Ett blixtrande besök till

Hej hej!

Detta nådens år 2013 dväljer i sin ungdom löften, hot, glädje, sorg och spänning vilka ämnas ledsaga vår stapplande färd under dess levnadsår. Världen ser inte så annorlunda ut efter att gamlingen 2012 lämnat över stafettpinnen till sin brådmogne efterkomling. Inget harmagedon utspelades på Mayakalenderns stridsfält, ekonomins ymnighetshorn sugs ned i eurons dyngfly spottandes ojämna flöden av mammons fekalier över EU;s bittra syskon, varken vänster- eller högervindens kylslagna andedräkt är till förmån för den lamslagna isstod i vilken empati, broder-/systerskap och frihet är inkapslad, otrygga ögon föds var minut, murar byggs att emotstå medkänslans trumpeter, mm. Kort sagt, intet nytt under solen. 2013 ärver 2012, med glatt konstaterande att Obamas Barack motstod vargarnas huffanden och puffanden. Ljuset finns.............

.......... vilket är en lisa för själen i det att ljus är att fotografera. Det kommer att göras under 2013 i samma glädje som tidigare. Dock så är det en annan liten händelse som jag fortsätter med. Jag fick en på säkert alla sätt en galen fotoidé , en idé som är/var tänkt att involvera gamla hederliga negativ. Jag har en hel del av den sorten och efter lite rotande ( visste exakt var de var) var de framme. Glad i hågen började jag gå igenom dem vilket jag inte gjort på säkert xxx år med mål att hitta objekt vilka passade mitt syfte. En del hade kontaktkartor men många fick passera ljusbordet. Ganska snart fick jag slänga hågen i sjön och jag föll tillbaka in i minnenas våtvarma omslag.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur många tankar emanerades när jag sorterade ut Mor och Fars gamla fotografier. Vilka minnen och glädje som poppade upp när jag "hittade" fotografier vilka jag trodde var hopplöst förlorade. Denna gång drogs jag ner i en liknande eufori. Bilder från när barnen var små, av frugans ungdomliga skönhet, min valpighet, platser, våra älskade hundar, händelser vilka gömt sig bak minnenas stenstoder dansade fram och lyste upp minnenas paradgata. Jag fastnade ganska rejält under några timmar på den gatan omsluten av flydda tiders ljuskanoner. I slutet av allt detta hittade jag ett självporträtt, tagen med en ryska Leicakopia på mitt dåvarande jobb för  över 25 år sedan. Inte ett minne poppade upp, inte något gav mig en hint om att jag kom ihåg detta eller framförallt att jag ägt en rysk Leicakopia. Denna negativremsa hade ingen kontaktkarta, texten "ryskLeicakopia" stod på arket och  jag fick se mig själv i min ungdoms höjd via ett negativs omvända gråskala. Hur surrealistiskt som helst i den stunden, med ett minnets stormande hav rasandes inom mig. 

När dessa ripplingar nått utkanten på min lilla vattenpöl plockade jag fram en lånad gammal negativscanner och "framkallade" negativet. På datorn framträdde ett relativt grådaskigt fotografi på mig i en steril miljö. Fotografiets anda tilltalade mig så mitt enkla beslut blev att inte göra något aktiv Photoshoppande på fotografiet. Damm, repor och annat skräp fick vara kvar, rätade inte upp den eller beskar fotografiet. Det enda är en lätt softning som jag tyckte gav fotografiet den våtvarma tanke som jag och mitt minne gemensamt var influerade under.

Jag gillar den!

Nu har det varit mycket snack om nästan ingenting. Egentligen så handlar detta om att fotografera är att måla minnets canvastavla. Jag insåg det till viss del efter Mor och Fars fotografier men nu, nu är insikten fullt utblommad. Jag är medveten om att jag ser på fotografi som ett sätt att försöka uttrycka en konstform om/och/eller för mig men främst som en spegling av vad jag uppfattar av världen, oavsett om det är en liten blomma eller ett engagerat och ambitiöst studioprojekt. Vad min ambition har försakat dessa senare år i form av minnets canvastavla vet jag inte ( jag inser nu att minnet är flyktigare eller gömmer sig djupare än jag är nöjd med) men jag kan i ljuset från den minnenas estrad jag dansat på se att en del av det som borde fångats på fotografi dessa senare år är vad som antagligen är gömt i minnets mylla för gott om några år. Det gör mig lite sorgsen!

//Peter\\ 

PS Nu är det dior och färgkort som skall omhuldas av reminicensens glädje DS

PS2 Jag tappade spåret lite gällande min galna idé vilket ledde in på detta spåret, nu letar jag efter det traktorspåret DS2

PS3 När jag tänker efter är det mycket glädje man fångar i stunden DS3

PS4 Drunkna inte i mediaflödet, simma i er egen damm DS4

PS5 är väl nästa generation TV-spel???