Strövarkort 201. 785 meter trist gatufoto är väl inget att snacka om?

Börjar bli lätt less på allt tugg om gatufoto och all fundamentalism som omger den. Vad fan spelar det för roll vad HCB eller Winogrand gjorde för tusen år sen? Förutsättningarna har förändrats så i grunden sen den tiden att det inte längre finns någon gatufotografi att tala om.

Bara för att man traskar runt några timmar på stan och hugger gluggen upp i fejan på folk man möter, är man inte någon gatufotograf. Man är bara en helt vanlig plåtnicke som gör en massa (oftast oerhört tråkiga) exponeringar av människor som är ute för att handla, käka eller gudvetvad.

Det var nån som för ett tag sen skrev att all fotografi egentligen är dokumentär. Åtminstone den som icke-kommersiella fotografer ägnar sig åt. Man plåtar det som finns framför nosen på en och sen är det inte mer med det. En sorts verklighetsavbildning alltså.

Själv är jag så trött på alla svartvita, misstänksamma nunor som stirrar mot mig från sånt som pretentiöst nog kallas för gatufoto. Kan inte alla berätta om sina egna spännande eller urtråkiga liv i stället? Om 20 år är dagens mjölkförpackningar historia som man glömt utseendet på.

För att demonstrera vad jag menar laddade jag Ricoh'n en dag och avverkade så där en 785 meter stockholmsgator. Det tog väl en halvtimme ungefär. Svartvitt och hård kontrast förstås. Resultatet? Några trista exempel på det kommer här.