Strövarkort 205. Jag, en normal-människa

50 mm eller en vidvinkel? Eller kanske rent av en kort tele på runt 100 mm? Vi har alla våra olika favoriter som vi skruvar på kameran när den ska kännas som bäst.

Min allra första småbildskamera var en Yashica Electro 35 med en fast glugg på 45 mm. Det perfekta ögat. Allt sedan dess har normalen varit det normala och normgivande för mig.

Så småningom blev det ju system med utbytbar optik, men på den tiden såldes de alltid med en ljusstark kitoptik på 50 mm. Detta var före de moderna zoomarnas tid, då dom ännu var stora, tunga, dyra, ljussvaga och oskarpa.

På sextiotalet började så 35:an bli allt mer populär och fototidningarna uppmanade alla att slänga bort normalen. Därefter kom 28:an och till med 24:an att bli radikala plåtisars normaler. Det var liksom finast att gå nära och få med allt.

Fast vi var nog några stycken som envist bet oss fast vid femtian, även om vi givetvis också testade det vidare perspektivet då och då.

Numera, när det finns en miljard olika kameraformat, så heter det ju inte 50 mm längre annat än i så kallat fullformat, FF. Men oavsett vad den heter så är den ändå detsamma, normalen. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag den. En gammal 20 mm samlar damm i kameraskåpet och jag skruvar hellre dit en 100 mm än en 28:a.

Så varför denna kärleksförklaring till normalen? Av inga andra skäl än att jag kände för att få visa dessa bägge normala bilder.

Paris 1999, Contax G2, Planar 45 mm.

Fuengirola 2015, Panasonic Lumix GX7, Leica Summilux 25 mm.

Strövarkort 204. Karlskrona, den olidligt spännande fortsättningen

Nära, nära, nära. Det känner man för ibland, och i Karlskrona fick jag stan rätt upp i nosen. Fast det var det ju värt. En spännande plats för en förstagångsbesökare som gärna återvänder. Men inte på vintern då.

Fast på vintern återvänder jag förstås bara till idet. Detta förskräckliga björnland är lika ogästvänligt i norr som i söder när det mörknar och varken kropp eller själ är gjorda för att leva här.

Så brassa på med värmeböljorna nu. Låt tidningarna utfärda sina fåniga varningar. Bara hettan kommer så är livet perfekt. Nu ska jag sätta mig på balkongen och vänta.

Strövarkort 203. Karlskrona i närbild, del 1

Äntligen kom jag till Karlskrona. Det tog 65 år. Varför det inte skett tidigare vet jag inte, har väl inte haft någon anledning helt enkelt.

Det hade jag egentligen inte nu heller. Men varje sommar gör jag en resa tillsammans med några vänner till ett landskap i Sverige. I år var det Blekinge och basen fick bli Karlskrona.

Det var en stad of my liking. En plats lätt att tycka om. Historiskt spännande och estetiskt tilltalande. Mycket kultur och arkitektur och flera bra krogar.

Men med åren blir jag allt mer närsynt så bilderna av stan kryper inpå. Här är några av dom.

Strövarkort 202. Nu drar jag ut i världen, sa lille Per

Eller åtminstone till Blekinge. Årets lilla Sverigesemester, kulturspaning enligt traditionen, har Karlskrona som bas. Så finns det någon som har tips på intressanta och spännande upplevelser nere i sydöstra hörnet, så tas de tacksamt emot.

Strövarkort gör härmed några dagars uppehåll. 

Strövarkort 201. 785 meter trist gatufoto är väl inget att snacka om?

Börjar bli lätt less på allt tugg om gatufoto och all fundamentalism som omger den. Vad fan spelar det för roll vad HCB eller Winogrand gjorde för tusen år sen? Förutsättningarna har förändrats så i grunden sen den tiden att det inte längre finns någon gatufotografi att tala om.

Bara för att man traskar runt några timmar på stan och hugger gluggen upp i fejan på folk man möter, är man inte någon gatufotograf. Man är bara en helt vanlig plåtnicke som gör en massa (oftast oerhört tråkiga) exponeringar av människor som är ute för att handla, käka eller gudvetvad.

Det var nån som för ett tag sen skrev att all fotografi egentligen är dokumentär. Åtminstone den som icke-kommersiella fotografer ägnar sig åt. Man plåtar det som finns framför nosen på en och sen är det inte mer med det. En sorts verklighetsavbildning alltså.

Själv är jag så trött på alla svartvita, misstänksamma nunor som stirrar mot mig från sånt som pretentiöst nog kallas för gatufoto. Kan inte alla berätta om sina egna spännande eller urtråkiga liv i stället? Om 20 år är dagens mjölkförpackningar historia som man glömt utseendet på.

För att demonstrera vad jag menar laddade jag Ricoh'n en dag och avverkade så där en 785 meter stockholmsgator. Det tog väl en halvtimme ungefär. Svartvitt och hård kontrast förstås. Resultatet? Några trista exempel på det kommer här.