Bilder som betytt nåt

Jag grunnar ofta på vad som en gång fick igång mig med fotografering. Visst, att stå bredvid min farbror i garderoben som var hans mörkrum och se bilderna tona fram i skålarna var magi. Svåröverträffad magi och säkert livsavgörande. Men sen handlar det ju också om vad som ska fylla den där fyrkanten. Det räcker inte med luft.

Det handlar förstås om bilder. Om att se kort, knäpp, fotografier och påverkas av dom. Ett av dom första var Rolf Winqvists snap av den våta flickan med sin våta tax på Nybroplan. Det är en bild som för alltid etsat sig fast i skallen på mig. Jag var tonåring när jag såg den och för första gången insåg jag att foto kunde vara nåt annat än julfirande hemma hos farmor eller plaskolek i Köpingsvik på Öland.

Efter det har bilder fortsatt att häfta sig fast vid mig. Några av dom minns jag och tittar ofta på. Det är det som är det fina: man har dom på armlängds avstånd i bokhyllan. Bara att plocka fram och slå upp.

Robert Frank, Tony Ray-Jones, Christer Strömholm, Henri Cartier Bresson, Josef Koudelka, Peter Simon, Brassai, David Bailey, Manuel Alvarez Bravo, Araki, Lars Tunbjörk, Carl Johan De Geer och många, många flera. Alla har dom gjort böcker där det finns en eller annan bild som jag återkommer till.  Ofta och för inspiration. Eller för att låna Carl Johan De Geers ord: Med kameran som tröst.

Sigge i stället för Gnesta

Hade allt tänkt mig till Gnesta igår, men Sigge kom emellan. Och i valet mellan ett fotoplank och mitt andra barnbarn var utslaget enkelt.

Sigge föddes i torsdags på Danderyds sjukhus. Ett litet lejon, säger hustrun. Runt tre och halvt kilo och halvmetern lång. En medel-bäbis alltså. Fast som mitt barnbarn är han ju så långt ifrån medel man kan komma. Han är unik och alldeles fantastisk. Precis som hans storasyster Stella.

Så i stället för att beundra fotografiska mästerverk på faluröda väggar ägnade jag lördagen åt att förundras över mästerskapet i att tio små fingrar och tår kan vara så välskapta. Och det blev väl ett par minneskort fyllda på kuppen.

I morron drar jag till Gotland på några dagar. Kameran är packad och batterierna laddade. Så håll tummarna.

Ännu flera källarfynd

Nädå, det var inte alla Clactonbilderna på en gång igår. Här kommer några till. Fast sen är det slut. Då måste jag försöka ta nya. Komma över kameraaversionen, greppa och trycka av. Klicke-ti-klick liksom.

Det var närmast ohälsosamt trevligt dock att skanna och bearbeta gamla Tri-X häromdan. Särskilt som jag bestämt mig för – äntligen och slutgiltigt – att sälja av mina filmdrivna kameror. Lite sista natten med gänget typ.

Visst är dom goa att pilla på, lyssna till och väga i handen, Contax-smällorna. Men jag har inte använt dom på riktigt på tre år, sen jag var i Japan. Och man kan bara inte ha kvar grejor av nostalgiska skäl, särskilt som jag aldrig plåtar med dom.

Så är du intresserad av ett par alldeles ovanligt tjusiga Contax G2 med en handfull gluggar samt en S2:a och en RX av samma märke, så håll ögonen öppna under ”säljes” här på Fotosidan. Måste bara plåta av dom först och bestämma hur många pengar jag vill ha för dom.

Positivt negativfynd i källaren

Under mina kamerafria sommardagar har jag rotat runt i förrådet och hittat gamla negativpärmar. Och i en av dom fanns några filmer som jag tog – tydligt inspirerad av och i Tony Ray-Jones anda – under en Englandsresa 1979. För 33 år sen alltså.

Jag nämnde ju Tony Ray-Jones häromdan, en av mina stora inspirationskällor. Ray-Jones var fotografen som plåtade engelskt liv utmed kusterna och på olika marknader och festivaler. Han dog bara 30 år gammal vilket var en enorm förlust, men hans bilder går att köpa och avnjuta i bokform.

Mina bilder är tagna i Clacton, en liten stad på ostkusten främst känd som ett pensionärstillhåll. Jag har inte varit där sen dess, men det skulle inte förvåna om allt ser tämligen likadant ut än idag. Med påklädda herrar och damer som sitter i snålblåsten på stranden bläddrande sina tidningar.

Så när alla andra var ute och njöt sol och värme igår, satt jag vid skanner och dator och knåpade fram ett antal bilder från de gamla Tri-x-neggen. Ett alldeles utmärkt sätt att njuta sommaren tycker jag.

Kanske kan jag till och med inspireras till att plocka med mig kameran till Gotland nästa vecka?

Jakten på gamla mjölkpaket

Under kampen för att slippa använda en kamera har jag på sistone kollat lite på gamla negativ. Intressant på många vis, inte minst som dokument av den tid som flytt. För man glömmer snabbt hur vardagen såg ut 1976. En bild av frukostbordet berättar dock en del, både om ens egna vanor och hur mjölkförpackningarna ändrats.

Så det är kanske där vi ska börja? Vid frukostbordet.

Jag minns en bildserie från sjuttiotalet där en pappa (vem?) regelbundet under flera år porträtterade sin dotter. Mot samma bakgrund och i vardagen. Oerhört fascinerande att se den runda lilla tösen växa upp till en glad och sur tonåring för att slutligen landa som en ung kvinna. Och väldans kul att på köpet få med det som förr kallades realia och se det förändras i takt med flickan.

Vi gör det nog lite svårt för oss vi som fotograferar. Faller lätt för den där exotismen som vi ofta fnyser åt när ”vanligt folk” bara plåtar på semestern och kalasen. Fast så är det ju inte längre. Verkligheten har förändrats.

Tack vare mobilkamerorna plåtas varenda liten skiftning av livet. Och även om exotismen kanske fortfarande prioriteras, så tas ju bilder, bilder, bilder av allt som rör sig omkring oss. På gott och ont.

Jag torrfotograferar ofta när inspirationen tryter. Lämnar kameran hemma och trycker av bilderna direkt i hjärnan i stället. Funderar över om jag skulle velat eller vågat sticka fram kameran just i den situation jag just bevittnat. Resultatet blir ofta en omprövning som känns uppfriskande.

För jag tycker inte att allting ska plåtas och registreras. Jag anser inte att man alltid ska ha en kamera till hands. Det finns så många ögonblick som bara ska upplevas, inte registreras.

Fast lite fler bilder av frukostbordet en tidig morron i november strax innan man ska kuta iväg till bussen kan ju aldrig vara fel. Åtminstone inte tjugo år senare.