Vems minnen slänger jag???

Hejhej alla glada!

Min käre Far lämnade jordelivet i somras, några år efter min kära Mor. Att hantera saknanden efter föräldrar är mer än bara sakna dem har jag erfarit. En länk för Er som önskar få en bild av mina föräldrar:

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=147123

Alltnog, i röran kring allt vad begravning, dödsbo, städning, kontoavslut och Gud vet vad som följer efter en himlafärd ( tack och lov för min syster Lilian som var och är en klippa att luta sig emot) så fick jag uppgiften att gå igenom alla fotografier som Mor och Far samlat på sig under deras livsresa. En grannlaga uppgift visade det sig av många skäl.

Föräldrarna mina var amatörfotografer i ordets allra ursprungligaste (modern svenska) mening. Kamerorna var de enklaste, typ Instamatic och/eller helautomatiska kompaktkameror med fixfocus och liknande andra kameror. Dom slängde aldrig några kort heller verkar det som. Fotografierna i albumen är en salig blandning, filmrullar sparades till det fanns tid eller pengar att framkalla dessa vilket resulterat i att korten är tidsmässigt ihopblandade. Korten är suddiga, över- och underexponerade, personer är "klippta" på alla möjliga sätt, dubletter och även bilderna som ljusskadats med den karaktäristiska orange ljushinnan sparades, alltså ALLT sparades och sattes in i album.

När jag nu är färdig med genomgången känner jag en sådan glädje över mina föräldrars sparnit. Jag har även fått en tankeställare kring det här med en bilds värde. Inga revolutionerande tankar men i sammanhanget för mig viktiga tankar. I den bildkavalkad som beströddes mig kom reminicensens kemi att utverka synapskopplingar i min hjärnas gömmen till händelser som jag inte trodde mig komma ihåg. Det fanns även bilder som jag trodde var borta vilka utverkade den sköna känslan av känslomässig återkoppling, man kände hur man kom ihåg.

Vad leder det här nu då? Jo, övervägande delen av de bilder som jag nu sätter stort värde på är i dagens maximultimediapixelprostituerade värld totalt oacceptabla (överdriver lite för polemikens skull). Visst, jag vet, vi producerar under en minut mer bilder än vad våra föräldrar producerade under en livstid och därur är urvalet så mycket större men är det vi som skall bestämma urvalet för våra efterkommande ? Jag har mängder av bilder på mina döttrar. När jag sållar bland dessa så finns det ju en massa kriterier för när man skall spara bilder och en sak som får mig att gallra ut en bild till slasken är skärpan. Är den oskarp så åker den ut och det utan att riktigt titta på bildens innehåll! Jag gör det valet för min döttrar nu utan att veta den enskilda bildens värde för dem. Konståkning är ett intresse alla tre haft och alla tre har någon gång stått på pallen. För diskussionens skull, om jag gallrar ut den bilden där det tydligast framgår hur glad någon av döttrarna blivit för pallplatsen pga att just den bilden är oskarp, i det att jag vet att jag har andra bilder av samma tillfälle som är skarpa men som saknar just DET, gör jag då min drabbade dotter en otjänst senare i livet? Det finns många andra kriterier som gör att man sållar bilder och frågan är om man är "blind" när man gör det, om man är för normokritisk??

Anledningen till mina tankar är att jag "hittade" en bild från min barndom, ja inte bara en bild självklart, det är så många underbart uruselt dåliga bilder som gett mig sån glädje under denna bildsejour i föräldrarnas minnesalbum. Dock, den som jag refererar till skildrar en händelse som jag ser tillbaka med glädje och har gjort länge men i min enfald (kunde ju tittat lite mer i albumen när mina föräldrar fortfarande vandrade på vår jord) trodde var odokumenterad. Det är en så enkel sak som min första kedjecykel. En något påvert liv saknade möjligheten att ge en ny cykel så mina föräldrar lyckades införskaffa en begagnad, ganska så för stor cykel med en klassisk limpsadel. Jag kommer så väl ihåg glädjen jag kände för denna cykel och framförallt kampen att tämja denna jätte och kunna bemästra cyklandet. Min kamp understöddes av min hyreslängas väggar som jag lutade mig emot, stödde mig på, sköt ifrån mig under det att jag vinglande kom längre och längre mellan antingen fallen eller väggen en bit bort. Ett inpräntat minne. Och denna kamp har mina föräldrar fångat på bild, den minneseufori som sköljde över mig när jag såg bilden kan inte beskrivas, jag var där då liksom nu och känslan, kampen och slutligen segern kändes i hela kroppen och jag var 7 år  och 50 år samtidigt. Grymmekänsla!! 

Och bilden då? Jo, en underexponerad lite suddig bild tagen från långt håll.....

.... och en bild som i sammanhanget är av de bättre.

Jag har tydligen ärvt mina föräldras fäbless för sparande av bilder för jag slänger inga bilder. Dom hamnar i slasken men den är otömd, tack och lov. Det är kanske så att mina döttrar, när jag gjort mitt frånfälle, inte bryr sig överhuvudtaget att gå igenom bilderna. Det är ok för om det är så att de ,som jag, när och om det tillfället kommer går igenom bilderna så finns deras minnen där för dom själva att sålla bland. Det är viktigt för mig iallafall.

//Peter\\

PS oskarpa bilder kommer antagligen få ett större värde efter att Adobe lanserat deras Deblurring funktion i kommande Photoshop.... se länken, är det någon som skojar eller är det verkligen sant.... 

http://www.youtube.com/watch?v=OyOSDcfME1U  

 om detta stämmer så är man ju HIMLA glad att man har sin slask med oskarpa digitala bilder DS

PS2 Vilka välfärdsproblem man har hehe DS

Brutalt krossad vänskap

Hejhej

Vägs ände kan nås via många alternativ. Min kära gamla vän som stått vid mig i vått och torrt, i glädje och sorg, i ljus och mörker, i kyla och värme har jag brutalt försakat för en yngre och attraktivare vän. Tanken att avpolletera den gamle har funnits ett tag. Dock har banden vi bundit, strapatserna vi genomlidit, momenten vi båda upplevt och lagrat i våra minnen funnits som ett kitt vilket hållit oss samman fram tills denna stund.

Första gången jag och min åldrande vän möttes förändrades min värld. Det som före mötet tett sig som  utopi, som drömmar om en ny fantastisk värld, som avlägsna möjligheter i en framtid bortom min levnadstid blev tillsammans med min gamle vän en underbar verklighet. Det som andra lovat, utfäst och försäkrat skulle vara möjligt men som i den reella världen visade sig vara tomma löften och irriterande egenskaper, det utförde min gamle vän med en självklarhet och ohämmad intuivitet från första sekunden vi höll om varandra. En lättsamhet, glädje och svirvlande intelligens fyllde min värld. Att det kunde vara så självklart enkelt blev nästan en chock.

Under åren som följde så djupnade vår vänskap, vi samlade på oss erfarenheter, vi delade kunskap, kultur, litteratur och framförallt fotografier. Tillsammans kompletterade vi varandra perfekt i det fotografiska intresset, jag lite mer åt det estetiska hållet och min gamle vän åt det tekniska. Vår kombinationen genererade genom åren många roliga bilder, några sorgliga och en del obegripliga, vilka fick våra övriga vänner att tvivla på vår mentala hälsa. Det tvivlet hade vi aldrig gentemot varandra, vi trodde på vår vänskap, gemenskap och det vi skapade tillsammans.

Redan från början visste vi att min gamle vän inte skulle bli så gammal, min vän var märkt av den moderna tidens stress och kunde inte riktigt anamma alla nya intryck, trots god hjälp från min gamle väns hemvist som med jämna mellanrum skickade paket vilkas innehåll förmodades hejda det galopperande åldrandet min vän inte kunde undvika. Med tiden så blev den gamle allt långsammare och segare, det onormalt snabba åldrandet min vän led av märktes och den gamle blev omsprungen av yngre förmågor, kunde inte svara upp i sina åtaganden lika snabbt som tidigare och kollapsade dessutom med jämna mellanrum.

Utöver denna hemska åldersprocess så råkade min gamle vän också ut för olyckor. Olyckor som förvanskade min väns utseende, gjorde reaktioner långsammare, gav nyckfylla humörsvängningar och egensinniga beslut som till viss del orsakade förluster och irritation för mig. Trots dessa omtagnaden i vår relation blev vår vänskap orubbad, att ge och ta är väsentligt i en vänskap och det visste vi båda om. Fram tills nu......

........ nu vrider jag om Judaskniven i ryggen på min gamle vän. Det blev ohållbart, framförallt efter senaste olyckan för någon vecka sedan som inte bara gav min vän ett groteskt utseende utan även åsamkade mig skada i mina försök att trösta och ta hand om den gamle. Det höll inte längre samtidigt som jag bakom den gamles rygg hade inlett ett annat förhållande sedan en tid tillbaka. Jag hade via annons försäkrat mig om en ny,  yngre och fräschare vän vilkens ankomst brutalt krossade min och den gamles vänskap. Den yngre lärde sig ganska fort allt den äldre kunnat och var dessutom rappare, mer slank och läcker samt bringade mer möjligheter än den gamle kunde ge mig. Vår vänskap krossades ganska ohejdat.

Nu har jag umgåtts med min nya vän ett tag. Denna nya vänskap är inte lika revolutionerande som den gamle och min var men å andra sidan så finns mer möjligheter framför oss. Den gamle och jag är vänner igen, gamlingen är skämtsamt medveten om att den gamles tid snart är all och tar det med ro. Det finns ett liv efter det här även för min gamle vän om än i en annan form kanske...... vilket som så är jag glad att ha haft den gamle som vän, att den gamle lärt mig, delat med mig och visat mig en värld som då var oskyldigt barnslig men nu är lite mer vuxen. Jag ger Er ett porträtt på min gamle vän, efter den senaste olyckan och så som min gamle vän skrider in i evigheten......... Vila i frid, min käre gamle vän iPhone 3GS!

PS Min nya vän heter iPhone5 DS

//Peter\\

F-n tro´t, det är bara en slump

Hej hej!

"Underliga äro Herrens vägar" är ju ett gammalt fint talesätt som har mer substans på livets krokiga väg än vad som kanske lite lojt menas. En del händelser de senaste dagarna ,som i sammanhanget inte riktigt kan relateras till varandra men vars effekter i slutändan blir den sammanflätade väv av outgrundliga händelser som ens dagar flyter omkring på, har triggat tankar om varats olidliga lätthet.

Jag har haft en idé om att lufta lite tankar om Elisabeth Olssons Wallins konstärsskap. Högst personligt och i total avsaknad av empirism.... Jag har under en tid läst en bok om EOW´s utställning Ecce Homo, den effekt den har  haft på EOW, inblandade parter och både kyrkans och allmänhetens syn på homosexualitet. I boken refereras det till ytterligare en samtida utställning där fotografen Bettina Reims arbetat i ungefär samma tema vars utställning kallas INRI. Bettina Reims är en fotograf jag hört talas om men inte har någon egen relation till. Beröringspunkterna lockade mig att dock att undersöka saken vidare. Jag har ett litet intresse om frågorna i stort som rör det som kan vara en större del av oss alla och att få en ytterligare angreppspunkt kittlade min nyfikenhet.

Utställningen INRI finns som bok och då den boken inte fanns att få tag i på ett bra sätt här i Sverige sökte jag mig globalt ut och hittade jag ett exemplar från en liten antikvitetsaffär i Portland USA. För det facila priset av 17 dollar +frakt beställdes den och efter 15 dagar är den nu i min hand. Första intrycket stämplades av den bild som kom upp när jag slumpmässigt öppnade boken första gången, "The Virgins Miraculous Milk". Wow alltså, starkt, symbolladdat och smärtsamt. Övriga bilder, som jag sett hittills (jag skyndar långsamt), äger samma om än inte lika intensiva kraft. Nästa överraskning blev texten i boken, en berättelse eller saga som verkar följa den traditionella men har ett spännande stickspår. Det blir en spännande färd en tid framöver. Jag fick boken igår så så mycket mer kan jag inte säga.

Oavsett, EOW var ju egentligen tanken här men jag lägger den tanken i framkallningsskålen igen. Det är en del kring den frågan jag behöver dissekera mera. EOW är ju medialt intressant igen i och med hennes senaste bilder, detta plus en intervju med henne i senaste Kamera&Bild där en del av mina tankar kanske får mer substans gör att jag hesiterar. Lite mer empiri så att säga ;-)

Herrens vägar då??? Jo, någonstans finns kanske en tanke att det oförutsägbara bara är oförutsägbart i ens närhet i det att alla oförutsägbarheter man passerar egentligen flätas samman till förutsägbarheter i Din egen händelsehorisont. Då kan ju det som hänt runt mig de senaste dagarna, det som inte är relaterat eller känt till varandra men som vid en till synes given punkt tangerar min livsväg med oförklarliga sammanhang förklaras.

Fan tro´t

//Peter\\ 

Min mara , en solens mareld

Hej hej

Ibland är gudarna emot en, men rätt ofta är gudarnas motvilja fröet till tankebanor som ger en annan substans till det som inte var med en vid tillfället. Mina gudar skrattade rätt rått åt mig häromdagen. På min färd hem genom det nordhalländska landskapet denna ödesdigra dag tornade ett magnifikt naturens skådespel upp sig. Ett katedraliskt vackert molnsjok bredde ut sig från mitt zenit ner mot havshorisonten men lämnade en flik precis i ovan horisonten. Ur denna flik, under det att solen kysste horisonten godnatt, erupterade en bedövande vacker solmareldsdans i det att solens sista ljus kastades som orangera smekningar i molnsjokets struktur. Det var mäktigt, vackert och svulstigt nästan. Jag framstod inte som den bästa av bilister i det att jag vinglande framförde mitt fordon mer betraktade denna naturpjäs än att se på vägen. 10 minuter ungefär, sedan var föreställningen över och mörkret avancerade över nejden. Gudarna då? Jo, dels hade jag inte kameran med mig, dels kom jag iväg sent från jobbet, dels valde jag den långa men mer vackra vägen hem. Allt orsaker till att jag missade att föreviga denna oefterhärmliga solnedgång, allt orsakat av att mina gudar inte bistod mig i någon av de parametrarna som åtminståne kunde gett mig en chans att fotografera moder Gaias godnattkyss.

Ja, när man väl kom hem så hade ju frugan naturligtsvis fotograferat solnedgången, inte lika begaistrad som jag över den, men ändock nog för att engagera sig i ett litet foto. Detta lilla foto publicerades på Fejjan med ackompanjemang av "likes" i massor. Under kvällen så droppade det in mer och mer små fotografier på denna solnedgång från en masse olika människor vilka likväl som jag och min fru mer eller mindre fascinerats av detta naturens uppträdande. Då slog det mig en tanke som inte bara roat mig sedan dess utan kanske är det lilla fröet som gudarnas motvilja sått.

Solnedgångar är karaktäriserat i officiella sammanhang som ickemotiv, tävlingar vägrar ta emot dem, bildbyråer vomerar över dom, proffsfotografer skyr dem som kackerlackor mm (nu överdriver jag kraftigt för polemikens skull) men ALLA fotograferar dem. Ingen nu levande fotograf, hobby som proffs, har inte fotograferat en solnedgång. Det är så skämmigt vackert, i nivå med hötorgskonst. Då kommer naturligtsvis följdfrågan, vad mera kan man tänka sig är ett motiv i denna kategorin? Ni får gärna komma med förslag men jag sparkar in världens absolut gargantuastiskt öppna dörr när jag nu presenterar de tre mest älskade motiven, utan inbördes ordning och utan att överhuvudtaget ha rätt.

1. Barn! Inget motiv kan väcka känslor som ett starkt porträtt på ett barn, vare sig den lilla är trumpen, avvaktande, arg, nyfiken, glad, smutsig eller  bara sprudlande sprallig. Och ens egna barn skall man inte tala om, varje foto på dem är ett totalt okritiskt mästerverk i förälderns ögon!!

2. Solnedgångar! Visst är det så, denna vardagliga händelse gömmer så mycket primala känslor och symbolik. Om Ni orkat läsa hela vägen hit så förstår Ni att jag kan hänföras av solens kvällsliga och eldiga dans. Utöver det rent estetiska ryms även symbolik förärad och ärvd genom hela vår historia som subliminalt triggar känslor, tankar om livets skörhet, rytm och värde. 

3. Nu kommer en outsider, väldigt personligt påverkad och kanske lite styrd av min önskan att publicera nedan bild  ;-) . Strömmande vatten fotograferad med lång slutartid, eller ja, kanske vatten i alla dess miljöer under en lång exponering. Något är det som triggar oss att leka vattenleken med kameran. Även här trycker jag in lite symbolik. Vatten är vår närmaste föda, vår kropps största sammansättning, ett gemensamt arv buret av liv i alla dess former genom livets hela historia, ett flöde av en bestämd mängd vatten här på vår vackra jord som vi alla delat på, delar på och kommer att dela på i framtiden. Plussar man på med att flödande vatten blir mjuk, trolskt och fantasieggande under en lång exponering kan konklusionen inte bli annan än att det tilltalar oss djupt.

Så, vad kan man då utröna av denna lilla blogg då? Jag vet inte faktiskt, gudarna är som dom är, motiv kommer och går, allt är fotograferat men alla fotograferar det igen... kanske..... jag har iallafall inte fotograferat den solnedgången häromdagen, den är istället inpräntad i mina sinnen samt i bromsfoten (har man inte blicken på vägen hoppas man att bromsfoten räddar en) .......det jag har är en bild på vatten......... som strömmar likt ett bomullskuddshav för näcken......

Väl Mött

//Peter\\

Jag, en iStockprostituerad

Hejhej!

Jag erkänner med en gång eftersom rubriken så talande avslöjar mig. Jag är en av de som i vissa kretsar betraktas som medlöpare till den professionella fotografins moras, en som säljer sitt hantverk för judaspengar, en som skyggt stryker under det fotografiska överflödets bord för att få ta del av mammons smulor som så knappt faller från fotoköpehetsens frosseri. Jag erkänner och kan ta smälek för det, kan leva betraktad med onda ögon och en pariastämpel. Det som skrämmer mig är den begynnande iStockmentaliteten som infekterar min hjärna.

Jag är på intet sätt en framstående fotograf, det gamla hederliga "hellre än bra" är devisen som präglar mina verk. Dock så har jag genom åren alltid hävdat min integritet, mitt sätt att se på min egen och andras fotokonst. Jag har en tanke och idé kring fotografering, kan se att mitt sätt att betrakta och värdera foto är både klassikt skolad likväl som modernt präglad om jag får lov att vara lite förmer i min självbetraktelse. Inte på något sätt bättre än andra men inte heller så värst mycket sämre hoppas jag. Utifrån den självbetraktelsen har jag sedan några år sakta men säkert inlemmat mig i iStockvärlden.

Det finns en uppenbar marknad, jag har vänner (sic) som tjänar bra med pengar per månad på att sälja bilder via Stockbyråer. Utöver det så finns det professionella iStockfotografer som lever på denna verksamhet har jag förstått det som. Så drömmen om att tjäna pengar på mina bilder fick näring utifrån detta faktum, en sidoinkomst som kunde täcka min dyra hobbykostnad. Ytterligare drömmar att nå Exclusive där man kan få 20 dollar per bild istället för 2 dollar eller mindre hägrade bortom horisonten.

Nu är jag här, ett par års erfarenheter rikare(?). En av iStockphotos mer misslyckade individer med en rejectionrate (en iStockterm) som gränsar till negativt värde. Denna unika placering är resultatet av min till idioti gränsande integritet som är nämnd ovan. Att vara iStockfotograf är att falla in i ledet. Bilder skall vara knivskarpa, ljusa, glättiga, färgglada, identitetslösa. Dom skall komponeras med plats för "copyspace", möjlighet till spegelvändning, texter, ytor för placering av företagslogos och annat skräp. Ingen efterbehandling whatsoever, drar man för mycket i något reglage i ett bildbehandlingsprogram får The Inspectors (domare, jury och bödlar) indignationshicka och rejectar bilden med äcklad blick.  Inte alls de bilder som jag intill vansinnets gräns har laddat upp till iStock under åren.

Mina bilder är jag, kan vara en förklaring iofs, och jag har genom åren bankat min panna blodig mot tangentbordet (qwerty är praktiskt taget ingraverat i pannan) i min frustration över alla rejections av alla de fantastiska (egen bedömning) bilder jag laddat upp i tron att det är just den bilden som har ett inte bara materiellt värde utan även konstnärligt och symbiosen i den bilden borde vara en frälsning för iStock. HA... inte så. Resultatet blev som Ni förstår tvärtom.

En vändpunkt. Den kom. Jag fotograferade, processade och behandlade en bild som i mitt tycke blev bra. Den speglade lite min tanke om liv och tro, den skörhet, den värme och transparans som omger oss. Är sällan jättenöjd med bilder men här var jag jätenöjd(bara ett t nöjd) och laddade upp bilden på iStock. Responsen blev dramatisk, mellan rejectionsraderna läser jag in den fasa dessa stackars inspectors måste ha känt, dom plockade upp tangentbordet som sköld och lasermusen som svärd, äntrade sina magnifika datorer och galopperade ut till korståg mot mig. Detta var en blasfemi mot iStockreligionen. Jag tog moloken skydd i min integritetsbunker och kurade. Bilden jag pratar om är denna:

Vändpunkten då? Jo, det är här detta blogginlägg egentligen börjar. Vändpunkten är till förfång för min "konstnärliga" ådra. Nu när jag äntrar mina fotosejourer så finns där en gnagande tanke. Varje gång (lite överdrivet) jag står inför ett motiv eller en händelse att fotografera så är iStockdemonen där och sprider syra i mina tankar. Passar det här, skall jag komponera om lite så det passar bättre, kan en logga passa in vid sidan här, är det färgglatt nog, skiner glädjen igenom, är det här vad iStockköparen verkligen vill ha??? Det pågår en kamp inne i min lilla hjärna och just för tillfället är den konstnärliga ryttaren hopplöst förlorad likt Don Quijote. Mammons broder snikenheten har knockat motståndaren som knappt rört sig innan nio....... Vändpunkten! Jag tänker...iStockmentaliteten som infekterar min hjärna

... jag är iStockprostituerad.....

//Peter\\

PS Alla personer (inspectors) som nämns i inlägget är helt fiktiva. Inga personer kan eller skall relateras till denna yrkesgrupp. Deras reaktioner och handlingar är enbart en fantasi skapad att ge dramatik till inlägget DS

PS 2 Jag laddar fortfarande upp bilder till Stockbyråer DS

PS 3 Räknat till utförda timmar är min inkomst från Stockbyråer på fantasiljoners kronor back DS

PS 4 Alla inspectors som läser det här, jag heter egentligen inte Peter, det är min pseudonym DS