efter några inlägg visar det sig att det är här jag kommer att dela med mig av tankar omkring fotografi - både praktiskt, teoretiskt och filosofiskt. jag gillar sånt.

ringrostig porträttfotografering

idag var jag iväg till sala och träffade ett par vänner, och för att göra den första fotograferingen i mitt porträtt-projekt, inför vårens (under planering) porträttfotokurs.

som jag berättat tidigare - det var länge sen jag fotograferade porträtt, just. det händer någon gång emellanåt, men det har varit alldeles för långt mellan gångerna för att det ska kännas bekvämt att säga att "jag fotograferar mycket porträtt". därför kände jag mig smått ringrostig när jag och hunden satte oss på tåget idag.

tack och lov har mina vänner egen erfarenhet av stress osv, och vi bestämde oss för att göra det lätt för oss själva och inte gå in i något avancerat projekt. de här personerna är ett par, och ägnar sig bland annat åt cosplay. så småningom ska jag fotografera dem med just cosplay-tema, men jag kände att det inte riktigt skulle funka idag - inte för mig, iaf.

jag ville mest ta helt vanliga, normala porträtt. se om jag fortfarande kan, so to speak.

och tydligen så kan jag det, för JAG är nöjd. skickade över bilderna, och DE är också supernöjda.

jag tyckte faktiskt att det var lite läskigt, inför idag. tror jag har skrivit i ett tidigare inlägg att jag inte har någon som helst stresstolerans - och det har jag inte heller. hela kvällen igår gick åt till att sitta paralyserad av stress och inte göra något annat än att ha hjärtklappning och ytlig andning, bara för att jag behövde förhålla mig till att jag och hunden skulle iväg idag. ni anar inte vad många saker det finns att vara stressad över, när sånt inte funkar för en.

men i morse lyckades jag faktiskt ta mig upp i tid, ta med mig det jag behövde (inklusive mig själv och hunden), och komma iväg. jag är sjukligt impad över mig själv bara därför. och om man undrar om stressintolerans - det är inte den här skynda-skynda-stressen som är värst. det är den inre stressen som jag blir så extremt påverkad av, och som orsakar stora problem i min vardag.

men det är ju inte min oförmåga att hantera stress det här inlägget ska handla om, utan bilderna. =)

jag ville ha rena, enkla och okomplicerade porträtt på de här två. mannen har jag fotograferat mycket förr, när vi var yngre. han är ett ex, och vi hängde ihop när jag var som mest aktiv i mitt fotograferande (och när jag jobbade som porträttfotograf), så han fick liksom utstå både det ena och det andra, stackars sate. hans sambo, däremot, har jag inte fotograferat så mycket alls. har någon gammal bild på henne, men den är tagen hemma hos mig om jag inte minns fel.

det här är ju liksom något annat.

och nu när jag börjat fotografera just porträtt igen, märker jag att tankeprocessen inför vårens kurs börjar komma igång lite mer. tankarna är fortfarande väldigt lösa, men något börjar ta form i skallen, som kan vara värt att smaka lite mer på.

en av de tankar jag har är att fortsätta med bildkomposition som ett stadigt, konstant inslag i fortsättningskursen. det finns vissa saker som behöver vara med OCKSÅ - som t ex ljus, men porträttfotografering innehåller ju faktiskt också bildkomposition - och jag tycker att det kan vara intressant att lägga lite fokus på hur man kan använda en person för att skapa eller förstärka en befintlig komposition. vi får se, det krävs några tankar till innan det faller på plats i skallen.

här är det här inläggets sista bild. det finns fler i mitt porträttalbum som jag just publicerade. där har jag lagt dessa, samt några till av mina favoritbilder från idag.

enjoy! :)

Inlagt 2024-10-24 21:42 | Läst 202 ggr. | Permalink
intressant
jag kommenterade just din bild på kvinnan
sen såg jag din blogg

nu förstår jag min förvirring bättre
du förmedlar
det du skriver
om egen osäkerhet
tydligt
genom bilden av henne


ofta går det att läsa i bilden
vilken känsla som styr

det jag kände, stämde

så, du har ditt eget yttryck tydligt i dina bilder

det finns många som inte förstår det, förnekar det, det osynliga språket

att våga vara med sin bild
det ger karaktären
Svar från pisces 2024-10-25 15:26
intressant att du ser det du ser :)

jag tror att jag är rätt ärlig, även genom mitt fotograferande. känslan är på något sätt det viktigaste av allt.

dock måste jag faktiskt erkänna att jag inte funderat på hur MIN känsla syns, genom just porträtt. så tack för tanken, det är något jag ska fundera vidare på. =)