Mina bästa bilder. Del 3.

Vi går vidare. Inget att banga för, bara att stoppa näsan i blöt och slänga sig i.

Men vad är en bra bild? För mig ska den ha en historia, helst okänd, så att min fantasi kan få jobba. Jag vill gärna tänka mig att personen/erna på bilden genomgår någonting. I tanke, ord eller handling. Nån sorts drama kanske? Kärleksproblem, ont i fötterna, ilska, leda och tristess. Detta får gärna antydas, och helst i humoristisk form.

För humor är viktig. Utan humor stannar mänskligheten. Tyvärr finns det tilltagande tecken på en sån utveckling eftersom alla är så förbannad känsliga och lättkränkta numera. Man kan inte beskriva en synål utan att nån enögd djävel tar illa upp, som Piraten uttryckte det.

Den nyss avslutade Elliot Erwitt-utställningen på Fotografiska var ett föredöme. Angeläget berättande, mänskligt och nära. Och med en allerstädes existerande humor. Så ska're va!

Istanbul.

Vimmerby.

Paris.

Mina bästa bilder. Del 2.

Fortsättning följer. Hur länge jag kan hålla på vet jag inte, för när slutar något att vara bäst? Kan fler än en vara bäst om det inte handlar om lagsport?

Nåja, detta är ingen bildningsakut, bara en opretensiös bild-sida. Fast bilder har alltid en historia. Frågan är om man behöver känna till den för att kunna förstå och ta till sig dem. Någon undrade över första bilden igår, den på en liten kille som sträcker upp händerna inför "pistolhot" från en handskförsedd näve.

Det var i en butik i New York som höll på att renoveras. Lillkillen var son till någon av dem som jobbade med upprustningen och näven tillhörde en arbetskompis till pappan. Det var bara ett enda litet ögonblick av spex, sånt där som en vuxen gör för att roa ett barn, men uttrycket i grabbens ögon gillar jag. Där finns en blandning av skepsis och ett uns av skräck.

Här kommer tre bilder till. Utan bakgrundshistorier.

London.

Kyoto.

Alghero.

Mina bästa bilder

Dom har jag förhoppningsvis kvar att ta. Men hittills finns det väl några som jag gillar mer än andra. Jag har tänkt lägga upp några av dom framöver utan någon särskild rangordning.

Varför jag gillar just dom här bilderna vet jag inte alltid. Det kan vara en känsla, ett inslag av absurditet, ett leende eller bara en touch av mänsklig kontakt.

Tre om da'n, vad sägs om det?

New York.

Palermo.

Shigaraki.

Våra dumma vänner i naturen ...

... var det nån som skrev om. Lasse O'Månson?

Vem det än var hade han fel. Djuren är inte alls dumma. Dom är smarta och anpassningsbara och gör vad som är bäst för dom. Prgamatiker rakt av.

De sover och lagrar energi för att kunna jaga och fixa mat när det behövs. Eller som koalorna: De sitter i själva skafferiet - eukalyptusträdet - och käkar ständigt eftersom det är så lite energi i bladen. De behöver därför röra sig minimalt och väldigt långsamt. Det är bara parningen som sätter lite fart på dom.

Smartast anpassare är katten. Så suverän, så icke-insmilande. Vi är dess husdjur och passar det inte så drar de. Och vi får klara oss bäst vi kan.

Jag har alltid gillat att rikta kameran mot djuren. De domesticerade djuren vill säga. Och deras människor. De berättar en hel del om oss själva, avsköjar våra vanor och idéer. Och ovanor.

Paris.

London.

Hurgada.

Paris.

Solna.

Kolmården.

London.

Att sova offentligt ...

... eller tröttheten kommer inifrån.

Jag har inte sovit så mycket och så djupt nånsin tror jag som sedan jag slutade jobba. Det väcker vissa frågor:

Vad gör arbetet och ansvaret egentligen med våra kroppar? Uppenbarligen är inte en semester nog för att bottna, landa och börja om, och det stämmer till eftertanke. Inte drömlös sömn, men djup och god är den, vilket gör mig piggare och får mig att känna mig utvilad när jag vaknar. Att till det foga långa promenader i vårvädret ökar ytterligare på välbefinnadet.

Prio ett är alltså på god väg att uppfyllas. Min hälsa visar tecken på att vara i uppåtgående. Blodsockret har sedan en vecka legat stadigt på mellan 5.4 och 6.3 vilket får sägas vara utmärkt. Kanske kan jag i slutändan till och med stryka titeln diabetiker från mitt CV.

Här följer några tröttisar jag stött på genom åren.

Clacton

Annecy

Los Christianos