Gatufoto, gatufoto, bara vanligt gatufoto

Jag plåtar inte natur vanligtvis. Dels för att jag sällan rör mig i naturen, dels för att fåglar och grönsaker inte intresserar mig. Så återstår då gatan. Min miljö.

Gatan är lika organisk som vilken saftig bokskog som helst. Människor, hundar, parker, duvor, grönsaksstånd. Det lever på gatan. Och det går säkert att avbilda något sorts djur i motljus där också.

Så det blir rätt naturligt att det mesta som går in igenom mina linser är motiv från gatan. Däremot är det väl knappast gatufoto? Eller också är det just vad det är, i sin mest renodlade form. Bilder från gatan alltså.

London

London

ParisRom

Jycke-lördag

Idag ska jag vara lydig. Som en väluppfostrad hund. Bostadsrättsföreningen har nämligen kollektiv vårstädning och en sån måste man ställa upp på. Det ingår i att vara svensk: solidariskt bära varandras bördor. Eller så var det åtminstone sägs det.

Jag gillar hundar men är inget flockdjur. Snarare en ensamvarg som försöker hålla mig undan från dom andra. Fast när det är vårstädning får jag lägga sånt åt sidan.

Jag ska vara biträdande korvgubbe vid grillen. Ett spännande jobb kanske. Socialt och med möjlighet till lite småsnack. Och när det är klart får man knalla hem och hälla upp ett glas rött som belöning. För precis som med jyckarna måste man få se fram mot en liten godbit när man gjort det man ska.

Visby

Lyme upon Regis

Paris

Paris

Berlin

Berlinmurens sista dagar och fall

I november är det 25 år sen Berlinmuren föll. Då var jag där. Utsänd för att skriva om vad som hände. Men jag tog en del bilder också och nu har jag hittat några av de gamla negativen.

För ett barn av det kalla kriget var det fullständigt otänkbart att jag skulle få uppleva murens fall. Liksom Sovjetunionens. Men det hände och ytligt sett hände det snabbt.

Numera vet vi att det var en långvarig process som låg bakom och att kommunismens haveri mer eller mindre var oundvikligt. Det går inte att stänga in människors rättmätiga frihetslängtan bakom murar och taggtråd hur länge som helst. Och inte heller att mata dom med lögner om att det är i paradiset man bor. Speciellt om man inte själv tillåts sticka nosen utanför muren för att kolla in och jämföra. Något som unge Kim i Nordkorea borde fundera över.

Jag var i Östberlin första gången 1970 och chockades över instängdheten och att vara ständigt övervakad. Jag hade hela tiden en svart bil i hasorna efter min lilla röda Fiat, vart jag än for, från Berlin till Dresden.

Idéer som kräver att låsa in människor och beröva dom friheten är alltid dåliga idéer, hur bra de än kan te sig i teorin och i tjocka böcker. Berlin var 1970 nedlusat med stora plakat med bilder och citat av de kära ledarna, Ulbricht och Lenin,  Marx och Engels. Jag har aldrig upplevt Coca Cola-reklamen i väst så vacker som efter en vecka med dessa plakat.

Berlin november 1989 var annorlunda. Det låg uppbrott i luften, plakaten lyste med sin frånvaro och människors beslutsamhet var påtaglig. Jag bodde i Öst men traskade över till väst via Checkpoint Charlie. Dom här bilderna är tagna på bägge sidor. Järnhandlarna i väst gjorde stora affärer på att sälja hammare och mejslar som folk använde för att knacka ner muren.

Jag var bara med under några dagar och fick inte uppleva när de sista fördämningarna slutligen brast. Men köerna och strömmarna av folk som bara ville gå över till andra sidan och titta en stund fanns där. Och jag kände och visste att nu så skapas det historia.

Mer gatufoto åt folket!

Regnet slår mot rutan och ett lätt snölager täcker bilarna nere på gatan. Det är precis som det brukar vara alltså, den här dagen. Fast det finns säkert motiv som låter sig avplåtas därute i alla fall. Bilderna mår ju inte illa av dåligt väder, även om fotografen gör det.

Fast under påskveckan i London blev jag solbränd. Termometern låg runt 17 grader och solen bara öste ner. Så det blev en hel del vandrande på gatorna. Och en massa kort knäpptes. Här är ytterligare några av dom.