Nyliga kort ... 55

Om att förstå sig på konst.

Det finns alltid dom som kan. Som begriper och inte inser att andra också gör det.

På museer och utställningar är det en vanlig syn, att någon - oftast en man - lägger ut texten om mening, innehåll och underliggande orsaker till att man står och glor framför en tavla som tydligen behöver en brux. Mansplaning heter det på modern svenska och det kan vara en ganska irriterande företeelse.

Visst är det trevligt när en kunnig guide berättar om konstverk som man inte visste något om, men den själpåtagne konstvetaren är 0ftast en störig figur i galleriet. Särskilt om man själv råkar vara insatt i det som hänger på väggen och hör att föreläsaren inte är det utan är tämligen okunnig i ämnet.

Men, varför reta upp sig? Det är väl egentligen ganska underbart att människor fortfarande, i dessa kulturnedmonteringens sista darrande dagar, betalar för och förmår samlas framför dukar och skulpturer för att ta del av en annan människas visioner om livet, döden och konsten sköta en motorcykel?

Nyliga kort ... 54

Så här såg filmjölkspaketen ut 1985.

Att fotografera är att samla på sig minnen. Att stacka upp med detaljer från vardagen och det vanliga livet. För man glömmer ju snabbt.

Att se hustrun hälla upp fil till junior är ingen bild att vinna tävlingar med. Men det är en liten hint om igår. Så här såg dom ut då och så här såg Arlas filmjölkspaket ut. Det kan väl vara värt att spara? Både i det vanliga minnet och det digitala?

Nyliga kort ... 53

När och var ...

... är den här bilden ifrån? Det finns massor av markörer i den och ändå är den rätt tidlös. Fast man kan ju undra vad paret gör idag. Ifall de fortfarande är ett par, om de lever. Det är det som fascinerar mig med s.k. gatufoto. Att folk som jag plåtat lever vidare för alltid (nåja) precis som dom var och såg ut just när kortet togs.

För i takt med att tidens hjul snurrar så förändras ju också allting. Med ålder läggs nya lager på varenda person och ibland är de igenkännbara, andra gånger inte alls.

När jag tittar på den här bilden så är paret alltid detsamma. De förändras inte ett dugg. Samtidigt ser hon lite avståndstagande ut; dom kanske är på väg till ett parterapisamtal. Han verkar lite stressad, tänker kanske att "va' fan"?

Givetvis får vi aldrig något svar på undringarna. Paret fortsätter att gå över den där Londongatan i evighet, eller åtminstone ända tills bilden är utsuddad. Och i arkivet trängs de med tusentals andra jag inte vet ett jota om.

Nyliga kort ... 52

Fortsättning från igår.

Apropå det där med taveltittare så följer här några bilder på samma ämne som jag publicerade igår: Folk som kollar på konst på museum.

Nyliga kort ... 51

Att titta på folk som tittar på folk.

Museer är kul ställen. Synd att inte dom som bestämmer alltid håller med. Men jag som plåtgubbe uppskattar att vandra runt i salarna och kolla in. Särskilt på andra som går runt salarna för att kolla in.

För det kan vara tacksamt att avbilda koncentrerade betraktare. Och för att verkligen ta in konst behöver man vara koncentrerad.

Det är rätt många år sedan jag började plåta på museer och när jag startade var det i regel fritt fram. Numera har man dock börjat sätta upp förbud och förmaningar, pekfingrar och överkorsade-kameror-skyltar. Men vad är man rädd för? Det mesta av den gamla konsten är ju långt bortom upphovsrätt och folk går ändå runt med sina telefoner och knäpper.

Så jag struntar i regel i förbuden. De uttråkade vakterna får förmana och hytta bäst dom vill. Jag tar mina bilder och dom får vakta sina.