vilket skrämselskott! :o :o :o

mitt förra inlägg skrevs i ren panik - med all rätt, kan jag tycka. för att skvallra, kan jag berätta att jag testade att slå på kameran en gång till för att se - och tro på fan, då funkade den. :o döm om min förvåning och oändliga tacksamhet.

nu tänker inte jag lita på att den kommer att hålla sig, utan jag kommer att göra allt jag kan för att kunna skaffa mig en ny kamera så snart som möjligt. jag kan inte vara utan - om ett par månader börjar porträttfotokursen, och då måste jag ha en fungerande kamera.

men. den funkar åtminstone idag (faktiskt fortfarande - jag tittade alldeles nyss). vilket är oerhört glädjande, eftersom jag hade planerat att börja på ett av vinterns fotoprojekt, vilket är det ni ser i det här inlägget.

det här är en fiol jag ärvde efter min biologiska mamma när hon dog för över 20 år sen. jag hade ingen relation till fiolen, visste inte ens om att den existerade. den kommer, efter vad jag minns, från min morfar. hur han fått den har jag ingen aning om, för jag har aldrig sett/hört honom spela på den.

men. nu är den min. flera strängar är av, och stråken har definitivt sett sina bästa dagar. tror det är svårt att få nåt ljud ur den, som den ser ut just nu.

fördelen är förstås att jag kan göra lite vad jag vill med den, när jag har lust att fotografera den. jag HAR fotograferat den, men det är åratal sen, och jag har inte den blekaste aning om vart jag har gjort av de bilderna. så jag tänkte att jag ska fotografera lite nytt.

det här projektet kallar jag när musiken tystnat. vet inte vad jag ska göra med bilderna när jag känner mig klar med fotograferandet, men det kommer iaf att bli ett galleri på min andra fotoblogg (eye-c.se). jag lär ju visa dem här också.

det jag kan säga om dem redan på förhand är att jag kommer att använda en del effekter i photoshop. affe har visat en del bilder med plugin till photoshop. jag har inte råd att skaffa dem, men det finns radvis med skitkul penslar man kan använda. jag har planer - vi får se hur det går.

bilden här ovanför är dagens enda rejält oskarpa bild. :D ngt oväntat, eftersom jag använde mitt numer fungerande stativ - men faktum är att jag blev väldigt förtjust i den.

jag kommer att skriva mer om det här, plus lite annat smått och gott som hör dit. men innan jag gör det väntar jag på att få hem minst en bok som jag ska läsa först - supernördigt om det sublima. ^^

jag är långt ifrån en fetischist, men vissa saker går jag verkligen igång på. fotografi är en sån sak. abstrakt tänkande i form av konstvetenskaplig teori, fototeori, filosofi och liknande är också sånt min hjärna tänder på varenda cylinder den har, och fler därtill. shit, vad sexigt det är. :D

mina hundar

den här bilden är otroligt jobbig att se. det är den bild jag använde för att meddela på facebook, att min hund gått ur tiden. det är ganska precis 5½ år sen, om jag inte räknat fel. jag blir i princip alltid ledsen när jag tittar på den här bilden.

det här är försvarsmaktens ella. jag började som fodervärd åt henne, och när de inte ville ha henne tillbaka pga hennes medfödda, taskiga leder, tog jag över henne. hon var en helt jävla fantastisk hund, men fruktansvärt jobbig att leva med. vi tjafsade ganska konstant, hon och jag, och vi avgudade samtidigt marken den andra gick på. den relation vi hade, var av det slaget man har tur om man får uppleva en gång i livet.

hon var alltid skitlycklig, min ella. sådär så det var jobbigt. älskade alla gjorde hon dessutom - iaf folk. andra hundar, not so much, särskilt inte tikar. hon var en riktig bitch, min knäpplisa. rätt liten för att vara schäfer också, folk frågade ofta om hon var en border collie eller blandras. troligen för den icke-rastypiska vita fläcken hon hade på bröstet.

fotogenisk som få, dessutom. så fort jag riktade kameran åt hennes håll visste hon vad jag ville och slog ner arslet, tippade huvudet på sned och flinade stort. antalet bilder hon INTE blev bra på, är extremt få.

i princip varje gång det dyker upp en bild bland minnena på facebook, eller när jag går igenom gamla bilder, är det som att få ett slag i magen. hon hade en mycket direkt blick, och till och med genom en digital bild är det som att se rätt in i hennes själ, och som att hon ser rätt in i min själ från andra sidan. det är rätt vanligt att jag bryter ihop, fortfarande, fast att det gått flera år.

ungefär åtta månader efter att jag förlorat ella, kom boyo in i mitt liv. han är också en schäfer, men inte fullt lika häftig som ella. han har inga papper, eftersom jag inte bryr mig särdeles om sånt. däremot är han väldigt mycket schäfer - pipig, gnällig, extremt mammig, en drama queen, överdrivet positiv och social... han överensstämmer inte alls med den där bilden man har av schäfrar som stora, vaktiga, farliga osv. plus att han är helsvart. svarta schäfrar är inte så vanliga här där jag bor, men försvaret har en del såna, och det verkar vara vanligare nedåt skåne till.

det här hörnet är ett av mina favoritställen nere i kopparlunden, här i västerås. har fotograferat en del brudpar här, samt såklart, båda mina hundar.

ella och boyo är väldigt lika varandra, samtidigt som de är extremt olika. uppfödd av försvaret hade ella givetvis extremt mycket vilja, driv, hennes energi sträckte sig några varv runt universum och tillbaka innan den började om igen, hon blev extremt sällan trött sådär som hundar blir, och hon satte en standard för mig i hur hundar "ska" vara. både hon och boyo var och är extremt mammiga, sådär så man får skämmas ibland. men det är egentligen inte så konstigt - jag lever ensam med dem, det är bara jag som går ut med dem, ger dem mat, sover med dem osv. klart de blir mammiga.

boyo är en sån kille som tycker att han är rätt häftig. egentligen är han inte det. trygg och stabil är han tillsammans med mig, men han är faktiskt rätt mesig egentligen. ella, däremot, behövde inte bevisa att hon var häftig. när vi var ute på nätterna och mötte yngre killgäng, delade de sig och gick på sidorna om oss med respekt och klämde ibland ur sig "fin hund du har". de viker gärna undan för boyo också, men han har inte alls samma energi som ella. han är heller inte alls lika fotogenisk som hon. att jag någon gång emellanåt lyckas få en och annan bra bild på honom är betydligt mer tur än skicklighet, kan jag säga.

jag önskar så att de här två fått träffa varandra och leva ihop. ella skulle ha dominerat skiten ur stackars boyo, så det kanske är tur att det inte blev så. men de hade älskat varandra, det är jag helt övertygad om.

själv saknar jag ella så hjärtat går i bitar. till vardags funkar det, men såna här gånger när jag envisas med att tänka på henne, titta på gamla bilder, då blir det jobbigt. och det finns ingen som kan fylla hålet efter henne. boyo har ju liksom skaffat sig ett alldeles eget utrymme i mitt hjärta, men han kan inte fylla hennes.

det är priset man får betala för att älska ett djur. förr eller senare lämnar de en.