Camera Obscura
En bild kan aldrig bli för personlig (och konsten att bli missförstådd ;-)
Ricoh GR-D III
Först ett litet klargörande pga min förra bloggpost. Jag har nu läst responsen, både inläggen och korresponderande bloggposter. Och kan som vanlig konstatera att några har missförstått (alt. läst väldigt slarvigt) min text:
1. jag vill INTE att några bloggar STÄNGS eller CENSURERAS.
2. jag vill INTE BEGRÄNSA bloggandet på Fotosidan.
3. jag tycker att det är UPP TILL var och en hur privata de vill vara.
4. jag tycker INTE att jag själv ALLTID gör rätt ;-)
5. mitt inlägg handlade INTE om TYCKE och SMAK:
Vad jag ville få sagt var följande:
1. att det du säger i bloggen kan SKADA DIG.
2. att du därför måste ta KONTROLL över INNEHÅLLET.
3. för att förtydliga det budskapet gav jag fem ENKLA RÅD.
Och detta skrevs främst med OMTANKE om andra som främsta motivation.
En kort och bra artikel om "Att misstolka budskap i sociala medier"
Personligen är jag övertygad om att en bild (nästan) aldrig kan bli för "personlig", och att just bilden är ett utmärkt sätt att uttrycka det som i annan form lätt skulle kunna upplevas för "privat". För i bilden är det upp till betraktaren att leverera den slutgiltiga (personliga) tolkningen.
Att sedan konsten spränger gränser och provocerar är en annan sak - för att ett fotografi skall betraktas som konst måste det ha sk verkshöjd, och det är en helt annan debatt ;-)
Men även etablerade fotografer/konstnärer kan få problem med med gränserna till det privata - ett talande exempel är Sally Mann.
Nu har jag förtydligat mig - men samtidigt öppnat för nya missförstånd :-)
Leican skall vara digital - basta! ;-)
Leica M9 och M8
Det har dykt upp en del frågor och påståenden om Leica i allmänhet, och M Leicor i synnerhet, på olika FS-bloggar de senaste dagarna. En vän har även gått och "blivit med Leica" - en analog M6 "classic". Inget dumt val, spec. om man är uppväxt i det digitala... Tänkte skriva träsket :-) men det stämmer ju inte. Det digitala är inget träsk och en digital M-Leica är på många (dock inte alla) punkter överlägsen sina analoga syskon.
Leica M9, Summicron 35mm, ISO 200, kamerans JPG obeskuron och helt obehandlad.
Det är bara att konstatera att den Kodak CCD-sensor som sitter i både M8 och M9 gör en förträffligt arbete, den är helt klart (spec i fullformat på M9:an) överlägsen filmen på de flesta parametrar och ger en mycket naturtrogen återgivning. Även om den inte kan mäta sig med de mest avancerade DSLR-husens brusegenskaper på höga ISO så tycker jag att den har en färgåtergivning som bara överträffas av Hasselblads (o dyl mellanformats) CCD-bakstycken.
Leica M8, Color-Skopar 28mm, ISO 160
Detta, i kombination med att ergonomin och handhavandet samt inte minst den fantastiska sökaren är samma som på tidigare analoga M-kameror, gör både M8 och M9 till fullvärdiga medlemmar i M-familjen. Och ett mycket starkt alternativ till analog "M-fotografi". Faktum är att sedan jag skaffade min M8 så har jag fotograferat försvinnande lite med mina analoga Leicor. Så var inte fallet när jag använde Nikon och Canons DSLR-system. Då hade jag alltid en Leica med Tri-X redo och det blev ett försvarligt antal rullar per år. Nu ligger fortfarande en "laddad" Leica alltid framme men valet faller nästan alltid på M8:an. Inte bara av bekvämligt utan för att den levererar en superb bildkvalitet - och fungerar till 100% i mitt invanda "Leica fotograferings sätt".
Leica M8, M6 TTL och Leica II - 80 år av utveckling ;-)
Den digitala M-kameran har sina rattar och reglage exakt som på en analog Leica och saknar nästan alla DSLR-kamerans onödiga och ofta förvirrande finesser. Det gör att den aldrig kan mäta sig med en modern DSLR om man ser till parametrar som antal exponeringar per sekund osv. Men den inbjuder till "klassisk" Leica M-fotografi där bilden och dess komposition står i centrum. Kameran reduceras till ett interface mellan fotografens seende och den slutliga bilden.
Jag tycker att den moderna DSLR-kameran ofta blir en "bildmaskin" som förväntas lösa alla problem och leverera en tekniskt perfekt bild. M-Leican förutsätter fotografens kontroll över exponering, skärpa, mm och lämnar över fotograferandet till fotografens intuition.
Ricoh GR-D III, Panasonic GF1 + 40/1,7 pancake, Leica M8+ Summicron 50mm
Så har vi det här med priset - är Leica bara något för (rika) snobbar?
Absolut inte! Man måste inte punga ut med en mindre förmögenhet för att uppleva "Leica-M fotografin". En begagnad analog Leica är en bra start, och ger en helt ny upplevelse. Den bjuder även på en introduktion och förståelse för fotografins grundförutsättningar, spec. om man är "digitaliserad" från start.
Det finns även många prisvärda digital alternativ. Det börjar dyka upp beganade M8:or till rimliga priser. Om man inte vill investera i snordyr ny Leica optik så går begagnad utmärkt. Gluggarna är i princip outslitliga så även ett objektiv med över 50 år på nacken kan var ett mycket bra köp. Och så finns det ju både Zeiss och Voigtländeroptik med Leica M-fattning till humana priser - både nya och begagnade. (Inte heller att förglömma den ryska optiken med Leica-fattning.)
Vill man fotografera "the Leica way" digitalt men utan att köpa en Leica så är Panasonic GF-1 ett intressant alternativ, och med adapter kan man till och med använda Leica-M objektiv (med 2x förlängning).
Men man måste inte ha en "systemkamera" - en digital sk ädelkompakt återskapar även samma förhållningssätt till fotografin. Om man inte vill satsa på en Leica x1 så är Ricoh GR-D III och Sigma DP 2 starka kort. Gemensamt för Panasonic GF-1 och nämda ädelkompakter är ett de kräver en extra optisk sökare för att fullt ut fungera som "Leica substitut". Och jag tycker personligen att den optiska sökaren är ett måste - rentav förutsättningen för det jag försökt beskriva i blogginlägget.
"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."
Henri Cartier-Bresson
Rasta Leican (och lite analogt vs digitalt ;-)
Leica M8, Ultron 28/2 obeskuren, framkallad från DNG i PS.
Underbart med en helg som till sin natur inte inbjuder till en massa aktivitet utan snarare skapar ett eftertänksamhetens lugn - i alla fall i vår familj. Då gäller det att passa på att sänka "livstakten", och då kan en skogspromenad med familjen (och Leican) vara perfekt.
"Kamera självporträtt" på Leica M8 tagit med en Ricoh - obeskuren, kamerans JPG ;-)
Det blev den digitala Leican istället för något analogt syskon som fick följa med. En analog kamera sjunger visserligen långsamhetens lov - men det blir även dess begränsning, jag vill kunna lägga ut bilderna på FS inom rimlig tid. (Och rimlig tid i bloggarnas och Twitters tid är väl max 24h ;-) Det analoga fotograferandet får återuppstå när slutresultatet kan vänta och den långsamma processen kan få följa bilden hela vägen.
Ricoh GR-D III i macroläget - obeskuren, framkallad från DNG i PS.
Men så finns ju även det analoga ljudet, och faktiskt så tycker jag att det är något vilsammare än det digitala. Även om min CD rent objektiv levererar mera "HiFi" så är det något i musiken från "vinylsvarven" som gör den lite mera avkopplande. Kanske är det bara det enkla faktum att man måste vända sida och inte kan hoppa mellan låtarna med fjärren som får mig att koppla av?
GR SNAPS II - min första medverkan i en fotobok :-)
GR SNAPS II Trådbunden i hårdpärm, 156 sidor, högkvalitets tryck, fina bilder, japansk o engelsk text
Kom ett paket idag - med en bok: "GR SNAPS II"
Och jag är med, för första gången i mitt liv, i en fotobok - stort ;-)
Uppslaget med min bild, såklart avfotograferat med en Ricoh GR-D III ;-)
Totalt 120 fotografer bidrar med ett "snapshot" var taget med en Ricoh GR Digital. Mitt bidrag är bilden från firandet av den heliga elden i Gravkyrkan i Jerusalem. Tagen med en Ricoh GR-D II :-)
Bilden tagen enl mitt dåvarande DOGMA-löfte och behandlad inom ramen för DOGMA ;-)
Boken går än så länge bara att beställa från Japan, tex på Amazons japanska site. Hoppas att den dyker upp i svenska bok och fotoaffärer, eller åtminsone på Adlibris och Bokus ;-)
Om någon vill söka efter den så är ISBN-numret 978-4-8356-1751-0
Ps.
Och det är väl onödigt att tillägga att bilden blivit refuserad i "Galleri FS" :-))
Den optiska sökaren - en fotografisk fetishism?
Mina optiska extrasökare, jag har nog en till varje objektiv, nästan....
"I had just discovered the Leica. It became the extension of my eye, and I have never been separated from it since I found it."
Citatet ovan från Henri Cartier-Bresson fångar essensen av att använda en optisk sökare - "the extension of my eye", dvs kameran blir en del av mig och mitt seende. Jag tror att man kan få samma upplevelse med en riktigt bra sökare, oavsett teknik. Men det går inte att komma ifrån att den optiska genomsiktssökaren med ljusram som anger bildutsnittet är särskild lämplig. Speciellt då den visar mer än själva bildutsnittet vilket ger fotografen möjlighet att kontrollera skeendet utanför bilden, man kan till och med (med vissa sökare) fotografera med båda ögonen öppna.
Sprängskiss av Leica M6 mätsökaren - i stort sett samma konstruktion som Leica M2, M4, M4-P, M7, M8 osv
Genom att integrera en optisk avståndsmätare, en mätsökare, i den optiska sökaren så får vi ett optiskt precionsinstrument som inte bara anger aktuellt bildutsnitt utan även indikerar exakt fokus. Leica har utvecklat denna sökare till perfektion i sina M-kameror. Ljusramarna, som inte bara automatiskt ger rätt brännvidd vid objektivbyte, rör sig även med fokusering för att vid alla avstånd eliminera det sk paralaxfelet. Och mätsökaren är mycket lätt att fokusera, spec vid svagt ljus där den överträffar alla autofokussystem.
Leica M8med vattenpass och 21mm extrasökare samt en Leica 1,25x sökarlupp monterad
Leicas nyare M-kameror har normalt sökarramar för 28, 35, 50, 75, 90 och 135mm, något färre i de äldre modellerna. Bränvidder längre än 135mm är svåra att hantera med mätsökare, men den lämpar sig desto bättre för vidvinklar. Därför finns det en uppsjö tillbehörssökare för brännvidder ner till 12mm. Dessutom kan sökaren kompletteras med försatser, som ger större förstoring (nogrannhet) i sökaren, anpassning för makro, vattenpass, mm.
Leica M9, Summicron-M ASPH 35/2 Framkallad från DNG i PS, obeskuren (Min favoritgata på Söder ;-)
Visst, mätsökaren är inget för sportfotografer eller fågelfolket, men för reportage, gatufotografi, dokumentation, resor, porträtt, mm där det handlar om att fånga det avgörande ögonblicket, ofta obemärkt och i befintligt ljus, där är den optiska sökaren oöverträffad.
Har du aldrig betraktat motivet och komponerat bilden i en glasklar sökare, där du ser allt som rör sig in i bilden utanför ramen, för att sedan pressa avtryckaren och faktiskt se vad du fotograferar, för sökaren blir inte svart i exponeringsögonblicket, så måste du prova det!
Låt mig som avslutning citera Elliott Erwitt:
"There's a profound difference between the simple non-reflex, direct-viewing camera (such as a range-finder Leica) and a SLR. With a reflex you tend to make the picture in the camera; with the other, you see the picture and then put a frame around it. The RF camera is also faster, quicker to focus, less noisy, and smaller, but these advantages are much less important than the fundamental difference."
Ps.
Mitt blogginlägg om EVIL-cameras, dvs elektroniska sökare.