Hur långt får man gå ligger naturligtvis i fotografens egna moraliska och etiska bedömningar, riktlinjer och värdegrunder. Värre är det att hur mycket övertramp man än gör så finns det alltid marknad för bilderna. Ibland kan det vara så illa att "beställaren" väljer en samvetslös fotograf för att få de "sensationella" bilder som "marknaden" vill ha. I slutändan så är det den individuelle fotografen som själv gör bedömningen hur långt man får gå. Ibland kanske man som fotograf får göra ett övervägande om den moraliska överträdelsen gagnar medlen. Om den bedömningen är rätt eller fel lär var underlag för vidare diskussion.

Det finns även vanliga gatufotografer som helt utan skrupler inkräktar på andras integritet och gör allt för att fånga vardagen på ett skrämmande sätt. Eller rusa fram till "spännande" människor och stoppa upp en blixt i ansiktet på dem och sedan raskt rusa vidare. Jag säger inte att det är rätt eller fel, utan diskussionen pågår ständigt bland kollegor huruvida det är kränkande eller ej att utan att tillfråga snudd på antasta sina offer och sedan med ett brett leende rusa vidare till nästa "offer".

Samma snack förekommer bland puritanerna inom naturfotogenren. Hur långt får man gå för att få en bra bild. Men där är mer fråga om manupilation av naturen på plats, eller i postproduktion i form av bildmanupilation. Så frågan är ständigt aktuell och kommer så vara länge. Allas gränser och toleransnivåer är olika och det kommer (och har alltid) skapa motsättningar.

Tyvärr så finns det journalister/fotografer som är beredda att gå hur långt som helst för rätt summa pengar!
/Annika