Fd fotograf, numera förläggare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)
 
Follow johanericson on Twitter

Idag är det "Nationaldagen" och det är 200 år sedan min släkt blev svensk - men när blir man en svensk egentligen?


Slaget vid Sävar - sista drabbningen 1809, bilden föreställer den svenka linjen - på andra sidan min anfader.

För ca 200 år sedan blev min farfars-farfars-far svensk.
Han var en ung judisk man från en by i vad som idag är Georgien som med största säkerhet tvångsvärvats till Tsarens arme. 1808 angrep Ryssland Sverige och 1809 hade ryska styrkor trängt i norra Sverige efter att det svenska försvaret av östra rikshalvan brutit samman.  
Norrlandskusten ockuperades av ryssarna och till och med Stockholm hotades av deras framryckning. Sverige lyckades förhandla fram ett fredsfördrag i elfte timmen och ryssarna lämnade det som nu är Sverige men Finlad var förlorat. 
Medans de ryska styrkorna drogs tillbaka över Torne älv så deserterade min anfader tillsammans med en vän. De höll sig länge gömda i skogarna kring Jävre i Norrbotten, svenskarna hade en ovana att slå ihjäl ryska dessertörer och eftersläntrare. Men till slut gav de sig till känna och begärde vad vi idag skulla kalla asyl. De blev kända i bygden som "storryssen" och "lillryssen" (den senare var min förfader).

Min farfarsfarfarsfar lät döpa sig och tog namnet Johan Skog. I början av 1800-talet rådde inte religionfrihet i Sverige, judar fick inte bosätta sig varsomhelst och framför allt inte gifta sig över religionsgränserna (först 1870 fick svenska judar fulla medborgeliga rättigheter). I bevarade husförhörsprotokoll kan man läsa att han ropades upp som "den ryske överlöpare Johan Skog" så länge han levde. Han gifte sig och fick en son, Eric Johanson.

Tyvärr var inte ryssar väl sedda och hans vän "storryssen" blev ihjälslagen efter en dans i Piteå Kyrkby. Men det gick bra för min anfader, fast till slut så hann främlingsfientligheten, rysshatet, antisemitismen eller om det bara var den gamla svenska avundsjukan ikapp även honom. Under en jakt sköts han (enligt vittnen uppsåtligt) till döds.

Hans son Eric fick även han en son: Karl Ericson och namnet Ericson har följt oss tills idag. Epitet "ryss" följde släkten i flera generationer, även min far fick när han var liten höra (när han ställt till med något ofog):  "jo, nog märks det att ni ryssar alltid".

Jag hörde ett föredrag nyligen som sa att styrkan i USA's ekonomi var att invandrare blev accepterade som amerikaner inom (i genomsnitt) två år! Medans vår svaghet är att det tar flera generationer att bli "svensk".

Inlagt 2011-06-06 11:21 | Läst 10081 ggr. | Permalink

"Intressant läsning. Man blir sugen på att släktforska. Jag vet att min gammel farmor Anna är resultatet av en spansk sjömans besök i Härnösand i mitten på 1800-talet. Något som inte var OK då :-)"


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Intressant läsning. Man blir sugen på att släktforska. Jag vet att min gammel farmor Anna är resultatet av en spansk sjömans besök i Härnösand i mitten på 1800-talet. Något som inte var OK då :-)
Du kan nog åtminstone i vissa delar dra en ganska rak parallell till ryska häcklöperskan Ludmila Nazorilenko (osäker på stavningen) som fälldes tidigt i sin karriär för doping, men som gifte sig med sin svenske manager och fick efternamnet Engqvist. Då blev hon populär eftersom hon tog några meriterande segrar här och var. (Tog hon inte OS-guld till och med?) Men så åkte hon fast för doping igen, och samma personer som hyllat henne som svensk idrottare kallade nu henne i samma ögonblick för ryska, och det i en underförstådd betydelse av fuskare och att "du inte hör hemma bland oss".
Nu hade väl din anfader lite svårare att få acceptans hos svenskarna så den här jämförelsen haltar lite, men jag kan tänka mig att det var lättare att ses som svensk om man tillförde något som svenskarna då hade behov av. Förmodligen höll sig båda parter på sin kant och lärde aldrig känna varandra, istället för att ta tillvara varandras kunskaper.
Ja, när blir man svensk? När det passar oss, är nog det bistra svaret.
Hej Johan, och tack för synnerligen intressant läsning!

Eftersom jag själv är född och uppvuxen nära ett annat slagfält (Slaget i Oravais i sept. 1808) och som tidskriftsredaktör gjort ett temanummer om detta 1808-09-års krig, känns dina rader som ett unikt historiskt vingslag! Helt fantastiskt!

Jag har aldrig tidigare hört talas om ryska soldater som "hoppade av" och blev kvar i bygderna, åtminstone inte i Sverige. I Finland var ju situationen en annan, eftersom vi efter detta krig blev en del av storfurstendömet.

Tänk vad historiska uppgifter ang. släktbakgrund ger liv åt det man bara läst om i böcker!

Att sen människor är så trångsynta som de är, är ju beklagligt. Som kustsvensk i Finland är det ju vardagsmat för mig ... men det är en annan historia.

h. Håkan
Intressant läsning. Släktforskning är kul. På fädernet härstammar jag från Dresden i Tyskland. Familjen Hempel köpte en gård i Västergötland på 1840-talet. En dotter, Maria Lovisa, gifte sig med Johan Erik Olsson och bosatte sig i Roslagen. Där föddes sedan min farfar Konrad Olsson som senare flyttade till Ockelbo där min far Gunnar föddes. Min far ville att vi barn skulle ta namnet Hempel så att det inte föll i glömska. Vi diskuterar saken fortfarande. Aller anfang ist schwer :-).
Eva Ström 2014-07-09 13:50
Jag känner till släkten Hempel eftersom jag själv härstammar från den. Johann Carl Paul Hempel 1803- 1870 , gift med Johanna Christiana Starke 1806- 1882 kom ca 1835 till Sverige för att bedriva fåravel i Västergötland vid Kinnekulle. Hans gravsten finns i Medelpana kyrka, återgiven i Per Wästbergs bok Minnets stigar pg av titeln fårchef. De fick 8 barn. Min mormors far var det femte barnet Carl Wilhelm Hempel. Din släkt härstammar från det äldsta barnet Johan Christian "Edward Hempel" 1829-1893 som gifte sig med Stina Kajsa Andersdotter. En dotter Maria Lovisa (1855-1902) gifte sig med Johan Erik Olsson och fick sonen Erik Konrad.
På denna länk ser du trädet:

http://gw.geneanet.org/sluthman?lang=sv;pz=sven+david+patrik;nz=luthman;ocz=0;m=D;p=johann+paul;n=hempel&siblings=on¬es=on&t=T&v=6&image=on&marriage=on&full=on
Med släktforskarhälsningar: Eva Ström
pic-tor 2014-07-09 17:26
Vad roligt Eva att du hörde av dig. Var finns du någonstans? Jag har en del material också som sonhustruns far har grävt fram. Jag kan mejla till dig om jag får din e-postadress. Roligast skulle naturligtvis vara om vi kunde träffas och titta tillsammans. Jag finns i Gävle sedan knappt två månader tillbaka.

Hälsningar
Torbjörn Olsson
Eva Ström 2014-07-09 20:18
Min email adress är [email protected]
Jag har börjat släktforska lite smått. En bror till Carl Wilhelm Hempel och Johann Christian emigrerade till USA och slog sig ner i North Dakota. Deras namn ändrades till Hample, och de grundade ett litet samhälle som heter Hample i North Dakotas sydöstra hörn.
Jag hittade några kopior av papper som jag troligen fått av min framlidna mor, skrivna av en Tom Hample 1964, som också härstammade från Invandraren från Dresden.
I går var jag hela dagen i tankarna i North Dakota, och då jag googlade på fler namn kom denna blogg upp.
Roligt om vi kan utbyta information!
Svensk blir man när man gör nåt bra för Sverige, i samma stund man begår ett fel så är man invandrare oavsett hur länge man har bott här.
Nu när SD är i riksdagen lär det inte bli bättre.
Titta bara i tidningar, det är inte alls ovanligt med attribut som "andra generationens invandrare" eller tom tredje...
"Jag hörde ett föredrag nyligen som sa att styrkan i USA's ekonomi var att invandrare blev accepterade som amerikaner inom (i genomsnitt) två år!"

Jag tror du får vända på steken. Det beror på att invandrare tvingas bli amerikaner eftersom de inte får någon försörjning. Så funkar det inte här, och därför blir invandrare inte anställda eftersom de rent av uppmuntras att inte anpassa sig. Galenskap.

Svensk är man när man känner sig svensk. Jag vet många invandare som talar om sig själva som turkar, irakier, serber, och så vidare. De är uppenbarligen inte svenskar, än.
Det ligger mycket i det där om svensk främlingsfientlighet och amerikansk öppenhet. Här i Nordamerika är ju problemet i stället att många svarta fortfarande ses med fördomsfulla ögon. Men annars är det så lätt att komma från ett annat land och bli accepterad som fullvärdig medlem i samhället. Den enkla medborgarskapsceremonin är faktiskt i det avseendet nästan rörande. När jag fick mitt medborgarskap var vi ett par hundra personer på plats, för att lyssna till ett föredrag om hur det var att vara canadensare, för att avlägga eden och sjunga nationalsången. Och sedan bli bjuden på kaffe med dopp av en liten grupp frivilliga. Alltsammans riktigt värmde hjärtat!
Intressant läsning, finns säkert en del sådana släkthistorier.
När man blir svensk? En svår fråga.

Men det märkliga är att när invandrare kommer till Sverige så räknar en del dem som svenskar men svenskar som flyttar till annat land blir nog alltid svenskar. Inte är man engelsman för att föräldrarna flyttade till England för 30 år sedan. Likaså finns det väl svenska missionärsfamiljer som bott i Afrika i generationer men räknas som svenskar när de besöker Sverige och troligen även i Afrika.
Varför är det inte lika på båda hållen?