Efter olyckan

Hej igen kära läsare!

Påverkad av sviterna från den olycka jag beskrev i mitt föregående blogginlägg har jag under dagarna funderat en del. Kring livets bräcklighet, kring dels oviljan att använda gentemot nyttan av smärtstillande, kring familjen, kring mycket annat vilket kanske inte är så konstigt. I denna tanketornado poppade även upp en del ur ett av mina tidigare projekt som jag delvis slutförde 2012. Detta projekt bygger i all anspråkslöshet på ett samspel mellan skrift och bild. Jag fuskar lite i text, i det som kan kallas fri prosa, och detta projekt, vilket jag kallat "Bilder och Tankar om Tankar och Bilder", är sammanställt i den simplare av bokformer. Kort beskrivet så är antingen en bild eller en text inspirerad av det andra, det finns en unik koppling mellan bild och text alltså, åtminståne i min lilla hjärna. Typ en diptyk i bild och text. Typ. (Funderar lite på om jag skall trycka upp ett litet antal böcker och sprida som ett litet ekonomisk förlustprojekt, någon kanske skulle gilla den, hmmm  ;-)  )

I denna "bok" finns nedan utsnitt, en del som i mitt nu känns tangerat kring främst texten, men i sin helhet måste bilden också presenteras då bilden är inspirationen till texten.

Varsågod, ta del av bild och tanke!

Väl mött

//Peter\\

Tillbaka

....och hjärtat slog....

Inte

Liemannen väste;

"Du har

Två val

Höger upp till

Helvetet

Eller

Vänster ner till

Himlen"

....och hjärtat slog....

Inte

Jag svarade;

"Väljer mitt tredje

Vänder tillbaka

Hit

Där jag får

Både

Det värsta av

Himlen

Och

Det bästa av

Helvetet

Vänder tillbaka

Hit

Till livet"

....och hjärtat slog....

Döden utdelade ett misslyckat slag

Visst, det är en lite utmanande rubrik. Många av Er därute i verkligheten är olyckligtsvis drabbade mer brutalt och hårdare än vad jag förhoppningvis någonsin kommer i närheten av. Dock så är för mig denna händelse en åminnelse om livets bräcklighet och oförutsägbarhet. Vad hände då ,vilket i mina tankar är en touch av liemannens intentioner?

Jag styrketränar i akt och mening att må bra men även för att tillfredställa en viss fåfänga. En övning vilken kallas cable cross flyes och som man kör i en dragmaskin tränar främst bröstmuskulaturen. Nedan Youtubeklipp visar övningen;

https://www.youtube.com/watch?v=nC7sHv1Rlow&feature=youtube_gdata_player

När jag körde denna övning med en äldre, lite grövre modell av dragmaskin hände olyckan. Hela den 150 - 200kg tunga maskinen föll mot mig, överliggaren vilken binder ihop de två vertikala stagen med viktkassetterna träffar mig i bakhuvudet och slår mig till marken. Maskinen slår i golvet och jag ligger omgiven av konstruktionen, knockad och skalperad med blodet sprutande ur ett stort sår i huvudet. Kollegor på plats rusar till min hjälp, tar hand om blödningen och ringer efter ambulans. Smärta, rädsla och kramper fyller min kropp men redan där, minutrarna efter i den smärtans förvirring jag befinner mig i inser jag vilket tur jag hade ändå i sammanhanget.

Nu när jag skriver detta, några dagar senare, i sviterna av hjärnskakning, mörbultad med smärtor i nackregionen, huvudvärk och molande smärta från stygnen, finns en tacksamhet för att jag inte var 10 centimeter längre eller stod ytterligare en bit fram. Om så hade varit fallet hade överliggaren träffat mig i nacken och sannolikt dragit med mig ner i golvet vilket troligtsvis hade renderat grymt allvarligare skador.

Så det är en i mina ögon om inte direkt kommunikation med liemannen så åtminståne ett försök från denne att göra sig påmind och berätta om livets skörhet, denna gång som förloraren mot mina skyddsänglar. 

Fullpumpad med tacksamhet för livets skönhet låg jag i tvsoffan igår och slölyssnade på "Fråga kultureliten". Det som slår mig under denna ljudkuliss är den ytliga hinna i vilken frågekanonaden befinner sig i. Sex personer ur kultureliten, människor vars erfarenheter borgar för djuplodande insikter i mänsklighetens komplexitet, får anstränga sig för att svara intelligent på allmänytliga frågor. Är det den nivån vi befinner oss på gällande kulturfrågor??? Eller är frågorna sållade att attrahera en större publik??

Direkt efter programmet zappar jag lite och kommer till Kunskapskanalen som har ett program om Aboriginernas konst och kultur. Det var diametralt till det tidigare programmet. Aboriginisk kultur är ett flertusenårigt levande flöde av konst,tankar, sånger sammanvävd i tiden. Dagens aboriginkonst är kopplat till befintliga urgamla klippmålningar och historier, med ett modernt uttryck i urgammal hantverkskonst. Väldigt fascinerande och därtill visades även fotokonst som relaterar aboriginernas nutidshistoria till deras stolta ursprung.

En sådan kontrast i kulturyttringar under inflytande av en viss eufori att ,visserligen med smärta, undsluppit liemannens svepande verktyg kanske gör att man onödigt mycket värderar dessa kulturella motsatsers ytor väl ambitiöst. Ytlighet har kanske större värde än vad som tillräknas den.

Konstiga tankar i en mörbultad hjärna utan koherent sammanhang är nog bara det här.

//Peter\\

Ett blixtrande besök till

Hej hej!

Detta nådens år 2013 dväljer i sin ungdom löften, hot, glädje, sorg och spänning vilka ämnas ledsaga vår stapplande färd under dess levnadsår. Världen ser inte så annorlunda ut efter att gamlingen 2012 lämnat över stafettpinnen till sin brådmogne efterkomling. Inget harmagedon utspelades på Mayakalenderns stridsfält, ekonomins ymnighetshorn sugs ned i eurons dyngfly spottandes ojämna flöden av mammons fekalier över EU;s bittra syskon, varken vänster- eller högervindens kylslagna andedräkt är till förmån för den lamslagna isstod i vilken empati, broder-/systerskap och frihet är inkapslad, otrygga ögon föds var minut, murar byggs att emotstå medkänslans trumpeter, mm. Kort sagt, intet nytt under solen. 2013 ärver 2012, med glatt konstaterande att Obamas Barack motstod vargarnas huffanden och puffanden. Ljuset finns.............

.......... vilket är en lisa för själen i det att ljus är att fotografera. Det kommer att göras under 2013 i samma glädje som tidigare. Dock så är det en annan liten händelse som jag fortsätter med. Jag fick en på säkert alla sätt en galen fotoidé , en idé som är/var tänkt att involvera gamla hederliga negativ. Jag har en hel del av den sorten och efter lite rotande ( visste exakt var de var) var de framme. Glad i hågen började jag gå igenom dem vilket jag inte gjort på säkert xxx år med mål att hitta objekt vilka passade mitt syfte. En del hade kontaktkartor men många fick passera ljusbordet. Ganska snart fick jag slänga hågen i sjön och jag föll tillbaka in i minnenas våtvarma omslag.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur många tankar emanerades när jag sorterade ut Mor och Fars gamla fotografier. Vilka minnen och glädje som poppade upp när jag "hittade" fotografier vilka jag trodde var hopplöst förlorade. Denna gång drogs jag ner i en liknande eufori. Bilder från när barnen var små, av frugans ungdomliga skönhet, min valpighet, platser, våra älskade hundar, händelser vilka gömt sig bak minnenas stenstoder dansade fram och lyste upp minnenas paradgata. Jag fastnade ganska rejält under några timmar på den gatan omsluten av flydda tiders ljuskanoner. I slutet av allt detta hittade jag ett självporträtt, tagen med en ryska Leicakopia på mitt dåvarande jobb för  över 25 år sedan. Inte ett minne poppade upp, inte något gav mig en hint om att jag kom ihåg detta eller framförallt att jag ägt en rysk Leicakopia. Denna negativremsa hade ingen kontaktkarta, texten "ryskLeicakopia" stod på arket och  jag fick se mig själv i min ungdoms höjd via ett negativs omvända gråskala. Hur surrealistiskt som helst i den stunden, med ett minnets stormande hav rasandes inom mig. 

När dessa ripplingar nått utkanten på min lilla vattenpöl plockade jag fram en lånad gammal negativscanner och "framkallade" negativet. På datorn framträdde ett relativt grådaskigt fotografi på mig i en steril miljö. Fotografiets anda tilltalade mig så mitt enkla beslut blev att inte göra något aktiv Photoshoppande på fotografiet. Damm, repor och annat skräp fick vara kvar, rätade inte upp den eller beskar fotografiet. Det enda är en lätt softning som jag tyckte gav fotografiet den våtvarma tanke som jag och mitt minne gemensamt var influerade under.

Jag gillar den!

Nu har det varit mycket snack om nästan ingenting. Egentligen så handlar detta om att fotografera är att måla minnets canvastavla. Jag insåg det till viss del efter Mor och Fars fotografier men nu, nu är insikten fullt utblommad. Jag är medveten om att jag ser på fotografi som ett sätt att försöka uttrycka en konstform om/och/eller för mig men främst som en spegling av vad jag uppfattar av världen, oavsett om det är en liten blomma eller ett engagerat och ambitiöst studioprojekt. Vad min ambition har försakat dessa senare år i form av minnets canvastavla vet jag inte ( jag inser nu att minnet är flyktigare eller gömmer sig djupare än jag är nöjd med) men jag kan i ljuset från den minnenas estrad jag dansat på se att en del av det som borde fångats på fotografi dessa senare år är vad som antagligen är gömt i minnets mylla för gott om några år. Det gör mig lite sorgsen!

//Peter\\ 

PS Nu är det dior och färgkort som skall omhuldas av reminicensens glädje DS

PS2 Jag tappade spåret lite gällande min galna idé vilket ledde in på detta spåret, nu letar jag efter det traktorspåret DS2

PS3 När jag tänker efter är det mycket glädje man fångar i stunden DS3

PS4 Drunkna inte i mediaflödet, simma i er egen damm DS4

PS5 är väl nästa generation TV-spel???

Ingen orkar väl läsa allt det här....??

Hejhej

Efter att ha bloggat ett tag, i ganska liten omfattning, så har tankar kring det här med bloggandet vuxit fram. Vad är det som driver oss att skriva om ditten och datten för en i många fall helt okänd skara folk? Det finns naturligtsvis en idé om att vi har något att säga, en mening att uttrycka, tankar om livet, intressen och dylikt men kanske också en vilja att synas, höras och bekräftas. Vad vet jag?! Det som slagit mig är hur flyktigt bloggmediet är och att det finns en inneboende paradox i lyftet ur anonymiteten. Det är naturligtsvis ingen sanning men ändock, jag har funderat lite kring det.

För övervägande delen av oss dödliga är våra blogginlägg försvinnande flyktiga i sin aktualitet så tillvida att de läses i ett här och nu. Tankarna man förmedlar och hoppas att folk läser lyser inte längre än vad en kamerablixt lyser upp ett mörkt rum, stark, kort och långsamt falnande i det gemensamma universum som är vår perception. Detta gemensamma universum är ju å andra sidan inte bara en enda blixt utan hela vår världs befolkning bidrar med alla sina små blixtrande tankar och skrifter vilket skapar en illusion av  ett evigt ljus i vilket vi alla solar och värmer oss i. Det gör dock att min lilla blixt blir än mer svag och försvinnande i det varma ljus som jag bloggar inuti i. Däri residerar den paradox jag tidigare nämnde.  Blogginlägg tenderar ju till att vara korta, kärnfulla och lättsmälta. Till det krävs nästan dagligen återkommande inlägg för att bloggen i sig skall leva och växa i antalet läsare. Sporadiska blogginlägg, oavsett längd, blir som en vindpust över ett kavt hav, sinnena smeks när bloggvinden passerar som därefter far vilse över havets oändlighet. Paradoxen då? Jo, man lyfter sig ur anonymitens skugga när skriften publiceras, man blottlägger tankar och ideér som bärs inom en, man exponerar sitt inre mer eller mindre vilket tidigare vilade i anonymitetens famn. Man har en önskan att synas, höras och läsas i det att man i någon mån kan bidra med något till den värld som är vi. Man hovrar en bit ovan sin omgivning i tron att det man bloggar skall vara beständigt vilket det ju inte är. En vecka och sedan är blogginlägget hopplöst förlorat i bloggmyllan och komposteras ner i det minnesediment som är läsarnas hippocampus. Ja, men paradoxen då??!! Jo, i tron att man är uppe ur anonymitetens skugga men i det att ens ansträngningar inte belönas med någon längre uppmärksamhet så blir känslan av anonymiteten än tyngre när det visar sig att ens blottläggande bara är en hastigt falnande låga i ett varmt ljust universum. Att blogga ökar ens anonymitet.

Som sagt, det är ju inga absoluta sanningar utan bara en simpel reflektion, inte ens kanske en nödvändig reflektion och en kanske alldeles för lång reflektion.

Alltnog, över till del två av denna som det kanske visar sig tredelade tanketext.

Med tanke på ovan resonemang så är ju detta blogginlägg destinerat vara glömt inom en vecka ( om det överhuvudtaget är någon som orkar läsa hela konkaronget vill säga) vilket ger en möjlighet att utan risk för att kompromettera min anonymitet berätta om mig själv  ;-)  För Er som orkat läsa hela vägen hit men inte tarvar en personbeskrivning får gärna hoppa till del tre som jag tror kommer att finnas en bit nedan eller kanske ännu hellre sluta läsa här.

Jag börjar lite typiskt svensk med min yrkesprofession till vilken jag tituleras Systemanalytiker vars roll innebär att jag primärt roddar en anseneligt stor och centraliserad trådlös installation i Sveriges bästa kommun. Så, då var den delen avklarad. Den primära biografin inleds med att jag är en nybliven 50+ man/kille/pojke/gubbe vilket innebär att jag är i mina bästa år..... alltid. Gift sedan eoner tillbaka och har tre underbara barn, en liten hund, två katter och två höns samt en massa odefinierbara livsformer i och under den gamla skola från 1890 som i sin plats på den nordhalländska åkermarken inhyser  mig och min familj. Som Ni märker så är förutom fotografin även skrivandet ett intresse som ger mig en viss glädje. Det tar sig uttryck i olika former men primärt i det som kan kallas för fri prosa, och nu då även i sporadiska blogginlägg. Som person är jag tyvärr inte så social man kan önska, har blivit benämnd som svår att umgås med typ trots min fäbless för skoj och skratt. Orsaken därtill är höljd i dunkelt ljus men min lekmannapsykoterapeutiska analys pekar på den hårda spott och smälek vilka några få illsinnade individer utsatte mig för under 8 långa grundskoleår. Det sorgliga i det sammanhanget är insikten att det egentligen inte är de som slår och förnedrar som är de mest onda.De största ondskan finns bland alla oss som ger sitt tysta samtycke, vi som stillatigande ser på eller vänder bort blicken, inte bara de i ens egen ålder utan även vuxna som inte vågar eller vill ta striden. Det var ett tag sedan vilket Ni förstår och kanske inte någon som helst förklaring till vad som är jag. Den anonymitetsnörd jag till viss del utvecklades till har i vuxenlivet gött mig och jag är sedan länge tillfreds med vad jag är, en individ med enorm självkänsla och uruselt självförtroende som i sociala sammanhang är malplacerad i viss mån trots en arsenal av torra skämt, hopplösa oneliners och diffus debattvilja .

Gud vad mycket pretantiöst dravel Ni som läst hit har utsatts för..... men vi kör vidare, stackars Er. Är även till viss del och periodiskt roterande intresserad av litteratur, kultur, teologi och filosofi vilket tillsamman med livets skiftande läxor har gjort mig till en HumanUtilaristiskSwedenborgianAgnostiskMisantropDystopiker med en lätt cynisk ådra som inget hellre vill än att mänskligheten skall se och uppskatta den underbara gåva som livet är. Fantasins flyktvärld är med mig stundligen och i den världen har jag förutom en uppsjö olika fotografiska ideér och projekt även lagrat incitamentet till en x  böcker lång romansvit, två fristående romanprojekt, ramhandlingen till en filmtrilogi och kanske någon fristående film. Några kortfilmer som jag själv tycker är erbarmligt enastående finns även gömda i min tankehemisfär. Utöver det finns så mycket andra tokigheter och även en hel del innovationer som om dom realiserades skulle förundra, ja, kanske förbättra livet för någon enstaka stackare. Just nu är min hjärteidé en revolutionerade design på ett kamerastativ ;-) . Men vad händer med alla dessa ideér, tankar och projekt då? Inte så mycket tyvärr (eller kanske tack och lov för övriga mänskligheten). Min mest framträdande egenskap är att jag är den mänskliga arketypen för den fysiska lag som går under benämningen Minsta Motståndets Lag, kort sagt, jag är obeskrivligt lat. Min universiella devis är att om något går att skjuta upp till morgondagen så gör man det. Så jag kommer att påbörja allt som är sagt imorgon, typ, varje dag.  Allt som allt kan man väl säga att jag är som folk mest, egentligen. Ganska grå.

Ja, det är min bild av jag i komprimerad form. För Er som fortfarande finner det falnade ljuset efter min bloggblixt tillräckligt starkt presenteras nu del 3. Jag har genom åren som sagt minimerat min offentlighet. Nu då jag dels träder in i den bättre hälften av mitt liv och dels blottlägger mig såhär i det offentliga rummet har morgondagen kommit (enligt filosofin ovan),jag hoppar in i ytterligare en galen tunna, allt i förvissningen att inget ljus lyser någon längre tid på supersporadiska utfall. Denna galna tunna är byggd av ett koncept jag väljer att kalla "Konceptuella Självporträtt". Jag ber om tillgift inför alla lingvister som kanske råkar på detta blogginlägg och förfäras över den lilla blasfemi jag utsätter ordet Konceptuell för men jag väljer att göra som mången god konstnär, jag tar det vedertagna ordet och sätter in det i mitt sammanhang. Detta av den enkla anledningen att ordet ger mig den rätta känslan över den tunna jag nu rumlar in i. Jag lägger upp en kollektion på min sida här på fotosidan som jag då kallar Konceptuella Självporträtt. Vill Ni av någon anledning betrakta dessa få bilder så är det på Er egen risk och ingen som då kanske skulle ta anstöt av dessa kan rasa mot mig då valet att titta på dessa är egenvalt efter denna lilla varning. Inte heller  länkar jag till kollektionen utan det är enbart Ert eget aktiva val som tar er till kollektionen (detta ur tanken att  allt skall falla i samklang med blogginlägget). Nu är ju inte bilderna på något sätt anstötliga och inte heller varken tekniskt eller berättande perfekta, möjligtsvis inte ens intressanta i sin simpla naivitet, kanske inte överhuvudtaget klara utan endast möjligtsvis borde ses som ett levande dokument som ändras efter hur jag växer både inåt och utåt. Vad jag vill mena med begreppet konceptuella självporträtt är att jag fotograferar mig själv i konstruerade sammanhang som jag har tankar kring men inte är en direkt del av men som finns som en obskyr realitet runt omkring oss, därav konceptuell (egen tolkning). Nu är ju inte heller detta något nytt omvälvande grepp, Cindy Sherman är väl den klart mest lysande ängeln bland många goda konstnärer på detta självporträttkoncepts himmel.

Tja, då var detta blogginlägg till ända, vissa skulle nog inte kalla det för blogginlägg utan något annat men men..... Nu tror jag den falnande tiden är förbi och jag överlämnar Er efter denna bloggblixts reminiscens att njuta och värmas av alla de andras bloggblixtrande ljushimmel.....

//Peter\\

Nathalia Edenmont "Only Child"

Hejhej

Jag styrde kosan till Alingsås i lördags för att besöka Nathalia Edenmonts utställning "Only Child". Omtalad i lokalpressen och till viss del i regionala nyheter för den huvudlösa hanteringen när kulturnämndens ordförande i Alingsås självsvådligt agerade censuröverhet gällande utställningens frontbild. Nu innehöll ju utställningen mer bilder än just den som oroade kulturnämnden.

Jag börjar med att uttrycka min besvikelse. Utställningen lämnade mig egendomligt oberörd. Jag har sett några av Nathalias tidigare verk, dock bara i bokform eller i tidskrifter men där fanns en kittlande känsla av gränsöverskridande provokation parat med god teknik och formspråk som lockade till denna utflykt.

Bilderna/fotografierna/konstverken var i mina ögon och för min känsla ovanligt livlösa. Arrangemangen i bilderna var explicit engagerat, tekniken ofelbar, komposition klockren och presentationen av utställningen i stort glimrande. Symboliken, vilken jag inte är särskilt bevandrad i, är tydligen hämtad ur vår massiva konst-, religion och socialhistoria med en djupare innebörd i valet av blomsterarrangemang, artefakter, formspråk och poseringar. Allt är så väl genomarbetat men ack så livlöst. Lika engagerat som förarbetet är lika oengagerat verkar själva exponeringsögonblicket vara, det omfattande både fotograf och modeller. Man når vägs ände precis innan bilden skapas helt enkelt.

Det kanske är det som målet var, jag vet inte men jag hade gärna känt passionen mer i budskapet än som det nu kändes, att passionen låg i projektets utförande.

Jag är ju bara en av alla människor här i vår värld (sic) och det vore oerhört tråkigt om alla klickade på samma saker. Var det värt resan? Absolut! Kan jag rekommendera utställningen? Självklart! Tycker jag den var bra? Absolut inte.

//Peter\\