Femhundra år sedan...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 10-24/4 - slottet Wartburg som även givit namn åt ett bilmärke i gamla Östtyskland.

Det är som bekant femhundra år sedan reformationen inleddes. Munken martin Luther spikade upp sina nittiofem teser trettioförsta oktober 1517och resten är historia. Jag hade förmånen att få resa i Luthers fotspår tidigare i år vilket resulterade i ett reportage - du kan läsa det här. En höjdpunkt var besöket i slottet Wartburg där Martin Luther översatte Nya Testamentet till tyska under 1521. Nedan en bild från hans arbetsrum med den berömda bläckfläcken projicerad. Originalet lär vara borttvätta och/eller urblekt sedan långt tillbaka...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 10-24/4 - Luthers arbetsrum där han enligt sägnen kastade bläckhornet efter djävulen som störde honom i hans översättningsarbete.
. 

Nära mitt hem...

Fujifilm X-T1 med Fujinon 23/1,4 - och i vanlig ordning obeskuren.

Jag har förmånen att få centralt i Malmö, vilket är en fördel om man får alur sug efter att gå ut och fotografera - oavsett tid på dygnet. En av livets små glädjeämnen ;-) 

Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

Man talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

Terapeutiska fotopromenader

Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 18/2 - och i vanlig ordning obeskuren - korsningen Storgatan Södra Förstadsgatan i Malmö.

Varför räcker tiden inte till?
Inte nu längre, förr fanns det mer tid. men nu blir tiden mindre och mindre för varje år som går. Ja - nästan för varje månad. Jag som är beroende av mina terapeutiska fotopromenader, av att få använda kameran intuitivt och bortkopplat från alla krav och all eftertanke. Mina promenader blir allt färre, allt kortare och allt mer förlagda till dygnets mörka timmar...  
 

2015 fyllde jag 50 år, som Leica-fotograf 32 år och som "gatufotograf" 36 år...

Leica M2 med Summilux 35mm 35/1,4 och Kodachrome 64 - Gustav Adolfs Torg i Malmö - 1983 (obeskuren ;-)

Det började när jag fick min första kamera - en Kodak Instamatic - av pappa när jag gick i lågstadiet, då jag visat för stort intresse för hans Olympus Pen-F. Men några år senare hade jag vuxit ur Istamaticen ocg tog över pappas Olympus, och när jag fyllde 18 år så köpte jag min första Leica. Det blev en sliten M2:a som var lika gammal som jag själv var och det tog mig ett helt år att spara ihop till den. Där någonstans, mellan det som borde varit sista året i gymnasiet och mitt första jobb som fotoassistent utvecklade jag det som nog blev mitt bildspråk. 

  Fujifilm X-pro1 med Fujinon 18/2 - Stockholm 2013 - samma bildspråk 30 år senare? (och i vanlig ordning obeskuren osv ;-)

Långa promenader, oftast när jag skolkade - med M2:an laddad med Tri-X eller Kodachrome - och lika långa sittningar på biblioteket böjd över fotoböcker formade mitt bildseende. HCB, Robert Capa, Hasse Persson, Yngve Baum, Robert Frank, Anders Petersen och Christer Strömholm blev mina inspirationskällor. För att nämna några, självklart fanns det fler. Några av mina förebilder har jag fått förmånen att träffa senare i livet. Beslutet att lämna gymnasiet sista terminen kom intuitivt (jag skulle få tillfälla att avsluta den delen av min utbildning senare). Det blev en rivstart som fotograf och en karriär som så småningom ledde i helt andra riktningar men fotografin har alltid följt mig - på något sätt.
Fortfarande är det en lisa för själen att hänga en kamera på axeln och ge sig ut på promenad -  helst i en större stad. Och att göra något reportage själv, i den utsträckning övriga ansvar tillåter...

Min första Leica-utrustning från mitten av 80-talet överst och nedan den Fujifilm-utrustig jag använder till vardags idag, med några trogna Leica-gluggar ;-)

Och jag har nog alltid kopplat de bilder jag tar med den utrustning jag använder, för på något sätt så påverkar tekniken och handhavandet bilderna. Jag kan inte riktigt förklara hur, bara ge exempel. Som bilden nedan, en typisk "Leica-bild" för mig - tagen med en M9:a:



Malmö, Gustav Adolfs Torg överst, en regnig eftermiddag sommaren 2011, bilden tagen med en lånad M9:a och mitt trogna Summicron ASPH 35mm ;-)

Nu börjar ett nytt år med nya möjligheter och utmaningar, en fråga jag kommer att ställa mig är om det är dags att skaffa en digital Leica M igen. Och i så fall vilken? Eller kommer Fujifilms förmodade X-Pro 2 att vara allt det jag önskar mig?

Ps.
Gott nytt 2016!