Nyliga kort ... 50

Stockholm i mitt hjärta.

Jo, det är min hemstad sen över 50 år tillbaka. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med den. Älska den, hata den eller mitt emellan?

När jag kollar på mina bilder - de flesta har staden som bakgrund - ser det ofta rätt idylliskt ut och det kanske det är. Men som bekant ljuger kameran och därför undrar jag vilken som är den sannaste bilden.

Jag har börjat sortera ur arkivet i möjligt syfte att så småningom få ihop till en utställning eller bok av Mitt Stockholm. Sett genom en massa människors uppenbarelser. Kanske blir det av, kanske inte. Men tanken är att struktur alltid är rätt, både i själva bilden och i dess presentation. Så vi får se. Keep your eyes open, som man säger.

Nyliga kort ... 49

Det närmar sig 50.

Nyliga kort alltså. Snart två månaders bloggande. Frågan är om jag ska fortsätta?

Det är ingen självklarhet att varenda morron sätta sig och försöka hitta på nåt att skriva om och leta upp en bild som passar. Särskilt inte som att jag samtidigt lägger ut en bild om dagen på Instagram. Men samtidigt är det kul att ha ett forum för tankar och ibland eftertankar. Och en möjlighet att få visa upp bilder man av någon anledning är nöjd med.

Som dagens bidrag. Tagen igår kväll, söndag, vid Koppartälten i Hagaparken. Det var årets eldfest och massor av folk på plats. Och en lite ödesmättad stämning. Som om det var just eftertankens dag.

Nyliga kort ... 48

Kan Beatles så ...

... kan väl jag. Använda gammalt material för att skapa nytt alltså. Eller som i mitt fall upptäcka gamla negativ som jag glömt bort.

1979 gjorde min fru och jag en treveckors tur med vår inredda folkabuss genom England och Wales. Hustrun var höggradigt gravid redan vid avresan med vi avfärdade all oro från släkt och närstående med att "det finns väl BB:n i England också?" Något sånt behövde vi dock aldrig uppsöka. Det dröjde till slutet av augusti tills äldsta sonen föddes på Sankt Eriks BB på Kungsholmen i Stockholm.

Vår resa dokumenterades givetvis med kameran; rätt mycket dia men också några rullar Ilford FP4. Dessa senare är det som jag nu återupptäckt. En handfull bilder skannade jag för rätt länge sen och har visat i olika sammanhang, men andra har legat bortglömda i sina negativfickor. Tills nu.

De flesta är tagna i "pensionärsbadorten" Clacton-by- the-Sea" men några också i Wales. Kameran som jag använde är den alla tiders bästa småbildskamera som nånsin gjorts: Nikon FM.

Nyliga kort ... 47

Världens bästa jobb har jag haft.

Som fotograf och journalist under hela mitt yrkesverksamma liv har jag fått träffa, plåta och berätta om de mest fantastiska och särskilda människor. Kända och okända om vartannat. Vänliga oftast och generösa med att prata och dela med sig av sin historia.

Som ni kanske förstår utspelade sig detta i en tid när man kunde slå upp någon som Jarl Kulle i telefonkatalogen, ringa och be att få göra en intervju. Idag skulle tretton pr-människor alla vilja ha sitt ord med i laget och i slutändan skulle det kanske ändå utmynna i nada.

Men så var det inte förr alltså. När författaren och filmregissören Vilgot Sjöman, känd för sina nyfikna filmer gul och blå, gav ut sin självbiografi var det bara att slå en pling och sen satt vi i Radiohusets cafeteria en hel eftermiddag och pratade. Och då tog jag den här bilden.

Nyliga kort ... 46

Jag gillar att plåta ungar.

Ja, barn är nog nästan mitt favoritmotiv. Om man nu tillåts uttrycka sig så i denna ängsliga tid. För det som var självklart för nåt årtionde sen är idag suspekt och leder lätt till fördömanden och uthängning på sociala medier.

Och ändå, om jag bläddrar i albumet som min mamma satte ihop av våra familjebilder, ser jag mig själv brunbränd och naken jaga fram över Köpingsviks vita sand på Öland på femtiotalet. Ingen skulle haft en tanke på att jag var ett presumtivt pedofiloffer.

Men nånting har hänt. Kanske på grund av att det är så mycket lättare att i denna uppkopplade värld bete sig som ett svin.

Fast det kan inte bara vara därför. Nånstans har moralpanik sipprat in och förgiftat våra sinnen så till den milda grad att det idag är omöjligt att ta en bild av en okänd unge i en lekpark. Hur inbyltad i bävernylon den än är.

Det är tur att jag har mina barnbarn som ställer upp som modeller ibland. Eller som på den här bilden av Kristofer, min äldste son, tagen nån gång i början av åttiotalet i vår hiss på Kungsholmen. Värre än så var det inte.