Naturfotografering, ett rent h-vete

Hej hej!

Efter att hösten genom veckorna visats sin sämre sida med regn, molntunga skyar och vindpiskande kyla hände ett litet under idag. Ingenting under dagen påvisade möjligheten att solen skulle titta fram denna dag men si, det gjorde den under eftermiddagen. Halv fem var klockan när min blick förvånat konstaterade en blå himmel, go höstvärme och  obefintlig vind.  Inget tid att förlora tänkte jag, tog på mig fotokläderna, fotoryggsäcken och laddade kameran på stativ. Målet var Lillesjön, in liten fotogenique pärla här i Halland. Jag och lilla Billy, en 3 år ung Bichon Frisé äntrade bilen och gav oss iväg.

När vi kom fram började en lustiger dans med alla kluriga små skogsalver, troll och knytt som med iver lade försåtsfällor för mig. Lillesjön, som jag tänkte mig skulle bada i eftermiddagsljus, låg stilla i skogens skugga och var tämligen ointresserad av att bli avporträtterad. Missade lite där att eftermiddagssolen inte nådde ner i sänkan som sjön låg i. Attans! Spontan planering är nog inte min cup of tea, typ. Ok, backupplanen.. hmmm . Lillesjön ligger som sagt i en sänka och de skogsbeklädda höjderna runt sjön brann av eftermiddagsljusets vackra sken. Sagt och gjort, upp till toppen av höjden som badade i ljuset. No big deal. 

Eller huuur??!!! Höjd är ju en sak, att ta sig upp en annan sak för att göra en kort historia lång. Vi pratar inte Mount Everest på något sätt men det här var brant, halt och snårigt så in i norden. Att sedan flåset lämnade min stackars lekamen för c:a 1000 år sedan hjälpte ju inte till. Utöver det så var ju lilla Billy med, ni vet den lilla hunden, Bichon Frisén. För Er som inte vet det så är Bichon Frisé det längsta man komma från att kalla en naturhund. Framavlad som en ren sällskapshund i den mindre storleken med mjuk fluffig päls och ett charmig egensinne är dess rätta plats inte i en skog utan i ett palats, typ. I skogen är denna hund motsvarigheten till en supermagnet, allt fastnar på honom. Så där hasar jag mig upp för den snårdränkta höjden, utschasad efter någon meter, svetten dryper, benen värker och till råga på allt så är de förbenade trollen och knytten framme och pepprar lilla Billy med allsköns bråte i form av små grenar, stickor, löv och Gud vet vad.

När vi väl är uppe på höjden, jag lätt förvirrad av ansträngningen och lilla Billy c:a 10 kilo tyngre av all natur hans kardborrepäls har plockat upp på vägen kommer nästa motgång. Under klättringen upp har solen hastigt och lustigt dalat en hel del ner mot horisonten och lämnat bara några få strimmor ljus att leka med på toppen. Lilla Billy sätter sig ner och börjar plockepinnleken i sin päls medans jag jagar dessa stackars ljusstrimmor under skogsalvernas glada skratt i ett fåfängt hopp att få en bild åtminståne.  Lagom till jag trocklat fram kameran så ser jag ljusstrimmorna försvinna in i den bakomliggande granskogens kompakta mörker. Hmmmm..... irritation, tja kanske.

Två ganska dumma beslut denna underbara söndagskväll är väl för lite antog jag ivrigt påhejad av all lömsk trolldom som gömmer sig i våra skogar och embarkerade mitt tredje. Under det att mörkret vältrar sig in över nejden tar jag min utrustning, stör Lilla Billy i hans plockepinnlek och går vidare, tänkte  ta en lite vidare sväng så att jag kom ner bortanför Lillesjön, jag gick upp för berget hitom sjön så att säga. Inget bra beslut skall det visa sig. Utan att jag riktig förstått hur så är jag hastigt och inte så lustigt inne en djävulusisk urskog. Tätvuxen är bara förnamnet på denna urskog, små förbenade träd så nära varandra att man behöver vara tvådimensionell för att kunna ta sig förbi dom. Ryggsäcken fastnar, kameran på stativ hakar i, grenar smätter och sticker en i öron, ögon och allt annat som gör ont i ansiktet. Alla troll, knytt och skogsväsen kastar kottar, skakar loss vatten från grenar och löv, lägger fällben. Glöm inte lilla Billy, nu ytterligare 5 kilo tyngre springer han som en tätting i vilda försök att ta sig ur detta helveteshål vilket resulterar i att kopplet fastnar och vrider sig runt dessa förbenade träd med resultat att jag utöver min kamp mot elementen måste utöva intellektuella handlingar att lösa dessa gordiska knutar min kära lilla hund orsakar med kopplet. Och mörker faller.....

Panik... njaää.. mörker, tätvuxen urskog och trollknytt, vad kan gå fel... ??? Lätt förvirrad visar det sig att jag iallafall tänkt någorlunda rätt. När vi väl kom ur urskogen, i rättan tid för att skoja till det lite, så är vi vid höjdens kant i den bortre delen av sjön. Inget skall vara enkelt i denna underbara värld så med alla illvivlliga skogsväsens hånskratt ringade i öronen tumlade lilla Billy och jag nerför höjden i en kavalkad av mer eller mindre akrobatiska nummer och det vara bara min oförmåga att överhuvudtaget spänna en muskel i min kropp som gjorde att inget vitalare bräcktes. Benämningen trasdocka fick sitt ansikte denna kväll.... ;-)

På säker mark styrdes kosan hem, lilla Billy tjöt av glädje vid åsynen av bilen, trygghet och värme kanske han tog den för. Väl hemma "straffades" lilla Billy med en dusch, för honom var det droppen på denna underbara dag antar jag för han har gett mig onda ögat hela kvällen sedan dess.

Naturfotografering, en avkopplande och hälsosam aktivitet. I h-vete heller.....

Blev det något fotograferat på denna avartiga exkursion då?? Förvånasvärt nog så fanns det bilder på minneskortet men jag är övertygad om att dessa bilder har de små rackans troll, knytt och skogsväsen roat sig med att ta när jag förvirrat vilset irrade i skogen.... nedan är ett av dem....  

"The colorexplosive autumndance beholds the message of the coming dark season"

Väl mött

//Peter\\