Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

Man talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

Om porträttet på mitt kontor och tidningen som jag är med och ger ut...

Mannen på bilden ovan är C.O. Rosenius (1816-1868) - jag har en annan bild på honom hängande på mitt kontor. Varför?
När Dagens Nyheter 2009 listade de hundra mest inflytelserika svenskarna hamnade Carl Olof Rosenius på 41 plats, före både Fredrika Bremer och Hjalmar Branting. Inte minst hans betydelse för den svenska demokratins framväxt betonades. Men han var predikant och författare. En av Sveriges mest lästa och översatta - genom tiderna. Och han var med och grundade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen - EFS. En väckelserörelse inom Svenska kyrkan, min egen hemvist i kyrkan och tillika min arbetsplats. I år är det 200 år sedan han föddes. Han var också redaktör för Missionstidningen som senare skulle slås ihop med vår tidskrift Budbäraren och bli EFS Missionstidning Budbäraren. Den har jag den stora förmånen och förtroendet att vara chefredaktör för och i år är vi inne på årgång 183. 
I år är det också 150 år sedan vi sände ut våra (och därmed Sveriges) första missionärer. De tre modiga missionärerna landsteg i det som i dag är Eritrea, en skulle återvända hem - två skulle snart vara döda. Många, många fler skulle följa i deras fotspår. Värt att notera är också att året de reste ut - 1866 - var ett av de värsta nödåren i vår moderna historia då emigrationen till USA kulminerade. Över 1,5 miljoner svenskar utvandrade. Jag tänker ofta på hur fort vi glömmer...

Läs Missionstidningen Budbäraren online: http://budbararen.nu
Läs mer om EFS missionshistoria: http://www.imission150.nu
Besök EFS online-arkiv: http://efsarkiv.nu
Läs mer om C.O. Rosenhus: https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Olof_Rosenius
Läs mer om utvandringen från Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_från_Sverige_till_Nordamerika 

Amerikanarna är bra på det mesta - men inte allt!!!

Fujifilm X-T1 med Fujinon 18/2 i vanlig ordning obeskurna osv. Ovan den nya utställningen om rymdfärjans historia på Kennedy Space Center .

Jag och familjen är på semesterresa i USA just nu. Häromdagen besökte vi Kennedy Space Center vid Cape Canaveral i Florida. Det har hänt en hel del sedan jag senast var här för sex år sedan. Man slås över hur duktiga amerikanarna är på att berätta sin (egen) historia (ur sin egen synvinkel) och att sätta ihop pedagogiska utställningar samt skapa visuella effekter. De har också något i sin kultur som gör att det vägrar acceptera nederlag - eller en exceptionell förmåga att vända motgång till framgång - om man så vill. Deras rymdprogram är ett bra exempel…
Vad de är mindre bra på så är "lyssnande" i allmänhet och "finkänslighet" i synnerhet, speciellt i mötet med andra kulturer, inte deras starkaste sidor. Om man nu får generalisera lite. Vårt hotell vill ge oss rabatt på biljetterna till Disney World - om vi bara tog en "tour" som de vill ge oss. Den så kallade "touren" visade sig vara ett nittio minuter långt möte med en mäklare. Som ville sälja andelslägenheter och som inte kunde ta ett nej för ett nej. Vet inte om det var värt rabatten. Och lite förvånad - vi bor på ett de största "resort-företagens" hotell och trodde att de var lite för bra för sådant. Men - servicen är som alltid på topp och personalen är trevligare än vi svenskar är vana vid - så lite får man väl tåla...

2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016! 

Pimp my camera - the single most important

Från vänster: Fujifilm X-Pro1, Vogtländer Bessa R, Leica M6 TTL och Vogtländer Bessa L, samtliga med en softrelease i olika varianter moterad.

Det är enligt mig det viktigaste tillbehöret till kameran (bortsett från självklarheter som till exempel filter och motljusskydd) är den geniala "softreleasen" eller "mjukavtrycket" på svenska. Den lilla "knappen" som skruvas i trådutlösargängan i kamerans avtryck och förstorar  och höjer avtryckets kontaktyta med fingret. Vilket gör det lättare att krama av bilden med fingrets sista led och inte med fingertoppen. Att använda en "softie" och krama av avtrycket som på en pistol - mellan andetagen och med fingrets led - gör att men får ett stadigare avtryck. Vilket i praktiken gör att man kan använda en något längre slutartid utan synlig skakningsoskärpa. Hur långt ner man kan gå är individuellt men för mig hadlar det om ca två steg beroende på aktuell optik, tex 1/15 sek utan vidare med 18/2 på Fujifilm X-Pro1. Med en analog Leica M med vidvinkel så handlar det om tider som 1/8 sekund - tyvärr är den digitala tekniken, speciellt med en mindre sensor, inte lika förlåtande för skakningsoskärpa som film.
Softreleasen, eller "softien" finns i olika storlekar, färger och med plan, konkav och konvex yta. Själv föredrar Tom Abrahamssons lite större konvexa som kan köpas direkt från honom på: http://www.rapidwinder.com/ - en svart sådan sitter i Leica M6:ans avtryck på bilden ovan. De lite mindre röda kommer från en japansk tredjepartstillverkare och kan köpas från Amazon.co.uk - jag tror att det är samma som även Kameradoktorn för.


iFujifilm X-T1 med 18/2 och ett handgrepp MHG-XT monterat och ett batterigrepp VG-XT1 bredvid.

Ett annat tillbehör som jag inte kan leva utan är det obligatoriska handgreppet som ofta finns i en mängd olika utföranden. Så och för Fujifilm X-T1, jag använder både batterigreppet VG-XT1 och handgreppet MHG-XT- Det senare finns i tre olika storlekar: MHG-XT small, som är en bottenplatta som saknar grepp men ger stöd för lill eller ringfingret, standarstorleken som jag har på kameran ovan, och slutligen MHG-XT large, som har en ännu större greppyta i själva handtaget. Då X-T1 är en liten kamera behövs ett extra handgrepp, åtminstone för oss som har lite större händer (än japanerna i allmänhet ;) - inte minst tenderar lillfingret att "hamna utanför". Och använder man lite stötte objektiv som till exempel 23/1,4 eller en tele-zoom så behövs greppet ännu mer. Batterigreppet VG-XT1 adderar ytterligare ett batteri till kameran och fördubblar kapaciteten men gör också kameran märkbart större. Vilket som är mest praktiskt varierar beroende på situation och jag använder alltid ett av dem!