delad...

Sommaren var mycket händelserik och fylld av överraskningar av olika slag. De flesta positiva. De mindre glädjande händelser hade ändå bra slut så jag är glad. Synd bara att allt gick så fort. Och nu knackar hösten på dörren. Björkar börjar gulna och kvällarna är mörkare. Sommargäster lämnade sina stugor och bara enstaka turister vandrar på stranden... Sakta återvänder tystnad.

Jag gillar just den tiden på året väldigt mycket. Tycker om ljuset och det lite kyligare vädret.

Grupperar bilder och tankar för kommande bloggar. Först tänkte jag visa mina sommarblommor i alla regnbågsfärger, men ändrade mig och idag blir det om en akvarellkurs i vackra Andalusien på Garden of Lemons.

När jag anmälde mig fanns det inga platser kvar, men någon gång i mitten på sommaren fick jag meddelande om avbokning och fick bestämma mig snabbt. Hurra! skrek jag bara och den första vecka i september njöt jag av 30 graders värme bland olivträd. Det var som att hamna i paradiset. Jag är tillbaka nu, fysisk, men en del av mig är kvar i Andalusien...

Den resan gav mig inte bara akvarellkurs, men också spännande vyer och detaljer för fotografering, samt nya intressanta bekantskaper och oförglömliga matupplevelser. Som jag skrev, jag är lite splittrad nu och behöver organisera bilder och tankar... Mer om det hela kommer senare.

På bilderna utsikt från gården, en trappa och en mysig katt som heter Lulu. Och två nya akvareller :-)

och akvareller:

Lugnet efter stormen

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg och just när jag skulle trycka på publiceringsknappen kom någonting emellan som jag var tvungen att tar hand om på en gång. När jag kom tillbaka och läste bloggen igen verkade allt lite deppigt och på gränsen till gnäll så jag ångrade mig och stängde dator. Någon gnällspik vill man inte vara här.

Det händer mycket, men inte så intressant fotografiskt så jag hade inte mycket att skriva om eller fotografera.

”Hans” förvandlade somardagarna till höst. Trädgårdsblommor och andra växter blev bruna av de hårda regndropparna och saltade vindbyar från havet. Vi blev skonade ändå, inga större skador. En ruta på mitt lilla växthus och några krukor blev sönderblåsta. Huset täcktes av en saltig gegga och alla fönster behövde tvättas, som vanligt när vindarna är kraftiga och kommer västerifrån. Ingenting att gnälla över med tanke på alla människor som drabbades av översvämningar och annat i samband med ovädret.

Men ”livet gick ur mig”…

Vi åkte till skogen och kom hem med många kilo kantareller. Kantarellerna bara exploderade och täckte marken gult på vissa ställen, Helt otroligt! Själva plockningen var inte rolig. Vi hade korgarna fulla på nolltid. Gillar när man går genom skogen och får ”söka” lite… Men, men jag ska inte klaga. Skörden var enormt och vi fick glädja grannar och familjen.

Olympus var i farten med katten och bland dahlior och även på fältet, men jag var inte på skaparhumör, för att det var lite håglöst med så många regniga och kyliga dagar. Ibland bara 11 grader och det är inte direkt sommarvärme.

Undrar ibland om sommaren bara är min vanföreställning…

Den lilla katten vi tog hand om har vuxit och hämtat sig fysisk, men han har svårt att anpassa sig och ”kommer inte överens” med våra gamlingar. Men det finns hopp. Han verkar smart och fattar snabbt, fast han lär sig den hårda vägen, dvs efter stryk från katter eller utskäll från mig… men han gör inte om sina misstag och är ovanlig fjäskig. Vi ser att han gick genom mycket och låter honom välja sina vägar. Han gillar mat och slutade äta våldsamt. Vi leker mycket med honom och han gillar att följa efter oss i trädgården. Katten hade svårt också att koppla av, men de senaste dagarna såg jag honom sova djupt och länge… det finns hopp…

Just nu förbereder jag mig för akvarellkurs i en magisk plats, men mer om detta lite senare. Olympus ska med för att det blir tid över för honom med ;-)

På bilderna lite blandat med lite vissen stämning…

Krävande och glädjande

”Den lille lort”, som vi skrek många gånger, gav oss ändå så mycket glädje som är svårt att beskriva.

Ni är inte kloka sa en bekant när hon fick höra om veterinärkostnaden.

Nej, kanske inte… men jag vet en sak att den resan jag bokade om skulle jag inte varit glad av om jag valde annorlunda. Visst, det var många tusenlappar, men vi räknar inte djurliv i tusenlappar… Den lilla varelsen sökte sig till oss av någon märkligt anledning och vi hade möjlighet att hjälpa honom. Han är frisk nu och vacker och verkar överlycklig.

Jag erkänner att det var krävande och det var stunder vi tänkte att det inte kommer att funka…, men den lille anpassat sig och vi får så mycket kärlek och strålande glädje tillbaka. På något sätt magiskt och ofattbart.

Så vi har tre katter nu. Alla vilsna själar som ingen ville ha… Rufino och Silky tog vi från Katthemmet för fjorton år sen och de var redan vuxna ca två, tre år gamla. Och nu kom den lille strålen.

Trots fästingar, loppor och då och då en levande mus som vi fick jaga hemma själva gav de oss mycket kärlek och många otroligt roliga stunder.

Vi människor tar så mycket från naturen så det är självklart för mig att ge tillbaka. Ett kattliv, några fågelholkar, fågelbord, insektshotell och några blommor i olika blomrabatter och inte så noga klippt gräsmatta - det är faktiskt väldigt lite…

Olympus och jag försökte fånga lite i trädgården. Snart tar vi oss ut lite mer och vi får se vad som kommer…

Sommaren är lite kylig, men det kanske är också bra… för det vilda livet.

På bilderna en liten blandning med min nya fotomodell i spetsen ;-)

Följare, status och facebook ”vänner”

Jag är vuxen, man kan även säga myyycket vuxen, för att inte säga gammal och ändå finns det saker jag inte kunde lära mig. Som till exempel att på fejjan finns inga vänner… där är man bara för att lajka, bygga ”status” och visa upp sig, skryta, fånga uppmärksamhet. Jag vet det hela sedan länge och ändå faller jag om och om igen i samma fejjan fälla… och blir ledsen…

För några år sen återskapade jag mitt facebook konto efter stort strul med själva sajten – jag blev avstängd, raderad, fick söka lösning men det fanns ingen kundtjänst man kunde vända sig till för att få hjälp. Kontot blev avstängt på grund av något fel i systemet och jag lyckades inte få det tillbaka. Efter en tid skapade jag det på nytt eftersom många verksamheter är tillgängliga bara genom FB. Försökte hitta ”mina följare och vänner” och tänkte ha kontot som inspirationskälla och möjlighet att visa mina foton och målningar. Kanske byta några åsikter med likasinande. Samt hade i bakhuvudet att allt är bara ytligt och om jag själv inte ”jobbar på” dvs klickar mycket så fingrarna blöder blir det ingen respons… Tiden rullade på och jag var väldigt glad över att vara FB-vän med en akvarellist (landsman dessutom) eller en fotograf jag beundrade själv och kunde ta del av deras skapande. Beundra och njuta, samt publicera då och då det jag skapade själv. Jag erkänner, jag var inte särskilt aktiv och undvek flockar med ”beundra dig själv beteende”.

Efter en paus ville jag skriva några ord till akvarellisten och se om hen publicerade något nytt. Jag kunde inte se någonting. Igen något sk…t, tänkte jag bara. Men eftersom min ”vänlista” är mycket liten (jag godkänner inga botar och statistikföljare) kunde jag konstatera att artisten jag beundrade och hade bra relation med, trodde jag, blockerade mig helt. Jag var så dum att jag inte förstod det och skickade mail, ett vanligt mail, eftersom vi skrev till varandra i samband med deltagande i workshops eller någon hälsning då och då. Jag fick svar som gjorde mig häpen…  Blev avblockerad, men det har ingen betydelse just nu. Det är bara en påminnelse att människor gillar göra andra illa utan anledning. Det var inte jag som ville vara ”vän” och det gick ett år nu och jag vet inte varför hen gjorde så…

Varför tar jag upp det nu? Ja, just nu tyckte någon annan förmodligen att mina inlägg är tråkiga, att jag lajkade för lite och slutade bli min ”vän”. Jag borde strunta i det, men jag bara förstår inte och det gör mig lite ledsen… Det tråkiga är att jag har bra minne och kommer ihåg hela min vän/följare lista och vet vem som försvinner utan anledning.

Jag är lite ledsen, lite förtvivlad, lite nere samtidigt som jag vill skrika att jag bryr mig inte!

Kan man inte bara vara normal? Som i det verkliga livet, ingen stänger dörren i näsan på besökare och ingen står på torget och skriker bli min vän… och sen vänder ryggen. Känner mig dum…

För mig är det märkligt beteende och jag har svårt att finna mig i det. Min syn på människor ändrades.

Men en sak förbli detsamma. Om jag lajkar eller skriver en kommentar kommer det från mitt hjärta och inte för att få något tillbaka eller för statistiken…

***

Min nya vän från kattvärlden, trots att vi ”plågade” honom med operationen och andra smärtsamma ingrep kommer och spinner ljuvligt. Han fick sista dosen av medicin idag och är oerhört kelig. Såren läktes fint och vi funderar på att låta honom vara fri… hoppas att han stannar… I alla fall har han inga hälsofaror nu och kan välja sin väg...

Den lilla katten är mycket vacker och vi är glada att vi kunde rädda hans liv.

Livet...

Idag blir det inte mycket om foto, även om jag lovade mig själv från början att detta är en fotoblogg och det som rör min fotografering.

Idag vill jag bara dela med mig en berättelse om händelser som vi har varit med om de senaste veckorna.

Det var någon gång efter Midsommar som jag hörde ett jamande tidigt på morgnarna. Trodde först att det var vår gamla katt som har för sig ibland att leka Pavarotti eller Caruso, beroende på humöret och hals tillstånd. Ibland kan ha ta i ordentligt så det hörs i hela kvarteret. Men ”konserterna” fick vi bara tidigt på morgnarna så det var något som inte stämde riktigt… En morgon kom jag bara upp och …mötte två oerhört vackra smaragdfärgade ögon i ett litet vitt ansikte. Blev stum. Vi tittade på varandra en bra stund innan jag förstod att under fönster sitter vår katt med en annan katt som sjunger.

Ruffino skaffade sig en flickvän sa min man skämtsamt. Den främmande katten hörde våra röster och försvann snabbt i buskarna.

Klockan var mellan fyra och fem någonstans och solen sken redan starkt, så det var ingen idé att gå tillbaka till sängen. Jag gick ut för att motionera lite, ta lite frisk luft, medan min man satte på kaffe och började ordna med frukosten. I trädgården stirrade de smaragd vackra ögonen på mig igen! Jag blev förtrollad och konstaterade att katten måste vara en unge som gått vilse. Kanske tillhör han de som anlände precis till sina sommarstugor och hade med sig en katt. Tänkte undersöka honom närmre och se om vi kunde hjälpa honom hitta hem.

Tog lite kattgodis och kom tillbaka till buskarna där han satt. Han var kvar, vacker som en egyptisk staty. Jag kastade godiset mot honom. Han rörde sig, men stack inte som katterna brukar göra när de träffar på främlingarna. Jag kastade några till… då hände det grejer!

Jag såg en mager väldigt hungrig varelse. Gick hem snabbt och hämtade maten som våra bortskämda katter inte ätit till frukost. Den magra skönheten kastade sig över den och svalde allt så hastigt som om någon skulle ta ifrån det just precis när han fått det… Förbryllad och fundersam hämtade jag mer mat, denna gång inga rester utan en fin påse kattsoppa, som mina katter älskar. Det gick ner på ett nafs…

Vi tänkte att han gått vilse och att vi ger honom mat och kollar om han har någon markering eller chip. Veckan närmade sig sitt slut och vi hade fullt upp för helgen så vi tänkte bara att vi hjälper honom om han blir kvar…

Som jag skrev var vi upptagna med massa saker men märkte att katten höll sig kvar och så fort han såg mig med skålen skuttade han fram som ett litet lamm. Vi kunde till och med klappa honom och han visade att han gillar att kela mycket. Allt var så overkligt och så märkligt.

Katten var glad och härjade i trädgården som om det var hans område… Våra katter bara tittade på och brydde sig inte särskilt mycket.

Vad ska man göra?

Vi ringde veterinären och fick möjlighet att komma på en gång. Det var måndag den gångna veckan.

Det återstod att fånga katten i buren, men han gick in nästan frivilligt.

Först en närmare titt: en hane, okastrerad, utan tatuering eller chip, ganska mager (3,4 kg), uppskattningsvis ca 2-3 år gammal. Väldigt skadad i munnen, någon kanske ganska nyligen sparkat honom i ansiktet så tänderna föll av och de som var kvar behövde tandläkaren. På magen hängde något. Vi trodde att det var skinn för att han magrat så mycket, men väterinären sa navelbråk… Akutbehov att operera om katten ska överleva…

Vi stod där som två fågelholkar. Vad ska vi göra? Tårarna bara rann och blandade sig med svetten från kattens fötter på väterinärens bord…

Vad ska vi göra? Han jamade lite och nästan klättrade på mig. Hjälp!!!

Katthemmet tar inte emot fler katter, det finns inga platser någonstans, dessutom vem vill ha en så sjuk katt? Om inte vi hjälper honom var någonstans ska han ta vägen?!

Vi ställde några konkreta frågor till veterinären om det finns tid och vilken prislapp. Hon förklarade lugnt vad som behövs göra och det var väldigt komplex vård men hon sa att de kunde på en gång!

Dagen efter blev katten opererad, tänderna fixade, likaså kastrering och min vackra varelse fick ett namn. Han heter SNOW.

På engelska för att för katter har det ingen betydelse och lättare vid registrering. Det låter fint också. Dessutom älskar jag snö och han är mest snövit med ljuvliga ljuschocklad fläckar och smaragd vackra ögon. Som den vackraste vinterdag! Just nu är han konvalescent och ligger i sin nya säng, men allt verkar läka fint så jag hoppas att han blir vän även med Olympus inte bara med våra gamla katter och kan skutta många år i min trädgård…

Jag fick boka om min Cornwall resa till nästa år. Men det gör inget!

Livet…