferar ...

Färgbild OCH teleobjektiv - knappast gatufoto då väl?

Gatufoto handlar tydligen inte heller bara om att det ska fotograferas på gatan eller i offentlig miljö, utan det måste göras under rätt förhållanden (helst så plågsamma som möjligt). Färg är i allmänhet något gatufotografer helst undviker (om man inte kan göra det till en poäng i bilden, men svartvitt är att föredra).

Jättelångt teleobjektiv och folk på gatan, men inte fan är det gatufoto!

Helst ska man som gatufotgraf använda vidvinkel och gå så nära sina offer som möjligt (men fortfarande utan att synas förstås). En del smäller blixtar i ansiktet på motiven, men det är nog jäkligt svårt att göra obemärkligt ...

Svartvitt och vidvinkel, men förmodligen inte tillräckligt nära motivet. Skärpedjupet torde dock räcka till ...

Som gatufotograf ska man helst inte efterbehandla sina bilder för mycket, utan de får gärna vara ganska jämngrå i tonerna, alternativt med stenhård konstrast och fotograferade med tokpressad Tri-X. Det vore ju synd om det syns att fotografen faktiskt utnyttjat möjligheterna till dynamiskt omfång, skärpa och annat som kommit i och med de digitala kamerorna.

Inte mycket att göra när skolan brinner, men kanske för mycket färg och sånt i bilden ...

Analoga mätsökarkameror är det bästa om man är gatufotograf, men till nöds kan det förstås fungera med spegelreflexkameror också (en del påstår sig till och med fotografera gatubilder med digitala spegelreflexkameror, men det vet tusan om man törs tro på).

Visserligen analogt, men spegelreflex och tele - ingen gatufotograf det där inte!

Jag är som sagt inte någon riktig gatufotograf, så jag har nog brutit mot en eller annan av dessa regler för gatufotografi. Ibland har jag använt en kompaktkamera (och det finns det duktiga gatufotografer som gör, men förmodligen mycket bättre än jag) för att försöka "förenkla fotograferandet, men nja - om jag hatar kameran blir det inte mycket till bilder ...

Åhlens, kompaktkamera och ett jäkligt hårt ljus

Ett populärt knep för att knipa poänger som gatufotograf är att åka till utlandet för att fotografera. Det fungerar säkert i viss mån, men jag är skeptisk. Kan man inte få till bilder i hemmamiljön blir det nog inte mycket roligare på andra sidan Atlanten.

X-mas in New York City 2007

Mycket av det här med gatufoto handlar uppenbarligen om att komma nära motiven, så jag testade det också. Med ett 14-24 mm monterat på en småbildskamera kan man komma jäkligt nära, men ska jag vara ärligt blev det mest bara groteskt ...

En aning förvrängda poliser ...

Men, tillbaks till det där med utlandet - är det verkligen gatufoto när man fotograferar på gatan utomlands, eller är det bara vanliga trista resebilder? Måste man tänka att "nu jävlar ska jag gatufotografera", eller räcker det att plåta på som vanligt?

Ooops, här var det både teleobjektiv och resefoto - inget gatufoto här inte!

Det är nog bara att konstatera att jag inte är någon gatufotograf, utan jag får titulera mig upplevelsefotograf i stället - jag fotograferar och delar med mig av det jag ser och upplever :)

Tunnelbanan

Ser man sin fotografering som dokumentation av upplevelser i stället för att ständigt försöka få det till att tillhöra en genre som t.ex. gatufotografin tror jag livet som fotograf blir lättare. Det kräver förstås att man har ett tämligen lättsinnigt förhållande till fotograferingen, och inte har ambitioner att bli 2000-talets HCB, men det är det nog inte så många här som har :)

Times Square (vad annars?)

Det är nog svårt att vara en utpräglad gatufotograf idag. Jag föredrar att vara en allätare som visar alldeles för många alldeles för dåliga bilder för ofta, hellre än att snöa in på att försöka hålla mig till en viss genre. Jag har dock full respekt för de fotografer som vill göra just detta och önskar dem lycka till, men själv vågar jag inte ens försöka ...

Ännu fler ryggar - för säkerhets skull!

Ska jag vara riktigt kinkig är den enda riktigt bra gatufotobilden jag tagit, den jag gjorde i samband med A DAY IN THE WORLD i våras - den är tagen på ren instinkt och blev jäkligt bra (trots att den är gjord med spegellösing och kitobjektiv) :)

Kaffe!

Jag tvivlar på att någon orkar läsa så här långt, men om ni gjort det vill jag bara säga att jag inte på något sätt vill klaga på någon annan, utan bara beklaga mig över mina egna tillkortakommanden som just gatufotograf :)

Avslutar med en decemberbild som kanske är den mest gatufotoaktiga i samlingen ...

Ha Det!

När väder och inspiration tryter ...

Trots att jag den här sommaren haft en kamera som jag är mycket nöjd med, och därtill väl fungerande objektiv har jag inte riktigt hittat någon inpiration att ge mig ut och fotografera. Då menar jag att helt ägna mig åt fotografering, och inte bara göra det i förbifarten eller för att testa prylarna.

Jag skyller delvis på vädret, även om dåligt väder egentligen är ganska bra fotoväder, men mest beror det nog på slöhet eller allmän apati. Förmodligen skulle jag behöva hitta på något projekt, så att jag har något slags mål med fotograferandet.

Nony fotograferad med Sony. NEX-7 och Sigma 30 mm f/2.8

Det är alltid kul att fotografera katterna, även om jag vet att många ser ner på kattbilder. En del verkar rent av bli upprörda om man använder bra utrustning för att fotografera de små kräken. Jag kan möjligen i viss mån förstå kritiken om det handlar om kattbilder som ser ut som de är tagna med en mobilkamera, men i själva verket är gjorda med prylar för tiotusentals kronor :)

En jag, fotograferad med NEX-7 och Sigma 30 mm.

Självporträtt är också ganska kul, och något man inte behöver skämmas att ägna sig åt. Alla som har en kamera gör sådana! De flesta har förmodligen dock roligare motiv för den typen av fotografering än jag har :)

En sak som är bra med den lilla Sonykameran är den vinklingsbara skärmen, som gör att man inte måste täcka nyllet med kameran när man ska fotografera sig i spegeln. Det är bara att titta ner på skärmen ungefär på samma sätt som man kunde göra med schaktsökare på Hasselblad och andra gamla mellanformatskameror. Det fungerar också bra när man fotograferar på stan och inte vill synas.

Jag har än en gång upptäckt att det är riktigt mysigt med bra utskrifter i hyfsat stort format på bra papper. Mina dagar tillbringar jag sedan i juni på ett nytt kontor där jag tyckte väggen vid min plats var väldigt tom och trist, så jag skickade ett par bilder till Crimson för utskrift i ungefär 30x40 och monterade på 5 mm Kapaplatta.

Times Square, Nikon D3 och Nikon 24-70/2.8

Bilden från Times Square var en av bilderna jag skrev ut och satte på väggen, och det blev ett jäkla drag i den på blankt papper. Mina kollegor uppskattade den också, och en av dem ville t.o.m. ha en att hänga på väggen hemma, vilket han förstås får för självkostnadspris. Tyvärr är självkostnadspris ändå rätt högt när det ska skrivas ut i Stockholm, monteras och sedan skickas med posten (ungefär 400 pengar).

Att skriva ut själv hemma är dock inget jag tänker ägna mig åt - ska man ha en skrivare som klarar A3, papper och bläck så kostar det också en slant. Om man dessutom inte använder skrivaren regelbundet så har skrivarhuvud och bläck en tendens att torka ihop, plus att man ofta måste göra några försök innan det blir som man vill. Förmodligen blir det dyrare än att låta Stockholmarna skriva ut bilden ...

En liten bil. NEX-7 och Sigma 19 mm f/2.8

Den avslutande bilden i det här inlägget föreställer min lilla bil omgiven av en massa grönska. Bilen har jag visat förut (och kommer att visa igen), men det intressanta tycker jag är den lilla färgkartan från QPcard som hänger i bakrutetorkaren. Den innehåller dels ett gråkort för vitbalansering, och dels en färgkarta som kan användas för att göra egna färgprofiler i Lightroom eller Photoshop. Suveränt för att få rätt färger i besvärligt ljus, och framför allt för att få konsekventa färger. Om jag växlar mellan mina Sony- och Sigmaobjektiv på NEX:en så blir inte färgerna lika med Adobes standardprofiler, men med mina egentillverkade profiler så blir det så nära man kan komma. Rekommenderas åt det varmaste och får plats i vilken väska (eller ficka) som helst.

Det var allt för den här gången, och jag hoppas jag har några nya lite mer inspirerade bilder att visa så småningom ...

Bilderna finns i originalformat på min flickr.