Camera Obscura
Breaking News - första bilderna på nya Fuji LX (EVIL-uppföljaren till X100) har läckt ut och den är skrämmande lik Leica
Upphovsman okänd - bilderna förekommer i ett antal forum och på att antal sajter på Internet:-)
Plötsligt händer det! Någon besökare eller anställd på Fujifilm smugglar ut bilder på deras nästa stora nyhet - Fuji LX - uppföljaren till X100, med APS-C sensor och bajonettfattning för utbytbar optik.
Enligt Fuji kommer sensorn i LX att "ha högre upplösning och lägre brus än någon existerande fullframe-sensor" - stora ord? Och är inte designen skrämmande lik Leicas? Fuji har uppenbarligen en hög ambitionsnivå: först beskrevs EVIL-projektet som en "premium" produkt, men nyligen började Fuji tala om en "first class" kamera. Dvs samma segment som Nikon D3x, Leica M9 och nya Canon EOS 1D X.
Om man får tro ryktena så släps tre till fyra objektiv till Fuji LX med den nyutvecklade bajonettfattningen: ett "pancake" 18mm f2, ett "normal" 35mm f1,4 och ett 60mm "porträtt tele" samt ev ett zoom. Det skulle motsvara 27, 52 och 90mm - inget dålig början.
Det komer att bli högintressant att se hur Leicas optik kan användas med adapter på den nya Fujin. Om man ska tolka de signaler som designen ger så är målgruppen för Fuji LX helt klart dagens digitala och analoga Leica, Zeiss och Voigtländer -fotografer.
Kameran kommer med största säkerhet att presenteras i januari 2012 på PMA/CES-mässan i Las Vegas. Om bildkvaliten samt kompabiliteten med med Leica-M fattningen - och inte minst priset - stämmer så kan den bli en seriös utmanare i samma segment som Leica M9. Och det sätter press på Leica som just nu kämpar med sin kommande M10.
Källa: PhotoRumors.com och LeicaRumors.com
Fujifilm X100 vs Leica - första intrycket!
Nu när Fujifilm X100 äntligen börjat levereras så kunde jag inte motstå frestelsen att klämma lite på den - och jämföra den med min Leica M8 (och Panasonic GF1). Det som i första hand intresserar mig är handhavandet och "känslan" i huset samt - såklart - den nya hybridsökaren.
Först av allt storleken - Fujifilm X100 är en stor kompaktkamera, nästan lika stor som Min Leica M8 och betydligt större än Panasonic Lumix GF1 /GF2. Orsaken är såklart att sökaren tar plats och att sensorns storlek - APS-C - tillsammans med optikens konstruktion begränsar möjligheterna för en kompaktare konstruktion. Bilderna får tala för sig själv.
Men kameran känns inte stor i handen. Den har ett mycket bra grepp och alla reglage är mycket logiskt (spec. för en gammal analogfotograf) placerade. Kameran är synnerligen intuitiv att använda - man behöver definitivt inte läsa bruksanvisningen för att komma igång ;-)
Faktum är att den med sina manuella reglage - som sitter där de ska sitta - är mycket lätta att använda "på det gamla vanliga sättet", dvs med kameran mot ögat. Och sökaren är värd en hel massa lovord. Glasklar, väldisponerad med all information som behövs - och med ett "klick" på vad som ser ut som en hederlig filmlösgörare på fronten så växlar man läge till elektronisksökare. Och helt plötsligt så har du en "DSLR" kamera med 100% visning (utan parallaxproblem) i sökaren. Coolt! Praxtiskt! Antagligen oumbärligt när du väl vant dig ;-)
Såklart kan man ävenanvända skärmen som sökare. Och den exponerade bilden kan visas både i sökaren (som då blixtsnabbt växlar till elektroniskt läge och tillbaka) eller på skärmen i vanlig ordning. Eller inte alls - för oss som vill bevara lite av den analoga känslan... Men att få se den exponerade bilden i den "optiska" sökaren någon sekund ger en fin konfirmation av exponeringen osv utan att man behöver ta kameran från ögat - mycket praktiskt!
En annan detalj som tilltalar mig är den klassiska avtryckaren, med gänga för mekanisk trådutlösare, och som möjliggör användandet av (mitt absoluta favorit tillbehör) en sk softrelease :-)
Slutligen - Fuji har valt en konstruktion där objektivet inte växer eller drar ihop sig vid på och avstängning. Istället är det ganska kompakt och sticker bara ut några centimeter från kamerakroppen. Så med det rejäla objektivlocket på plats så glider kameran lätt ner i fickan. Trots sin storlek så är Fujifilm X100 en verklig kompaktkamera. En ädelkompakt i ordets rätta bemärkelse. För bildkvaliten är imponerande.
Men mer om det i en kommande bloggpost.
Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!
Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!
Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.
Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.
Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många. Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.
Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)
När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...
Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).
Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!
Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.
Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...
Leica M9 Titan - Kejsarens nya kläder, eller.... ?
Designad av Wolkswagens chefsdesigner Walter de Silvia och med en prislapp värdig en bil så sticker Leicas nya "M9 Titan" verkligen ut hakan. Och den är verkligen en intressant designstudie. Inovationen med LED-belysta sökarramar förändrar kamerans utseende då "mittenfönstret" som hängt med sedan M3:ans dagar försvinner. Kanske ger den en föraning om hur en kommande M10 kommer att se ut?
Tekniken att tillverka alla kamerans metalldelar i solid titan är mycket kostsam. Leica tog fram en fungerande metod när de på uppdrag ev en arabisk sjek tillverkade en unik (astronomiskt dyr) M7 i titan. Med utvecklingen av kameran väl betald valde Leica att göra ytterligare 50 st som blev jubileumsmodellen "Leica M 50 år 1954-2004". Och nu har man tagit fram maskinerna igen och gjort hela 500 st M9 Titan. Som kuriosa kan nämnas att första jubileums M7 Titan hade serienummer 3.000.000 och första M9 Titan har nummer 4.000.000. Vilket indikerar att Leica sålde tre miljoner M-kameror åren 1954 till 2004 och lyckats sälja ytterligare en miljon på bara sex år!
Men om vi bortser från designförändringarna så är LED-belysningen den enda nyheten. Sensorn och elektroniken är den samma, till och med masken som ger ramarna i sökaren är samma gamla mekaniska konstruktion, bara ljuskällan är ny. En lampa. En bildesigner. 200.000 Kr. Och ett mega event på Photokina.
Men - Leica kan fylla på i kassan, alla 500 kamerorna á 200.000 kr lär var uppbokade. Och förhoppningsvis används inkomsterna till att utveckla en M10 mm för alla oss som inte vill ha sin Leica i bankfacket.
Nu hade allt varit lungt om inte Fujifilm Finepix X100 dykt upp - men den teknik som Leica idag saknar...
Fujifilm Finepix X100 med hybridsökare - vad vi alla väntat på?
För en kort introduktion till Fujifilm Finepix X100 - läs min nyhetsartikel på Fotosidan eller min tidigare bloggpost.
Det intressantaste med kameran är den sk "hybridsökaren" som kombinerar en optisk sökare med en digital dito. Den optiska visar en "äkta" sökarbild med en ram som avgränsar bildutsnittet samt information om vitbalans, slutartid, bländare osv. Ramarna och informationen kommer från den digitala sökaren och speglas in i bilden på traditionellt "mätsökarvis" via ett prisma.
Den digitala ramen kan ge betydligt bättre parallaxkompensation än analoga system, men även mera avancerad information som tex histogram kan speglas in. Men det stannar inte vid det. Med en spak på framsidan kan man välja att "släcka" den optiska sökaren och bara spegla in den digitala med 1.440.000 pixlars upplösning.
Och nu har plötsligt kameran fått en elektronisk sökare som visar 100% av bilden på sensorn. Funktionen kan även tändas efter exponering för att konfirmera bilden, fördelen blir att du slipper ta sökaren från ögat för att se på skärmen. Det bästa av två världar? Det verkar onekligen så, jag kan själv föreställa mig ett antal situationer där det vore fördelaktigt att växla mellan sökarlägena.
Nu återstår att se om andra tillverkare följer efter. För detta är ju en teknik man gärna skulle se tex i en "Leica M10"...